Pandemiberedskap och vägen till internationell fascism

Världshälsoorganisationens breda definition av hälsa omfattar fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Definitionen, som uttrycktes i organisationens konstitution 1946 tillsammans med begrepp som delaktighet i samhället och nationell suveränitet, speglade en förståelse av en värld som vuxit fram efter århundraden av kolonialt förtryck och folkhälsobranschens skamliga stöd till fascism. Hälsopolitiken skulle vara människocentrerad och nära knuten till mänskliga rättigheter och självbestämmande.

Reaktionerna på covid-19 har visat hur dessa ideal har raserats. Årtionden av ökande finansiering inom offentlig-privata partnerskap har urholkat grunden för den globala folkhälsan. Covid-19-responsen, som var avsedd för ett virus som till överväldigande del drabbade äldre, ignorerade normer för epidemisk hantering och mänskliga rättigheter för att istället införa en regim av förtryck, censur och tvång som påminner om de maktsystem och styrelseskick som tidigare fördömts.

Utan att stanna upp för att utreda kostnaderna utvecklar folkhälsobranschen nu internationella instrument och processer som kommer att förankra dessa destruktiva metoder i internationell rätt. Folkhälsa, som presenteras som en rad hälsokriser, används återigen för att underlätta för en fascistisk strategi för samhällsförvaltning.

Förmånstagarna till detta kommer att vara samma företag och investerare som tjänade så mycket på covid-19-responsen. Mänskliga rättigheter och individuell frihet, som under tidigare fascistiska regimer, kommer att få stå tillbaka. Folkhälsobranschen måste snarast bli medveten om den föränderliga värld som den verkar i, om den ska kunna bidra till att rädda folkhälsan i stället för att bidra till dess försämring.

Suggest a correction