WHO, suveränitet och verklighet

Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör försäkrar oss om att WHO:s ”pandemiavtal” (eller ”fördrag”) inte kommer att inskränka WHO:s medlemsstaters suveränitet. WHO litar på att dessa ord kommer att fungera som en distraktion från verkligheten. De som driver agendan om det eviga hälsotillståndet planerar att ge WHO mer makt och staterna mindre. Detta kommer att ske varje gång WHO utser ett ”internationellt hot mot folkhälsan” (PHEIC), eller anser att vi kan vara i riskzonen för ett sådant.

WHO:s föreslagna fördrag, tillsammans med dess ”synergistiska” ändringar av det internationella hälsoreglementet (IHR), syftar till att omintetgöra århundraden av demokratiska reformer som bygger på individers suveränitet, och i förlängningen deras staters. Obehaget att se denna sanning i vitögat och de komplexa frågor som den väcker ger det som behövs för att driva igenom dessa förändringar. Det är så demokrati och frihet förtvinar och dör.

Varför det är svårt att erkänna verkligheten.

Vårt samhälle i västvärlden bygger på förtroende och en känsla av överlägsenhet – vi har byggt upp de institutioner som styr världen och de, och vi, är goda. Vi ser oss själva som humanitärer, folkhälsoförespråkare, förenare och antifascistiska frihetsälskare. Vi anser att vårt system är bättre än alternativen – vi är ”progressiva”.

Det krävs en hel del för att bekväma, vänsterinriktade medelinkomsttagare ska tro på att de institutioner och filantropiska organisationer som vi har beundrat i hela våra liv nu kanske plundrar oss. Vårt samhälle är beroende av att ha ”tillförlitliga källor”, och WHO är en av dem. Bland andra finns våra stora medieorganisationer. Om våra pålitliga källor berättade för oss att vi blir vilseledda och utplundrade skulle vi acceptera detta. Men de säger till oss att dessa påståenden är falska och att allt är bra. WHO:s generaldirektör försäkrar oss själv om detta. Den som tror att rika företag och privata sponsorer av WHO och andra hälsoinstitutioner är egennyttiga, att de skulle kunna vilseleda och utnyttja andra för egen vinning, är en konspirationsteoretiker.

Vi kan alla tro att de rika och mäktiga i gångna tider skulle utnyttja massorna, men på något sätt är detta svårt att tro i nutid. Som bevis på deras välvilja förlitar vi oss på deras egna PR-avdelningar och de medier som de stöder. På något sätt är oegentligheter i stor skala alltid ett historiskt påfund, och nu är vi smartare och bättre upplysta.

Under de senaste årtiondena har vi sett enskilda personer samla på sig förmögenheter som motsvarar medelstora länder. De träffar våra folkvalda ledare bakom stängda dörrar i Davos. Vi applåderar sedan de frikostigheter som de skänker till de mindre lyckligt lottade och låtsas att allt detta är bra. Vi ser på när företag expanderar över nationsgränserna, till synes ovanför de lagar som gäller för vanliga medborgare. Vi tillät deras ”offentlig-privata partnerskap” att förvandla internationella institutioner till leverantörer av deras varor. Vi ignorerade denna utveckling eftersom deras reklamavdelningar sa åt oss att göra det, och vi blev apologeter för uppenbara auktoritärer eftersom vi vill tro att de på något sätt gör det för ett ”allmänhetens bästa”.

Medan ett skolbarn kan se igenom denna fasad och se den konfliktfyllda girigheten bakom, är det mycket svårare för dem med åratal av politiskt bagage, ett nätverk, rykte och karriär att riskera om de skulle erkänna att de har blivit lurade. De beteendepsykologer som våra regeringar och institutioner nu anlitar förstår detta. Deras jobb är att få oss att tro på de pålitliga källor som de sponsrar. Vår utmaning är att sätta verkligheten framför det rätta tänkandet.

Omformningen av WHO

När WHO bildades 1946 för att samordna insatserna vid stora hälsoproblem höll världen på att ta sig ur fascismens och kolonialismens sista stora anfall. Båda dessa samhällsmodeller såldes in utifrån utgångspunkten att makten skulle centraliseras för ett högre syfte. De som ansåg sig vara överlägsna skulle styra världen åt de mindre värdiga. WHO hävdade en gång i tiden att man följde en annan linje.

Sedan början av 2000-talet har WHO:s verksamhet i allt högre grad dikterats av ”specificerad finansiering”. Dess finansiärer, som i allt högre grad inkluderar privata intressen och företagsintressen, talar om för WHO hur de ska använda de pengar de ger. Privat styrning är bra för privata organisationer som marknadsför sina investerares varor, men uppenbarligen inte för en organisation som vill föreskriva läkemedel, stänga gränser och stänga in människor. Alla med en grundläggande förståelse för historia och mänsklig natur kommer att inse detta. Men dessa befogenheter är precis vad ändringarna av det internationella hälsoreglementet och det nya fördraget syftar till.

I stället för att överväga alternativa tillvägagångssätt försöker WHO censurera åsikter som inte passar in i dess narrativ och offentligt förringa och förnedra dem som ifrågasätter dess politik. Detta är inte handlingar från en organisation som företräder ”oss människor”, eller som är övertygad om sin förmåga att rättfärdiga sina handlingar. Det är de attribut som vi alltid har förknippat med intellektuell svaghet och fascism.

WHO:s påverkan på folkhälsan

I sina rekommendationer för 2019 års pandemiska influensa slog WHO fast att kontaktspårning, gränsstängningar, in- och utresekontroller eller karantän för exponerade personer ”inte under några omständigheter” bör genomföras under en etablerad pandemi. De skrev detta eftersom sådana åtgärder skulle orsaka mer skada än nytta, och oproportionerligt skada fattigare människor. År 2020 stödde WHO, i samarbete med privata och nationella sponsorer, den största förmögenhetsförskjutningen i historien från låginkomsttagare till höginkomsttagare genom att främja just samma åtgärder.

Genom att överge sina principer övergav WHO miljontals flickor till nattliga våldtäkter genom barnäktenskap, ökade tonårsgraviditeter och barnadödlighet, minskade barnutbildningen och ökade fattigdom och undernäring. Trots att de flesta av dessa människor är för unga för att besväras av Covid och redan har immunitet, främjade de massvaccinering för miljarder dollar medan traditionella prioriteringar som malaria, tuberkulos och hiv/aids försämrades. Västerländska medier har mött detta med tystnad eller tom retorik. Att rädda liv ger ingen vinst, men att sälja råvaror gör det. WHO:s sponsorer gör vad de behöver för sina investerare, medan WHO gör vad det behöver för att se till att pengar fortsätter flöda in.

WHO:s nya befogenheter

IHR-ändringarna kommer obestridligen att minska suveräniteten hos alla WHO-medlemsstater som inte aktivt avvisar dem och ge en enda person (generaldirektören) direkt inflytande över hälsopolitiken och medborgarnas frihet. Det är vad som står i dokumentet. Länderna kommer att ”åta sig” att följa rekommendationer, inte längre bara förslag eller råd. WHO har visserligen ingen polisstyrka, men Världsbanken och IMF är med på tåget och kontrollerar en stor del av vår penningmängd. Den amerikanska kongressen antog förra året ett lagförslag om att den amerikanska regeringen skall ta itu med länder som inte följer IHR. Vi bevittnar inga tandlösa hot, de flesta länder och deras befolkningar kommer inte att ha något val.

Den verkliga kraften i WHO:s förslag ligger i deras tillämpning på alla hälsorelaterade frågor som de förklarar vara ett hot. I de föreslagna ändringarna anges detta uttryckligen, medan ”fördraget” utvidgar tillämpningsområdet till ”One-Health”, ett kapat folkhälsobegrepp som kan betyda allt som uppfattas påverka människors fysiska, psykiska eller sociala välbefinnande. Dåligt väder, missväxt eller spridandet av idéer som orsakar människor stress – vardagliga saker som människor alltid har klarat av – blir nu skäl till att stänga in människor och införa lösningar som dikteras av andra.

I grund och botten skapar de som sponsrar WHO kriser som de själva önskar och är inställda på att bli rikare på andras elände, som de gjorde under Covid. Detta under förevändning av att ”hålla oss säkra”. Som WHO osannolikt nog insisterar på, ”ingen är säker förrän alla är säkra”, så måste avskaffandet av mänskliga rättigheter vara brett och långvarigt. Beteendepsykologin finns där för att se till att vi lyder.

Att möta framtiden

Vi bygger en framtid där bara efterlevnad av auktoritära diktat kan leda till att stulna friheter ges tillbaka, medan censur kommer att undertrycka oliktänkande. Människor som vill se bevis, som minns historien eller insisterar på informerat samtycke kommer att betecknas som högerextrema massmördare, enligt WHO:s språkbruk. Vi har redan trätt in i denna värld. Offentliga personer som påstår något annat är förmodligen inte uppmärksamma eller har andra motiv.

Vi kan ödmjukt acceptera denna nya sjukdomsfixerade värld, vissa kanske till och med omfamnar de löner och karriärer som den skänker. Eller så kan vi ansluta oss till dem som kämpar för individens enkla rätt att bestämma över sin egen framtid, fri från kolonialismens och fascismens falska kollektiva nyttigheter. Åtminstone kan vi erkänna verkligheten omkring oss.

Suggest a correction