Ändringar av WHO:s internationella hälsoreglemente: En kommenterad guide

Covid-skeptiker har hävdat att Världshälsoorganisationen (WHO) planerar att bli en slags global autokratisk regering som tar bort den nationella suveräniteten och ersätter den med en totalitär hälsostat. Den nästan fullständiga frånvaron av intresse från de stora medierna skulle för den rationelle observatören kunna tyda på att detta är ännu en ”konspirationsteori” från en missnöjd grupp.

Införandet av auktoritära regler på global nivå skulle normalt sett väcka uppmärksamhet. WHO är ganska genomskinlig i sina intriger. Det borde därför vara enkelt att avgöra om detta är missriktad hysteri eller ett försök att genomföra en existentiell förändring av suveräna rättigheter och internationella relationer. Vi behöver bara läsa dokumentet. För det första är det lämpligt att sätta ändringsförslagen i sitt sammanhang.

WHO:s förändrade roll

Vem är WHO?

WHO inrättades efter andra världskriget som FN:s hälsovårdsavdelning för att stödja insatser för att förbättra befolkningens hälsa globalt. WHO:s grundidé var att hälsa är mer än bara fysisk hälsa (den omfattar ”fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”), och dess konstitution byggde på tanken att alla människor är lika och födda med grundläggande okränkbara rättigheter. Världen 1946 höll på att ta sig ur kolonialismens och den internationella fascismens brutalitet, som var resultatet av en alltför centraliserad auktoritet och av att människor betraktades som i grunden ojämlika. WHO:s stadgar var avsedda att ge befolkningen ansvaret för hälsan.

Under de senaste årtiondena har WHO utvecklats i takt med att dess stödbas av basfinansiering som tilldelas av länderna, baserat på BNP, utvecklats till en modell där merparten av finansieringen riktas till särskilda ändamål och där en stor del tillhandahålls av privata intressen och företagsintressen. WHO:s prioriteringar har utvecklats i enlighet med detta, och har gått från gemenskapscentrerad vård till ett mer vertikalt, varubaserat tillvägagångssätt. Detta följer oundvikligen dessa finansiärers intressen och egenintressen. Det finns mer detaljerade uppgifter om denna utveckling på annat håll, men dessa förändringar är viktiga för att sätta de föreslagna ändringarna av IHR i sitt sammanhang.

Lika viktigt är att WHO inte är ensam inom den internationella hälsovårdssfären. Även om vissa organisationer som Unicef (ursprungligen avsedd att prioritera barns hälsa och välfärd), privata stiftelser och icke-statliga organisationer länge har samarbetat med WHO, har man under de senaste två decennierna sett en blomstring av den globala hälsoindustrin, med flera organisationer, särskilt ”offentlig-privata partnerskap” (PPP), som har ökat sitt inflytande, och som i vissa avseenden är WHO:s rivaler och i andra avseenden dess samarbetspartner.

Bland de offentlig-privata partnerskapen kan nämnas Gavi – Vaccine Alliance (med särskilt fokus på vacciner) och CEPI, en organisation som inrättades vid Världsekonomiskt forum 2017 för att hantera pandemier, av Bill & Melinda Gates Foundation, Wellcome Trust och den norska regeringen. Gavi och CEPI, tillsammans med andra som Unitaid och Globala fonden, inkluderar företags- och privata intressen direkt i sina styrelser. Världsbanken och G20 har också ökat sitt engagemang för global hälsa, och särskilt för pandemiberedskap. WHO har förklarat att pandemier endast förekom en gång per generation under det senaste århundradet och att de dödade en bråkdel av dem som dog av endemiska infektionssjukdomar, men de lockar ändå till sig en stor del av detta företags- och finansintresse.

WHO är i första hand en byråkrati, inte ett expertorgan. Rekryteringen baseras på olika faktorer, bland annat teknisk kompetens, men även kvoter för länder och andra jämlikhetsrelaterade kvoter. Dessa kvoter tjänar ett syfte att minska vissa länders makt att dominera organisationen med sin egen personal, men i och med att de gör det krävs rekrytering av personal som kan ha mycket mindre erfarenhet eller sakkunskap. Rekryteringen påverkas också i hög grad av WHO:s interna personal och de vanliga personliga influenser som följer med att arbeta och behöva tjänster inom länder.

När de väl har rekryterats gynnar lönestrukturen starkt dem som stannar länge, vilket gör det svårare att byta till ny expertis när rollerna förändras. En anställd vid WHO måste arbeta i 15 år för att få full pension, och om han eller hon avgår tidigare kan hela eller delar av WHO:s bidrag till pensionen tas bort. Tillsammans med stora hyresbidrag, sjukförsäkring, generösa utbildningsbidrag, livskostnadsjusteringar och skattefria löner skapar detta en struktur där skyddet av institutionen (och därmed av ens förmåner) kan vara långt mer omfattande än den ursprungliga altruistiska avsikten.

Generaldirektören och de regionala direktörerna (som det finns sex stycken) väljs av medlemsstaterna i en process som är föremål för omfattande politiska och diplomatiska manövrar. Den nuvarande generaldirektören är Tedros Adhanom Ghebreyesus, en etiopisk politiker med ett brokigt förflutet under det etiopiska inbördeskriget. De föreslagna ändringarna skulle göra det möjligt för Tedros att självständigt fatta alla beslut som krävs inom IHR, och att rådgöra med en kommitté när han vill, men inte vara bunden av den. Han kan faktiskt göra detta nu, efter att ha förklarat apkoppor som en nödsituation av internationell betydelse för folkhälsan (PHEIC) mot sin nödkommittés råd, efter bara fem dödsfall i världen.

Liksom många WHO-anställda har jag personligen bevittnat, och är medveten om, exempel på uppenbar korruption inom organisationen, från val av regiondirektörer till renoveringar av byggnader och import av varor. Sådana metoder kan förekomma inom alla stora mänskliga organisationer som har levt en eller två generationer efter sin grundläggning. Detta är naturligtvis skälet till att principen om maktdelning är vanlig inom nationell styrning; de som stiftar regler måste svara inför ett oberoende rättsväsende i enlighet med ett system av lagar som alla är underställda. Eftersom detta inte kan tillämpas på FN-organen bör de automatiskt uteslutas från direkt beslutsfattande över befolkningar. WHO, liksom andra FN-organ, är i huvudsak en egen lag.

WHO:s nya instrument för pandemiberedskap och hälsokriser

WHO arbetar för närvarande med två avtal som kommer att utvidga dess befogenheter och roll vid deklarerade hälsokriser och pandemier. Dessa avtal innebär också att definitionen av ”nödsituationer på hälsoområdet”, inom vilka sådana befogenheter kan användas, utvidgas. Det första avtalet omfattar förslag till ändringar av det befintliga internationella hälsoreglementet, ett instrument som är giltigt enligt internationell rätt och som har funnits i någon form i årtionden. Det ändrades avsevärt 2005 efter utbrottet av sars 2003.

Det andra är ett nytt ”fördrag” som har samma syfte som ändringarna av det internationella hälsoreglementet. Båda följer en väg genom WHO:s kommittéer, offentliga utfrågningar och revideringsmöten, för att läggas fram för Världshälsoförsamlingen (WHA – det årliga mötet för alla länder som är medlemmar [”konventionsstater”] i WHO), troligen 2023 respektive 2024.

Diskussionen här är koncentrerad på ändringarna av IHR eftersom de är de mest avancerade. Eftersom det rör sig om ändringar av en befintlig fördragsmekanism behöver de bara godkännas av 50 procent av länderna för att träda i kraft (med förbehåll för ratificeringsprocesser som är specifika för varje medlemsstat). Det nya ”fördraget” kommer att kräva en två tredjedels omröstning i WHA för att godkännas. WHA:s system med ett land – en röst ger länder som Niue, med mindre än två tusen invånare, samma röst som länder med hundratals miljoner invånare (t.ex. Indien, Kina och USA), även om diplomatiska påtryckningar tenderar att få länderna att sluta sig till sina mottagare.

Processen för ändringar av IHR inom WHO är relativt öppen. Det finns ingen konspiration att se. Ändringarna föreslås av nationella byråkratier och sammanställs på WHO:s webbplats. WHO har gått till ovanligt långt för att öppna utfrågningarna för offentliga bidrag. Avsikten med ändringarna av IHR att ändra karaktären på förhållandet mellan länder och WHO (dvs. ett överstatligt organ som skenbart kontrolleras av dem) och att i grunden ändra förhållandet mellan människor och en central överstatlig myndighet – är öppen för alla att se.

Viktiga ändringar som föreslås för IHR

Ändringarna av IHR syftar till att i grunden förändra förhållandet mellan individer, deras lands regeringar och WHO. De innebär att WHO får rättigheter som är viktigare än individernas rättigheter och att de grundläggande principer som utvecklades efter andra världskriget om mänskliga rättigheter och staters suveränitet raderas. Därmed signalerar de en återgång till ett kolonialistiskt och feodalt synsätt som skiljer sig fundamentalt från det som människor i relativt demokratiska länder har vant sig vid. Avsaknaden av en större motreaktion från politiker och bristen på oro i medierna och den därav följande okunnigheten hos allmänheten är därför både märklig och alarmerande.

De aspekter av ändringsförslagen som innebär de största förändringarna i samhällets funktionssätt och internationella relationer diskuteras nedan. Därefter följer kommenterade utdrag ur WHO-dokumentet (REF). Det finns på WHO:s webbplats och är för närvarande föremål för en översyn för att åtgärda uppenbara grammatiska fel och förbättra tydligheten.

Återställning av de internationella mänskliga rättigheterna till en tidigare auktoritär modell

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN efter andra världskriget och i en situation där en stor del av världen var på väg att ta sig ur ett kolonialistiskt ok, bygger på tanken att alla människor föds med lika och oförytterliga rättigheter, som de har fått genom det enkla faktum att de är födda. År 1948 antogs den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i syfte att kodifiera dessa rättigheter och förhindra en återgång till ojämlikhet och totalitärt styre. Alla individers jämlikhet uttrycks i artikel 7:

”Alla är lika inför lagen och har utan diskriminering rätt till samma skydd av lagen. Alla har rätt till lika skydd mot all diskriminering som strider mot denna förklaring och mot all anstiftan till sådan diskriminering.”

Denna uppfattning ligger till grund för WHO:s konstitution och utgör en grund för den moderna internationella människorättsrörelsen och den internationella människorättslagstiftningen.

Konceptet att stater är representativa för sina folk och har suveränitet över territoriet och de lagar som deras folk styrs av var nära förknippat med detta. När folk kom ut ur kolonialismen skulle de hävda sin auktoritet som självständiga enheter inom gränser som de skulle kontrollera. Detta återspeglades i internationella avtal, inklusive den befintliga IHR. WHO och andra internationella organ skulle spela en stödjande roll och ge råd, inte instruktioner.

De föreslagna ändringarna av IHR innebär att dessa uppfattningar omintetgörs. WHO föreslår att uttrycket ”med full respekt för personers värdighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter” stryks ur texten och ersätts med ”rättvisa, samstämmighet och delaktighet”, vaga termer vars tillämpning sedan i texten särskilt differentieras i förhållande till nivåerna av social och ekonomisk utveckling. Den underliggande jämlikheten mellan individer tas bort, och rättigheterna blir föremål för en status som bestäms av andra utifrån en uppsättning kriterier som de själva definierar. Detta innebär att den tidigare uppfattningen om alla individers förhållande till auktoriteten helt och hållet omkastas, åtminstone i icke-totalitära stater.

Det är ett totalitärt synsätt på samhället, där individer endast kan agera på tolerans av andra som utövar makt utan rättslig sanktion, särskilt ett feodalt förhållande, eller ett förhållande mellan monark och undersåte utan en ingripande konstitution. Det är svårt att föreställa sig en större fråga som samhället står inför, men de medier som kräver gottgörelse för tidigare slaveri är tysta om ett föreslaget internationellt avtal som är förenligt med återinförandet av slaveriet.

Att ge WHO auktoritet över medlemsstaterna

Denna auktoritet anses stå över staterna (dvs. valda eller andra nationella regeringar), och den specifika definitionen av ”rekommendationer” ändras från ”icke-bindande” (genom strykning) till ”bindande” genom ett särskilt uttalande om att staterna ska åta sig att följa (snarare än ”överväga”) WHO:s rekommendationer. Staterna kommer att acceptera WHO som ”auktoritet” i internationella folkhälsokriser, vilket innebär att WHO står över deras egna hälsoministerier. Mycket hänger på vad en internationell nödsituation på hälsoområdet är och vem som definierar den. Som förklaras nedan kommer dessa ändringar att utvidga definitionen av PHEIC till att omfatta alla hälsorelaterade händelser som en viss person i Genève (WHO:s generaldirektör) personligen anser vara av faktisk eller potentiell betydelse.

De befogenheter som de nationella regeringarna ska överlåta till generaldirektören omfattar ganska specifika exempel som kan kräva ändringar i de nationella rättssystemen. Det handlar bland annat om att hålla personer i förvar, begränsa resor, tvinga fram hälsoinsatser (testning, vaccinering) och krav på att genomgå läkarundersökningar.

För observatörer av COVID-19-svaret är det föga förvånande att dessa föreslagna begränsningar av individuella rättigheter under generaldirektoratets diskretion omfattar yttrandefriheten. WHO kommer att ha befogenhet att beteckna åsikter eller information som ”felaktig information eller desinformation” och kräva att ländernas regeringar ingriper och stoppar sådana yttranden och sådan spridning. Detta kommer troligen att strida mot vissa nationella konstitutioner (t.ex. USA), men kommer att vara en välsignelse för många diktatorer och enpartiregeringar. Det är naturligtvis oförenligt med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, men dessa verkar inte längre vara vägledande principer för WHO.

När generaldirektoratet självt har förklarat en nödsituation kommer det att ha befogenhet att beordra regeringarna att förse WHO och andra länder med resurser – medel och varor. Detta kommer att innefatta direkta ingripanden i tillverkningen och öka produktionen av vissa varor som tillverkas inom deras gränser.

Länderna kommer att överlåta WHO makten över patentlagstiftning och immateriella rättigheter, inklusive kontroll av tillverkningskunskap, för varor som generaldirektören anser vara relevanta för det potentiella eller faktiska hälsoproblem som han/hon har bedömt vara av intresse. Denna immateriella äganderätt och denna tillverkningskompetens kan sedan överlåtas till kommersiella rivaler efter generaldirektoratets gottfinnande. Dessa bestämmelser tycks återspegla en viss dumhet, och till skillnad från det grundläggande borttagandet av grundläggande mänskliga rättigheter kan de etablerade intressena här mycket väl insistera på att de tas bort från förslaget till IHR. Människors rättigheter bör naturligtvis vara av största vikt, men med de flesta medierna frånvarande från kampen är det svårt att se en jämlik nivå på försvaret.

Att ge WHO:s generaldirektör obegränsad makt och se till att den används

WHO har tidigare utvecklat processer som säkerställer åtminstone ett sken av konsensus och en evidensbaserad beslutsfattning. Deras process för att ta fram riktlinjer kräver, åtminstone på pappret, att en rad olika sakkunskaper inhämtas och dokumenteras, och att en rad olika bevis vägs in för att säkerställa deras tillförlitlighet. Riktlinjerna från 2019 om hantering av pandemisk influensa är ett exempel på detta, där rekommendationer för länder i händelse av ett sådant utbrott av luftvägsvirus fastställs. Avvägningen av dessa bevis resulterade i att WHO starkt rekommenderade att man avrådde från kontaktspårning, karantän för friska personer och stängning av gränser, eftersom bevisen hade visat att dessa åtgärder förväntas orsaka mer övergripande hälsoskador på lång sikt än den nytta som eventuellt uppnås genom att bromsa spridningen av ett virus. Dessa riktlinjer ignorerades när ett nödläge förklarades för COVID-19 och befogenheterna övergick till en enskild person, generaldirektören.

Ändringarna i IHR stärker ytterligare generaldirektörens möjlighet att ignorera sådana evidensbaserade förfaranden. De fungerar på flera nivåer och ger generaldirektören, och de som delegeras av generaldirektören, exceptionella och godtyckliga befogenheter, och inför åtgärder som gör det oundvikligt att utöva sådana befogenheter.

För det första tas kravet på en faktisk hälsokris bort, där människor utsätts för mätbar skada eller risk för skada. I ändringsförslagen tas kravet på skada bort för att generaldirektoratet ska få makt över länder och människor. Behovet av en påvisbar ”folkhälsorisk” tas bort och ersätts med en ”potentiell” folkhälsorisk.

För det andra kommer en övervakningsmekanism som inrättas i varje land enligt dessa ändringsförslag, och som också diskuteras i G20:s och Världsbankens dokument om beredskap för pandemier, att identifiera nya varianter av virus som ständigt uppstår i naturen, och som alla i teorin skulle kunna antas utgöra en potentiell risk för utbrott tills det bevisas att så inte är fallet. Den personal som driver detta övervakningsnätverk, som kommer att vara omfattande och globalt, kommer inte att ha något annat existensberättigande än att identifiera ännu fler virus och varianter. En stor del av deras finansiering kommer att komma från privata intressen och företagsintressen som har möjlighet att tjäna ekonomiskt på de vaccinbaserade åtgärder som de tänker sig mot utbrott av smittsamma sjukdomar.

För det tredje har generaldirektoratet ensam behörighet att förklara varje händelse som bedöms (eller potentiellt kan ha samband) med hälsa som ”nödsituation” (WHO:s sex regionala direktörer kommer också att ha denna befogenhet på regional nivå). Som vi såg i samband med utbrottet av apkoppor kan generaldirektören redan nu ignorera den kommitté som inrättats för att ge råd om nödsituationer. De föreslagna ändringarna innebär att generaldirektören inte längre behöver inhämta samtycke från det land där ett potentiellt eller upplevt hot har identifierats. I en förklarad nödsituation kan generaldirektören ändra FENSA-reglerna om kontakter med privata (t.ex. vinstdrivande) enheter, vilket gör att han/hon kan dela information från en stat inte bara med andra stater utan även med privata företag.

De övervakningsmekanismer som krävs av länderna och som utökas inom WHO kommer att garantera att generaldirektören och RD:arna kommer att ha en ständig ström av potentiella folkhälsorisker över sina skrivbord. I varje fall kommer de att ha befogenhet att förklara sådana händelser som en hälsokris av internationell (eller regional) betydelse och utfärda order som antas vara bindande enligt internationell rätt för att begränsa rörelser, frihetsberöva, injicera i stor skala, lämna ifrån sig intellektuell egendom och know-how och tillhandahålla resurser till WHO och andra länder som generaldirektören anser behöver dem. Även ett generaldirektorat som är ointresserat av att utöva sådan makt kommer att inse att de riskerar att bli den som inte ”försökte stoppa” nästa pandemi, under påtryckningar från företagsintressen med hundratals miljarder dollar på spel och ett enormt inflytande i media. Det är därför som sunda samhällen aldrig skapar sådana situationer.

Vad händer härnäst?

Om dessa ändringsförslag godkänns kommer de människor som tar kontroll över andras liv att inte ha någon verklig rättslig tillsyn. De har diplomatisk immunitet (från alla nationella jurisdiktioner). Många kommer att vara beroende av sponsring från privatpersoner och företag med direkta ekonomiska intressen i de beslut de kommer att fatta. Dessa beslut som fattas av kommittéer utan ansvar kommer att skapa massmarknader för varor eller tillhandahålla know-how till kommersiella rivaler. Svaret på COVID-19 illustrerade de företagsvinster som sådana beslut kommer att möjliggöra. Detta är en situation som uppenbarligen är oacceptabel i varje demokratiskt samhälle.

Även om WHA har den övergripande tillsynen över WHO:s politik med en styrelse som består av WHA-medlemmar, fungerar dessa på ett orkestrerat sätt; många delegater har inte mycket att säga till om medan byråkrater utarbetar och förhandlar. Länder som inte delar de värderingar som finns inskrivna i mer demokratiska nationers konstitutioner har lika stor rösträtt när det gäller politiken. Även om det är rätt att suveräna stater har lika rättigheter, kan de mänskliga rättigheterna och friheten för en nations medborgare inte överlåtas till andra länders regeringar eller till en icke-statlig enhet som ställer sig över dem.

Många nationer har under århundraden utvecklat kontrollmekanismer som bygger på en förståelse för grundläggande värderingar och som är utformade särskilt för att undvika den typ av situation som vi nu ser uppstå, där en grupp som är en egen lag godtyckligt kan ta bort och kontrollera andras frihet. Fria medier utvecklades som en ytterligare skyddsåtgärd, baserad på principer om yttrandefrihet och lika rätt att bli hörd. Dessa värden är nödvändiga för att demokrati och jämlikhet ska kunna existera, precis som det är nödvändigt att ta bort dem för att införa totalitarism och en struktur som bygger på ojämlikhet. De föreslagna ändringarna av IHR syftar uttryckligen till att göra detta.

De föreslagna nya befogenheter som WHO vill ha, och den industri för pandemiberedskap som byggs upp kring den, är inte dolda. Det enda svepskälet är det farsartade tillvägagångssättet hos media och politiker i många länder som verkar låtsas att de inte föreslås, eller att de inte, om de genomförs, i grunden förändrar karaktären på förhållandet mellan människor och centraliserade icke-statliga makter. De människor som kommer att bli föremål för dessa befogenheter, och de politiker som är på väg att överlåta dem, bör börja vara uppmärksamma. Vi måste alla besluta om vi vill avstå så lätt från det som det har tagit århundraden att vinna, för att stilla andras girighet.

Kommenterad sammanfattning av viktiga klausuler i ändringarna av den internationella rättighetsakten

Anteckningar. (Inom kvaliteter från IHR-utkastet har kursiv stil lagts till för att betona detta.

GD: Generaldirektör (för WHO)
FENSA: (WHO) Framework for Engagement of Non-State Actors
IHR: International Health Regulations
PHEIC: Public Health Emergency of International Concern.
WHA: World Health Assembly
WHO: Världshälsoorganisationen
”Konventionsstater” i FN:s språkbruk (dvs. självstyrande länder) förenklas nedan till ”stat(er)” eller ”land”.

Se hela dokumentet på WHO:s IHR-portal.

1. Att sätta in scenen: Att etablera WHO:s auktoritet över individer och nationella regeringar i beslutsfattandet på hälsoområdet.

Artikel 1: Definitioner

”Hälsoteknik och know-how”: Inkluderar ’annan hälsoteknik”, [alla dessa som löser ett hälsoproblem och förbättrar ”livskvaliteten” och omfattar teknik och know-how som används för att] ”utvecklings- och tillverkningsprocessen”, och deras ”..tillämpning och användning”.

Observera relevansen av kravet på att länderna ska överlämna dessa till andra enheter på begäran av WHO. Detta måste vara oacceptabelt för de flesta befintliga rättssystem och företag.

”stående rekommendation” innebär icke-bindande råd som utfärdas av WHO

”tillfällig rekommendation”: icke-bindande råd som utfärdas av WHO

”permanenta rekommendationer” och ”tillfälliga rekommendationer”: Att ta bort ”icke-bindande” är förenligt med det krav som senare ställs på att staterna ska betrakta generaldirektoratets ”rekommendationer” som bindande.

Artikel 2: Tillämpningsområde och syfte (för IHR)

”Syftet med och tillämpningsområdet för dessa föreskrifter är att förebygga, skydda mot, förbereda, kontroll och tillhandahålla en folkhälsosatsning på den internationella spridningen av sjukdomars bland annat genom beredskap och återhämtningsförmåga hos hälso- och sjukvårdssystemen på ett sätt som står i proportion till och är begränsat till följande risk för folkhälsan alla risker som kan påverka folkhälsanoch som …”

Ordalydelsen har ändrats från ”begränsad till folkhälsorisker” till ”begränsad till alla risker som kan påverka folkhälsan” Folkhälsa är ett extremt brett begrepp, och potentiella risker kan vara alla virus, toxiner, beteendeförändringar hos människor, artiklar eller andra informationskällor som kan påverka något inom detta omfattande område. Detta är en öppen slampa som i praktiken skulle ge WHO jurisdiktion över allt som potentiellt vagt kan ha med någon förändring av hälsa eller välbefinnande att göra, så som generaldirektoratet eller delegerad personal uppfattar det. En så bred rätt att ingripa och ta kontroll skulle normalt inte vara tillåten för en statlig myndighet. I det här fallet finns det ingen direkt tillsyn från ett parlament som företräder folket och ingen specifik rättslig behörighet att följa. Det ger WHO:s generaldirektör möjlighet att lägga in sig själv och ge rekommendationer (som inte längre är ”icke-bindande”) om nästan allt som rör samhällslivet (enligt WHO:s definition är hälsa fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande).

Artikel 3: Principer

”Genomförandet av dessa föreskrifter skall ske med full respekt för människors värdighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, med utgångspunkt i principerna om rättvisa, allsidighet, samstämmighet och i enlighet med konventionsstaternas gemensamma men differentierade ansvar, med beaktande av deras sociala och ekonomiska utveckling.”

Detta signalerar en grundläggande förändring av FN:s strategi för mänskliga rättigheter, inklusive den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som alla FN-länder har undertecknat. Begreppet breda, grundläggande rättigheter (lika för alla) tas bort och ersätts med tomma formuleringar som ”rättvisa, inkluderande och samstämmighet” Mänskliga rättigheter (för individen) anses bygga på ekonomisk och ”social” utveckling. Detta innebär att rika och fattiga har olika rättigheter och att det finns en hierarki av ”utveckling” som definierar ens rättigheter. Detta är en återgång till en feodalistisk eller kolonialistisk syn på mänskliga rättigheter (i många avseenden de ursäkter som användes för att rättfärdiga slaveriet), som WHO och UDHR efter kriget hade försökt att ta avstånd från.

”ska vägledas av målet att de ska tillämpas universellt för att skydda alla människor i världen från internationell smittspridning av sjukdomar. Vid genomförandet av dessa föreskrifter bör parterna och WHO iaktta försiktighet, särskilt när det gäller okända patogener.”

Återigen tillägg av en klausul som gör det möjligt för WHO att åsidosätta tidigare angivna mänskliga rättigheter, även för spekulativa (okända) hot.

Artikel 4: Ansvariga myndigheter

Varje land ska utse en ”auktoriserad ansvarig myndighet” som WHO ska samarbeta med. Till synes oskyldigt, men återspeglar den ändrade statusen i dessa bestämmelser, där WHO blir ett organ som kräver efterlevnad och inte längre ”föreslår” eller ”stöder”

2. Upprättande av den internationella byråkratin för pandemiberedskap med WHO i centrum

Artikel 5: Övervakning.

Genom dessa ändringar inrättas/utvidgas en mekanism för periodisk översyn, liknande FN:s kontor för mänskliga rättigheter. Detta verkar i sig oskyldigt, men är ett mycket stort resursslöseri, särskilt för mindre länder, och kräver (precis som i fallet med efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna) en särskild stor internationell (WHO) byråkrati och konsultbas. WHO kommer att kräva regelbundna detaljerade rapporter, skicka bedömare och kräva förändringar. Detta väcker frågor både om (1) suveränitet på hälsoområdet och (2) rationell och lämplig användning av resurser. WHO bedömer inte landets hälsobehov här, utan bedömer en liten aspekt och dikterar vilka resurser som skall läggas på den, utan hänsyn till andra hälsobelastningar. Detta är ett i grunden dåligt och farligt sätt att hantera folkhälsan och innebär att det är osannolikt att resurserna används till största möjliga nytta totalt sett.

Artikel 6: Anmälan.

Länderna (konventionsstaterna) skall på WHO:s begäran göra information tillgänglig för WHO, och WHO kan göra denna information tillgänglig för andra parter (se senare klausuler) på ett sätt som ännu inte fastställts av WHA. Detta kan tyckas oskyldigt, men i verkligheten innebär det att staternas suveränitet över uppgifter försvinner (vilket hade varit viktigt före 2005 års ändringar av IHA). Det är osannolikt att mäktiga stater kommer att följa reglerna, men mindre stater kommer att ha ett litet val (Kina har i hög grad förhindrat information och kommer troligen att göra det). Man kan hävda att detta är lämpligt – sådan information kan ha betydande ekonomiska och sociala konsekvenser.)

Artikel 10: Kontroll

”Om konventionsstaten inte accepterar erbjudandet om samarbete inom 48 timmar, WHO kan ska, när det är motiverat med hänsyn till omfattningen av folkhälsorisken, omedelbart dela med andra konventionsstater den information som den har tillgång till, samtidigt som den uppmuntrar konventionsstaten att acceptera WHO:s erbjudande om samarbete, med beaktande av den berörda konventionsstatens synpunkter.”

WHO får befogenhet att dela information från en stat eller som rör en stat med andra stater utan samtycke. Detta är anmärkningsvärt: Det är viktigt att förstå vem WHO är (i huvudsak oansvarig utanför WHA).

Artikel 11: Utbyte av information (tidigare tillhandahållande av information från WHO).

Denna artikel gör det möjligt för WHO att utbyta information som erhållits på det sätt som diskuterats ovan, till både FN och icke-statliga organ (de tillåtna mottagarna har ändrats från (tidigare) relevanta mellanstatliga till (nu) relevanta internationella och regionala organisationer (dvs. nu även organisationer som inte är relaterade till nationella regeringar).

WHO kan därför dela med sig av statlig information till ”relevanta internationella organisationer” – detta inkluderar förmodligen CEPI, Gavi, Unitaid – organisationer som har privata och företagsrepresentanter i sina styrelser med direkta ekonomiska intressekonflikter.

Vidare:

”Departer som avses i dessa bestämmelser skall inte göra denna information allmänt tillgänglig för andra konventionsstater, förrän när: a) händelsen fastställs som en nödsituation av internationell betydelse för folkhälsan, en nödsituation på folkhälsoområdet av regional betydelse, eller motiverar en tillfällig varning för folkhälsai enlighet med artikel 12, eller …”

Kriterierna för när WHO kan sprida information från suveräna stater utvidgas, från PHEIC till ”hälsovarning” (som i praktiken kan tillämpas av generaldirektören eller dess underordnade på nästan vad som helst). Detta skulle kunna ske, enligt vad som anges senare i artikeln, när WHO:s personal beslutar att en suverän stat inte har ”kapacitet” att hantera ett problem, eller när WHO:s personal beslutar (med ospecificerade kriterier) att det är nödvändigt att utbyta information med andra för att göra riskbedömningar ”i rätt tid”. Detta gör det möjligt för icke vald WHO-personal, med löner som stöds av externa konfliktdrabbade enheter, att sprida information från stater som är direkt relevanta för dessa enheter, baserat på deras egna bedömningar av risk och respons, mot odefinierade kriterier.

3. Utvidgning av definitionen av ”nödsituationer inom folkhälsan” till att omfatta alla hälsorelaterade eller patogenrelaterade händelser enligt generaldirektoratets gottfinnande, och krav på att staterna ska följa den.

Artikel 12: Fastställande av en nödsituation på folkhälsoområdet av internationell betydelse, en nödsituation på folkhälsoområdet av regional betydelse eller en mellanliggande hälsovarning

I denna artikel sänks både tröskeln för generaldirektoratet att förklara en nödsituation (det kan räcka med en oro för ett potentiellt utbrott) och WHO:s befogenheter att agera (kravet på staters samtycke tas bort) ökar kraftigt.

”Om generaldirektören på grundval av en bedömning enligt dessa föreskrifter anser att en potentiell eller faktisk nödsituation på folkhälsoområdet av internationellt intresse inträffar ….. fastställer att händelsen utgör en nödsituation på folkhälsoområdet av internationellt intresse, och konventionsstaten är överens om detta fastställande, skall generaldirektören underrätta alla konventionsstater, i enlighet med förfarandet i artikel 49 inhämta synpunkter från den kommitté som inrättats enligt artikel 48 (men är inte skyldig att följa dem)

Kravet på att en stat skall samtycka till att information som rör den staten lämnas ut tas bort. GD kan förklara en PHEIC mot staternas önskemål och instruktioner. WHO blir den dominerande parten, inte den suveräna statens tjänare.

Granskning av nödkommittén är frivillig för generaldirektören, som kan agera helt på egen hand när han eller hon fastställer PHEIC – ett beslut som kan få enorma hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenser och som tillåts ovan att upphäva grundläggande normer för mänskliga rättigheter.

Om generaldirektören och den konventionsstat inom vars territorium händelsen inträffar, efter samrådet enligt punkt 2 ovan, inte inom 48 timmar kan enas om huruvida händelsen utgör en nödsituation av internationell betydelse för folkhälsan, ska ett beslut fattas i enlighet med förfarandet i artikel 49.

Kravet på att generaldirektoratet skall söka samtycke från staten innan det agerar tas bort.

”Den regionala direktören får fastställa att en händelse utgör en nödsituation på folkhälsoområdet av regional betydelse och ge tillhörande vägledning till konventionsstaterna i regionen antingen innan eller efter det att anmälan om en händelse som kan utgöra en nödsituation på folkhälsoområdet av internationell betydelse har gjorts till generaldirektören, som ska informera alla konventionsstater”

De regionala direktörerna tycks få liknande befogenheter, även om de fullständiga konsekvenserna är oklara.

”Vid engagemang med icke-statliga aktörer i WHO:s folkhälsoinsatser vid PHEIC-situationer ska WHO följa bestämmelserna i ramverket för engagemang av icke-statliga aktörer (FENSA). Eventuella avvikelser från bestämmelserna i FENSA ska vara förenliga med punkt 73 i FENSA.”

Enligt WHO:s ramverk för engagemang av icke-statliga aktörer (FENSA) får generaldirektoratet ”utöva flexibilitet i tillämpningen av förfarandena i FENSA” i händelse av en hälsokris (vilket här i IHR utvidgas, som ovan, till att omfatta alla farhågor som FG har om potentiell skada, oberoende av statens samtycke).

”Utvecklade konventionsstater och WHO ska erbjuda bistånd till konventionsstater i utveckling beroende på tillgången till finansiering, teknik och know-how…”.

En rad som fascinerar främst på grund av dess anakronistiska (men talande) användning av de kolonialistiska termerna utveckling och utvecklad i detta tidigare jämlika WHO-sammanhang.

”Konventionsstaten ska acceptera eller avvisa ett sådant erbjudande om bistånd inom 48 timmar och, om den avvisar ett sådant erbjudande, ska den ge WHO sin motivering till avvisningen, som WHO ska dela med sig av till andra konventionsstater. När det gäller bedömningar på plats ska en konventionsstat i enlighet med sin nationella lagstiftning göra rimliga ansträngningar för att underlätta kortsiktigt tillträde till relevanta platser; om tillträde nekas ska den ange skälen till varför tillträde nekas”

WHO som dominerande partner. Staten måste rätta sig efter eller ge ursäkter för att inte gå med på WHO:s diktat.

”På begäran av WHO ska konventionsstaterna ska ska i möjligaste mån ge stöd till WHO-samordnade insatsverksamheter, inklusive tillhandahållande av hälsoprodukter och teknik, särskilt diagnostik och annan utrustning, personlig skyddsutrustning, terapier och vacciner, för att effektivt kunna reagera på PHEIC som inträffar i en annan konventionsstats jurisdiktion och/eller territorium, kapacitetsuppbyggnad för incidenthanteringssystemen samt för grupper för snabba insatser”.

”Bör” ändras till ”ska”, vilket innebär att staterna måste tillhandahålla resurser på WHO:s begäran för en PHEIC (t.ex. apkoppor eller en händelse som generaldirektoratet anser kan utgöra ett potentiellt hot). Detta är början på ett tema där WHO får möjlighet att beordra staterna att tillhandahålla resurser och (senare) know-how och immateriella rättigheter när generaldirektoratet beordrar det.

NY artikel 13A WHO:s internationella folkhälsorelaterade insatser

I denna nya artikel fastställs uttryckligen den nya internationella ordningen för folkhälsa, med WHO som ansvarig i centrum, i stället för att den nationella suveräniteten är överordnad.

”Konventionsstaterna erkänner WHO som vägledande och samordnande myndighet för internationella folkhälsoinsatser vid internationella nödsituationer på folkhälsoområdet och förbinder sig att följa WHO:s rekommendationer i sina internationella folkhälsoinsatser.”

Detta kräver att staterna följer WHO:s rekommendationer i en PHEIC – som förklaras av en person (GD) vars position bestäms av icke-demokratiska stater och som är öppen för omfattande påverkan av privata och företags pengar. Kriterierna för PHEIC är medvetet vaga och ligger på GD:s godtycke. Detta är en otrolig omvänd rollfördelning mellan WHO och staterna och innebär ett tydligt åsidosättande av suveräniteten.

Covids misslyckande och WHO:s åsidosättande av sina egna riktlinjer bör ge anledning till eftertanke. WHO skulle kunna kräva att staterna upphäver sitt kroppsliga självbestämmande när det gäller medicinering, vaccinering eller testning.

”På begäran av WHO ska konventionsstater med produktionskapacitet vidta åtgärder för att öka produktionen av hälsoprodukter, bland annat genom diversifiering av produktionen, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad, särskilt i utvecklingsländerna.”

WHO kan kräva (berätta) att länder ska öka produktionen av vissa produkter – för att störa marknader och handel, efter WHO:s (GD:s) gottfinnande.

NY artikel 13A WHO:s internationella folkhälsoinsatser

”Konventionsstaterna erkänner WHO som vägledande och samordnande myndighet för internationella insatser på folkhälsoområdet vid internationella nödsituationer på folkhälsoområdet och åtar sig att följa WHO:s rekommendationer i sina internationella insatser på folkhälsoområdet.”

Detta innebär att staterna måste följa WHO:s rekommendationer i en nödsituation – som förklaras av en person (generaldirektör) vars ställning bestäms av icke-demokratiska stater och som är öppen för stort inflytande från privata och företagspengar. Kriterierna för PHEIC är medvetet vaga och ligger på generaldirektörens godtycke. Detta är en otrolig omvänd rollfördelning mellan WHO och staterna och innebär ett tydligt åsidosättande av suveräniteten. Det innebär att suveräna stater måste underkasta sig en extern myndighet, närhelst denna myndighet önskar det (eftersom WHO:s generaldirektör genom tidigare ändringar ovan kan förklara en PHEIC på grundval av att han bara uppfattar att det finns en risk för en infektionssjukdom).

Covids svar, inklusive WHO:s upphävande av sina egna riktlinjer och policyer, bör ge anledning till eftertanke här. WHO skulle kunna kräva att staterna upphäver sin kroppsliga autonomi när det gäller medicinering, vaccinering eller testning.

”På begäran av WHO ska konventionsstater med produktionskapacitet vidta åtgärder för att öka produktionen av hälsoprodukter, bland annat genom diversifiering av produktionen, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad, särskilt i utvecklingsländerna.”

WHO kan kräva (berätta för) länder att de ska öka produktionen av vissa produkter – för att störa marknader och handel, efter WHO:s (GD:s) gottfinnande.

” [WHO] ska samarbeta med andra internationella organisationer och andra intressenter i enlighet med bestämmelserna i FENSA för att reagera på nödsituationer på folkhälsoområdet av internationell betydelse.”

Detta gör det möjligt för WHO att samarbeta med icke-statliga aktörer (privatpersoner, stiftelser, privata företag (läkemedel, deras sponsorer osv.). FENSA, som begränsar sådana kontakter, kan ändras av generaldirektoratet i en ”hälsokris” som generaldirektoratet förklarar.

4. WHO kräver att länderna ska tillhandahålla resurser, immateriella rättigheter och know-how enligt WHO:s bedömning.

Ny artikel 13A: Tillgång till hälsoprodukter, teknik och know-how för insatser på folkhälsoområdet

”Konventionsstaterna ska samarbeta med varandra och med WHO för att följa sådana rekommendationer i enlighet med punkt 1 och ska vidta åtgärder för att säkerställa att nödvändiga hälsoprodukter, såsom diagnostik, terapi, vacciner och andra medicintekniska produkter som krävs för ett effektivt ingripande vid en nödsituation på folkhälsoområdet av internationell betydelse, finns tillgängliga i rätt tid och är överkomliga i pris.”

WHO fastställer insatser inom staternas gränser och kräver att staterna ska ge bistånd till andra länder. På WHO:s uppmaning.

”Konventionsstaterna ska i sina lagar om immateriella rättigheter och därmed sammanhängande lagar och förordningar tillhandahålla undantag och begränsningar av innehavarnas exklusiva rättigheter till immateriella rättigheter för att underlätta tillverkning, export och import av de nödvändiga hälsoprodukterna, inklusive material och komponenter till dessa.”

Staterna ska ändra sina lagar om immateriella rättigheter (IP), så att det blir möjligt att dela med sig av immateriella rättigheter om GD:s fastställande av en PHEIC, efter eget gottfinnande, till vem de bestämmer. Det är svårt att föreställa sig att en förnuftig stat skulle göra detta, men det krävs helt klart här.

”Konventionsstaterna ska använda eller överlåta till potentiella tillverkare, särskilt från utvecklingsländer, på icke-exklusiv basis, rättigheterna till hälsoprodukt(er) eller teknik(er)””

WHO kan kräva att IP delas med andra stater (och därmed överförs IP till privata företag i dessa stater.

”På begäran av en konventionsstat ska andra konventionsstater eller WHO snabbt samarbeta och dela med sig av relevant dokumentation om säkerhet och effektivitet samt tillverknings- och kvalitetskontrollprocesser som lämnats in av tillverkare inom 30 dagar.”

Krav på att lämna ut konfidentiella registreringsunderlag till andra stater, inklusive WHO:s kvalificeringsprogram, och till suveräna statliga tillsynsmyndigheter.

”[WHO ska] … upprätta en databas över råvaror och deras potentiella leverantörer, e) upprätta ett arkiv för cellinjer för att påskynda produktion och reglering av liknande bioterapeutiska produkter och vacciner”,

Att WHO innehar sådana material är något som saknar motstycke. Enligt vems lagar och bestämmelser skulle detta göras? Vem är ansvarig för skador?

”Konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att se till att icke-statliga aktörers verksamhet, särskilt tillverkarna och de som gör anspråk på tillhörande immateriella rättigheter, inte strider mot rätten till högsta möjliga hälsostandard och dessa föreskrifter och att den är förenlig med de åtgärder som WHO och konventionsstaterna vidtagit enligt denna bestämmelse, vilket inbegriper:

a) att följa WHO:s rekommenderade åtgärder, inklusive den tilldelningsmekanism som har införts i enlighet medt t tpunkt 1.

b) att på WHO:s begäran donera en viss procentandel av sin produktion.

c) offentliggöra prispolitiken på ett öppet sätt.

d) Att dela med sig av teknik och know-how för att diversifiera produktionen.

e) Att deponera cellinjer eller dela med sig av andra uppgifter som krävs av WHO:s arkiv eller databaser som inrättats enligt punkt 5.

f) Lämna in dokumentation om säkerhet och effekt samt tillverkning och kvalitet

kontrollprocesser, när konventionsstaterna eller WHO begär det.”

Den ”högsta uppnåeliga hälsostandarden ligger bortom vad någon stat har nu. Detta innebär i praktiken, som det är formulerat, att WHO kan kräva att vilken stat som helst ska lämna ut nästan alla konfidentiella produkter och immateriella rättigheter för alla produkter med anknytning till hälsosektorn.

Detta är en fantastisk lista. Generaldirektoratet (WHO) kan enligt sina egna kriterier förklara en händelse och sedan kräva att en stat bidrar med resurser och avstår från ensamrätt till sina medborgares immateriella rättigheter och delar information så att andra kan tillverka sina medborgares produkter i direkt konkurrens. WHO kräver också att stater donerar produkter till WHO/andra stater på begäran av generaldirektoratet.

För att förstå omfattningen av de immateriella rättigheter som ska överlåtas till generaldirektoratet beskrivs de i definitionerna (artikel 1) som följande:

”hälsoteknik och know-how” omfattar organiserade uppsättningar eller kombinationer av kunskaper, färdigheter, hälsoprodukter, förfaranden, databaser och system som utvecklats för att lösa ett hälsoproblem och förbättra livskvaliteten, inklusive sådana som som rör utveckling eller tillverkning av hälsoprodukter eller kombinationer av dem, deras tillämpning eller användning …”.

5. WHO hävdar kontroll av individer och deras rättigheter inom stater

Artikel 18 Rekommendationer med avseende på personer, bagage, last, containrar, transportmedel, varor och postpaket.

”Rekommendationer som WHO utfärdar till konventionsstaterna med avseende på personer kan omfatta följande råd:…..

– granska bevis på läkarundersökning och eventuella laboratorieanalyser;

• kräva läkarundersökningar;
• granska bevis på vaccination eller annan profylax;
• kräva vaccination eller annan profylax;
• placera misstänkta personer under övervakning av folkhälsan;
• genomföra karantän eller andra hälsoåtgärder för misstänkta personer;
• vid behov genomföra isolering och behandling av drabbade personer;
• genomföra spårning av misstänkta eller drabbade personers kontakter;
• vägra misstänkta och drabbade personer inresa;
• vägra icke drabbade personer tillträde till drabbade områden, och
• genomföra kontroll vid utresa och/eller restriktioner för personer från drabbade områden.”

Detta (artikel 18) fanns redan. I den nya artikel 13A krävs dock nu att staterna följer WHO:s rekommendationer. WHO kommer alltså nu att kunna, på grundval av en enskild persons (GD) enda beslut under inflytande av icke-demokratiska stater och privata enheter, beordra stater att fängsla sina medborgare, injicera dem, kräva identifiering av medicinsk status, medicinskt undersöka, isolera och begränsa resor.

Detta är helt klart vansinnigt.

”[Rekommendationer utfärdade av WHO ska] … säkerställa mekanismer för att utveckla och tillämpa en hälsodeklaration för resenärer i internationella nödsituationer av internationell betydelse för folkhälsan (PHEIC) för att ge bättre information om reseplan, möjliga symtom som kan manifesteras eller eventuella förebyggande åtgärder som har följts, såsom underlättande av kontaktspårning, om så krävs.”

WHO kan kräva att privat information om resor (resplan) finns tillgänglig och kräva att medicinska resehandlingar tillhandahålls. Detta är att kräva att privata medicinska uppgifter lämnas ut till WHO.

Artikel 23 Hälsoåtgärder vid ankomst och avresa

”Handlingar som innehåller information om resenärens destination (nedan kallad Passagerare Locator Forms, PLFs) bör företrädesvis uppvisas i digital form, med pappersform som en kvarstående alternativ. Sådan information bör inte upprepa den information som resenären redan har lämnat i samma resa, under förutsättning att den behöriga myndigheten kan få tillgång till den för att för att kunnaspåra kontakter.”

Text (som uppenbarligen behöver bearbetas ytterligare) som syftar till framtida krav på vaccinpass för resor.

6. WHO skapar förutsättningar för digitala hälsopass

Artikel 35 Allmän regel

”Digitala hälsodokument måste innehålla medel för att verifiera deras äkthet genom hämtning från en officiell webbplats, t.ex. en QR-kod.”

Ytterligare en förespegling på digitala ID-handlingar som innehåller hälsoinformation och som måste vara tillgängliga för att möjliggöra resor (dvs. inte efter individens eget gottfinnande).

Artikel 36 Intyg om vaccination eller annan profylax

” Sådana bevis kan omfatta testintyg och intyg om återhämtning. Dessa intyg kan utformas och godkännas av hälsovårdsförsamlingen i enlighet med de bestämmelser som fastställts för digitala vaccinations- eller profylaxintyg, och ska anses ersätta eller komplettera digitala eller pappersbaserade vaccinations- eller profylaxintyg.”

Som ovan. Inrättande av WHO/WHA för att ställa krav på internationella resor (enligt UDHR finns det en grundläggande rätt att resa). Detta är inte nytt här, men det utökas genom utvidgningen av bestämmelserna om PHEIC och fokuseras mer på generaldirektoratets beslut. Man går från nationell suveränitet till en transnationell resekontroll bortom nationell suveränitet – inte direkt ansvarig inför befolkningen, men starkt finansierad och påverkad av privata intressen.

”Hälsoåtgärder som vidtas i enlighet med dessa förordningar , inklusive de rekommendationer som gjorts i enlighet med Artiklarna 15 och 16, ska inledas och slutföras utan dröjsmål av alla konventionsstater.”

Krav på att alla länder ska följa dessa rekommendationer (det krävs bara 50 procent av WHA för att genomföra dem).

”Konventionsstaterna ska också vidta åtgärder för att se till att icke-statliga aktörer som är verksamma inom deras respektive territorier följer dessa åtgärder.”

Kräver också att privata enheter och medborgare inom staten följer reglerna (vilket sannolikt kräver förändringar av många nationella lagar och förhållandet mellan regering och folk).

Detta kräver ett totalitärt tillvägagångssätt från staten, som är föremål för ett totalitärt tillvägagångssätt från en överstatlig (men uppenbarligen inte meritokratisk) enhet. Efter dessa revideringar av IHR har WHO:s generaldirektör, efter eget gottfinnande, möjlighet att beordra privata enheter och medborgare i vilket land som helst att följa hans/hennes direktiv.

7. WHO har befogenhet att beordra förändringar inom stater, inklusive begränsningar av yttrandefriheten.

Artikel 43 Kompletterande hälsovårdsåtgärder

”[Åtgärder som genomförs av stater får inte vara mer restriktiva än…]… skulle uppnå uppnå det lämplig högsta uppnåeliga hälsoskyddsnivå.”

Dessa ändringar är mycket betydelsefulla. Med ”lämplig” menas att man tar hänsyn till kostnaderna och väger dessa mot potentiella vinster. Det är ett förnuftigt tillvägagångssätt som tar hänsyn till hela samhället och befolkningens behov (god folkhälsa).

”Högsta möjliga skyddsnivå” innebär att detta problem (en smittsam sjukdom eller en potentiell sjukdom) lyfts fram framför alla andra hälsoproblem och mänskliga/samhälleliga problem. Detta är dumt och återspeglar förmodligen brist på eftertanke och dålig förståelse för folkhälsa.

”WHO kan begära att skall utfärda rekommendationer till den berörda konventionsstaten ompröva att ändra eller upphäva tillämpningen av de ytterligare hälsoåtgärderna …”

När det gäller att avlägsna hälsoinsatser kan WHO:s generaldirektorat nu kräva sådana åtgärder (staterna har gått med på att ”rekommendationer” är bindande ovan). Liksom på andra ställen är WHO inte den part som ger instruktioner eller föreslår. WHO har suveränitet över tidigare statliga frågor. I följande stycke krävs ett svar inom två veckor i stället för tidigare tre månader.

Artikel 44 Samarbete och bistånd

”Konventionsstaterna ska åta sig att samarbeta med och bistå varandra, i synnerhet utvecklingsländer, de stater som är parter, på begäran, i den mån det är möjligt, i:…”

Ändringarna innebär att förhållandet flyttas från att WHO föreslår/begär till att WHO kräver.

”för att motverka spridning av falsk och opålitlig information om folkhälsohändelser, förebyggande och antiepidemiska åtgärder och verksamheter i medierna, sociala nätverk och andra sätt att sprida sådan information”.”

Staterna förbinder sig att samarbeta med WHO för att kontrollera information och begränsa yttrandefriheten.

”Utformning av lagförslag och andra rättsliga och administrativa bestämmelser för genomförandet av dessa föreskrifter.”

Staterna är överens om att anta lagar för att genomföra begränsningar av yttrandefriheten och informationsutbytet.

”Motverka spridning av falsk och otillförlitlig information om folkhälsohändelser, förebyggande och anti-epidemiska åtgärder och verksamheter i medier, sociala nätverk och andra sätt att sprida sådan information;…”

WHO ska samarbeta med länder för att kontrollera yttrandefriheten och informationsflödet (utifrån deras egna kriterier för vad som är rätt och fel).

8. Nötter och skruvar i kontrollbyråkratin för att se till att länderna följer WHO:s krav.

NYTT kapitel IV (artikel 53 bis-quater): Övervakningskommittén

53 bis Uppdrag och sammansättning

”Konventionsstaterna ska inrätta en efterlevnadskommitté som ska ansvara för följande:

(a) Beakta information som lämnas till den av WHO och konventionsstaterna om efterlevnaden av skyldigheterna enligt dessa föreskrifter;

(b) Övervaka, ge råd och/eller underlätta bistånd i frågor som rör efterlevnad i syfte att hjälpa konventionsstaterna att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa föreskrifter;

(c) Främja efterlevnaden genom att ta itu med de problem som konventionsstaterna tar upp när det gäller genomförandet av och efterlevnaden av skyldigheterna enligt dessa föreskrifter

(d) Lämna en årsrapport till varje hälsovårdsförsamling som beskriver:

(i) Övervakningskommitténs arbete under rapporteringsperioden;

(ii) De farhågor som rör bristande efterlevnad under rapporteringsperioden, och (iii) Eventuella slutsatser och rekommendationer från kommittén.

2. Övervakningskommittén ska ha befogenhet att:

(a) Begära ytterligare information om frågor som den behandlar;

(b) Med samtycke från en berörd konventionsstat genomföra informationsinsamling på den berörda konventionsstatens territorium. (c) Beakta all relevant information som lämnats till den. (d) Vid behov anlita experter och rådgivare, inklusive företrädare för icke-statliga organisationer eller allmänheten. (e) Utfärda rekommendationer till en berörd konventionsstat och/eller WHO om hur konventionsstaten kan förbättra efterlevnaden och om eventuellt rekommenderat tekniskt bistånd och finansiellt stöd.”

Härigenom inrättas den permanenta granskningsmekanismen för att övervaka att staterna följer WHO:s diktat om folkhälsa. Detta är en enorm ny byråkrati, både centralt (WHO) och med ett betydande resursuttag för varje stat. Den återspeglar granskningsmekanismen i FN:s kontor för mänskliga rättigheter.

9. Mer om WHO som kräver att staterna ska ge skattebetalarna pengar till WHO:s arbete och som begränsar befolkningens frihet att ifrågasätta detta arbete.

BILAGA 1

A. GRUNDLÄGGANDE KAPACITETSKRAV FÖR UPPTÄCKT OCH ÖVERVAKNING AV SJUKDOMAR

OCH INSATSER VID NÖDSITUATIONER PÅ HÄLSOVÅRDSOMRÅDET

”De utvecklade länder som är parter ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd till de utvecklingsländer som är parter för att säkerställa att de utvecklingsländer som är parter är utrustade med de mest moderna anläggningarna, bland annat genom internationella finansiella medel mekanism…”

Staterna ska tillhandahålla (dvs. avleda från andra prioriteringar) stödfinansiering för att hjälpa andra stater att utveckla kapacitet. Detta har en tydlig alternativkostnad i andra program för sjukdomar/samhällsfrågor där finansieringen följaktligen måste minskas. Detta kommer dock inte längre att ligga inom staternas budgetkontroll, utan kommer att krävas av en extern enhet (WHO).

”På global nivå skall WHO … motverka felaktig information och desinformation”.

Liksom ovan tar WHO på sig rollen att övervaka/bekämpa yttrandefriheten och informationsutbytet (finansierat av skatterna från dem vars yttrande de undertrycker).

Användbara länkar

WHO:s dokument om ändringarna av den internationella hälsorätten
En sammanfattning av ändringarna och deras konsekvenser

Ursprungligen publicerad på Brownstone Institute

Suggest a correction