Från Berlin-Lichtenberg till Recklinghausen – Laglydnad kontra hjärtats röst

”Arbeta för att hålla liv i den lilla gnista av himmelsk eld som kallas samvete i ditt bröst”

En pensionerad polis från Tyskland, son och sonson till överlevande från Shoa, har skrivit ett öppet brev på uppdrag av Dr. Heinrich Habig, MD, som fick ett fängelsestraff för att ”inte göra någon skada”.

Inledning

Säger namnen Ida Jauch, Emma Harndt och Maria Schönebeck dig något? Om så är fallet beror det förmodligen på att du någon gång har läst Hans Rosenthals bok ”Två liv i Tyskland” eller att du har besökt den minnesplats i stadsdelen Fennpfuhl i Berlin-Lichtenberg som tillägnats den legendariske radio- och TV-programledaren och de tre nämnda kvinnorna. Åtminstone de äldre bland oss kanske mycket väl minns Hans Rosenthal. Men var finns nu kopplingen mellan honom, de tre kvinnorna, Berlin-Lichtenberg och staden Recklinghausen? Jo, det är den stad där läkaren Dr. Heinrich Habig praktiserade tills för inte så länge sedan. Och Dr. Habig dömdes nyligen i Bochum till två år och tio månaders fängelse. Men låt oss titta på det en efter en …

Modet hos tre kvinnor som såg till att Hans Rosenthal överlevde

Hans Rosenthal, en jude född 1925, och hans yngre bror Gert förlorade sina föräldrar i tidig ålder. Båda skickades till ett barnhem. Hans Rosenthal tvingades utföra tvångsarbete för nationalsocialisterna från och med 1940. Gert deporterades och överlevde inte nazitiden.

Även Hans hotades av deportation med tåg till ett koncentrationsläger med en säker död i sikte. I sin nöd sökte han upp sina farföräldrar som fortfarande levde. Rosenthal skrev bland annat följande i sin bok: ”Hansi, sa min mormor, du kan inte stanna hos oss. Om farfar inte vore jude, men så … kan Gestapo vara här vilken dag som helst, idag eller imorgon. Många judar sover inte längre hemma på nätterna (…). De plockar upp dem en efter en. Du måste ge dig av, Hansi.” Mormodern rådde pojken att fråga sömmerskan Frau Jauch om hon kunde ta emot honom, eftersom hon trots allt hade ett gott hjärta, var from och hatade nazisterna.

Den 27 mars 1943 stod Hans Rosenthal vid Ida Jauchs dörr i koloniträdgårdskollektivet ”Dreieinigkeit” i Lichtenberg. ”Jag måste gömma mig, fru Jauch. Gert har redan förts bort. Vi hörde aldrig av honom igen. Jag vill fråga om du kanske kunde ta emot mig och gömma mig.” Hennes svar: ”Du kan bo hos mig, Hansi. (…)” Hon lät honom bo i ett bakre rum i sitt trädgårdsskjul. Rummet, som bara var fyra kvadratmeter stort, hade en tapetserad dörr som inte var synlig från utsidan. Skjulet hade ett fönster stort som en näsduk. I rummet fanns en madrass, en stol, ett bord och en omgång nattkläder. Trots att de magra matransonerna knappt räckte till en person delade fru Jauch med sig till pojken. Om andra i kolonin hade fått reda på att fru Jauch i hemlighet gömde en jude, kunde det ha fått ödesdigra konsekvenser även för henne. Hon berättade bara för en person om Hans gömställe, och det var Emma Harndt. Hennes man var kommunist och hade deporterats till ett koncentrationsläger redan 1935. Han släpptes senare och var då tillräckligt bra för att kämpa för Tyskland som soldat vid fronten. Fru Harndt kunde ge visst stöd till fru Jauch och Hans. Efter ett år blev fru Jauch oväntat allvarligt sjuk och dog. Fru Harndt kunde inte ta emot Hans eftersom hon själv var satt under observation. I sin förtvivlan kom Hans ihåg att en granne i kolonin också var nazistmotståndare. I skydd av mörkret lämnade han sitt gömställe, sökte upp fru Maria Schönebeck och frågade om han kunde få bo hos henne. ”Okej, du stannar hos mig. Du behöver inte överlämna dig till polisen. Jag ska ge dig skydd.” I hennes berså bodde den nu 18-årige mannen i ytterligare ett år.

Var och en av de tre kvinnorna gjorde det möjligt för den unge Hans Rosenthal att överleva, på sitt eget speciella sätt. Ida Jauch och Maria Schönebeck led inte bara ännu mer av hunger på grund av sin gäst, utan riskerade också att själva bli fängslade eller deporterade till ett koncentrationsläger.

Den 25 april 1945 intogs Berlin-Lichtenberg av Röda armén. För Hans Rosenthal innebar denna dag en befrielse.

I sina memoarer, som publicerades 1982, skrev Rosenthal

”När jag ser tillbaka på mitt liv idag är det dessa tre kvinnor från kolonin ”Dreieinigkeit” – fru Jauch, fru Schönebeck och fru Harndt – vars hjälp gjorde det möjligt för mig att än idag leva i Tyskland utan fördomar efter denna fruktansvärda tid för oss judar, att känna mig som en tysk, att vara en medborgare i detta land utan hat. För att dessa kvinnor vågade riskera sina liv för att rädda mig. Jag var inte släkt med dem. De hade inte känt mig alls eller bara känt mig en kort tid. De kunde ha varit likgiltiga. Men de var goda och rättvisa människor (…).”

Det är just dessa berättelser om människor som kan vägleda oss eftersom de inte böjde sig för tidsandan. Med rätta sätter man upp minnestavlor för sådana modiga människor, uppkallar gator, torg och skolor efter dem, nämner dem i rapporter, böcker, dokumentärer osv. Vi måste inte bara hedra deras minne, utan också att se dagens aktuella utveckling i samma anda som de visade, uppmärksamt och vaksamt. Frihet och ett observerande sinne tar slut om de inte används intensivt.

Covid, läkaren Dr. Heinrich Habigs agerande och rättegången mot honom

Med början av Corona-krisen våren 2020 misstänkte de som fick information utanför mainstream media och politiska kretsar att något var fel. Det sades officiellt att man skulle fokusera på att utveckla vaccin mot Covid så snabbt som möjligt för att kunna vaccinera den globala befolkningen. Men vem var det egentligen som gynnades av detta?

När jag fortfarande gick i grundskolan hade mina föräldrar redan vaccinerat mig – med uttrycket ”Ju starkare reklamen och propagandan är, desto större måste din misstro vara!” Denna maxim har hängt med mig ända till idag. Om jag hade haft några tvivel om mitt avståndstagande till de vaccin som erbjöds, skingrade min husläkare dem genom att säga: ”Vi kommer att stå långt bak i kön och först vänta och se!”

I juni 2023 dömdes läkaren Dr. Heinrich Habig, som har sin husläkarmottagning i staden Recklinghausen, av Bochums regionala domstol till två år och tio månaders fängelse. Anledningen till detta: Läkaren ska ha utfärdat cirka 600 falska hälsointyg under Corona-krisen. Även om vaccinationsintyg utfärdades injicerades inte patienterna av honom. Bland patienterna fanns vårdpersonal som bara fick utföra sitt arbete om de hade ett vaccinationsintyg.

Enligt rapporteringen hade en kvinnlig läkare fått kännedom om sin kollegas verksamhet och rapporterat fallet till polisen. Polisen sökte sedan igenom både praktiken och läkarens och hans frus hem och beslagtog patientjournaler, vaccin och datorer. Läkarmottagningen förblev stängd efter detta.

Det är värt att lyssna på eller läsa igenom Dr. Habigs detaljerade redogörelse. Då kommer man att inse hans enastående professionella kompetens, hans rimliga tvivel på de officiella Corona-meddelandena samt hans djupa medkänsla med sina patienter, som hade vänt sig till honom i sin nöd. Läkaren hade hjälpt sina patienter, som var i nöd på grund av olika livssituationer, ur en etisk synvinkel. Och Dr. Habig misstänkte att C-vaccinationerna kunde orsaka betydande biverkningar.

Läkaren har uppenbarligen brutit mot de rättsliga bestämmelserna. Men frågan är om han agerade med kriminellt uppsåt. Detta bör alltid undersökas som ett element i åklagarens utredning. För åklagare Nina Linnenbank var läkarens vittnesmål uppenbarligen inte nog anledning för att avstå från att väcka åtal och att i slutändan yrka på en fällande dom i rättegången.

I domen sade domare Breywisch-Lepping att det inte fanns några skäl att ursäkta Dr. Habigs beteende. Istället anklagade hon honom, enligt den information som jag har tillgång till, för att ha en ”fientlig inställning till lagen” En motiverad nödåtgärd, som advokat Schmitz åberopade för att rättfärdiga Dr. Habigs handlingar, var i grunden otillåtlig mot alla lagar, sade hon. Och att patienterna med de falska vaccinpassen ville kringgå en de facto skyldighet att vaccinera sig, var inte godtagbar anledning för domare Breywisch-Lepping. De borde ha vidtagit rättsliga åtgärder och stämt staten.

Nu har jag inlett mina kommentarer med en beskrivning av en extraordinär händelse från ett förflutet där människor föraktades och förintades. Nej, jag likställer inte händelserna från 1993 till 1945 med dem under Corona-tiden! Men jag tittar på mekanismer för hur ostracism fungerar, hur människor kan manipuleras, pressas och skrämmas. Visst kan det finnas dåliga lagar och förordningar.

Grundlagen skiljer i artikel 20 (3) GG mellan lag och rättvisa, till vilka de tre delmakterna är bundna. Varje blivande advokat får lära sig denna rättighet redan i början av sin utbildning, bland annat i samband med Gustav Radbruchs teser. År 1946 formulerade han i en uppsats om ”Statutory Lawlessness and Supra-Statutory Law” bland annat att positiv rätt måste mätas i termer av rättvisa. I princip har positiv rätt rätt att förväntas efterlevas; om den motsäger rättvisa på ett oacceptabelt sätt, är lagen bruten. Om rättvisa i allmänhet har åsidosatts vid utformningen av lag, har de skrivna orden aldrig utgjort lag. I detta fall måste överrättslig rättvisa ersätta lagrättslig orättvisa. Huruvida Radbruchs teser kunde ha tillämpats i rättegången mot Dr. Habig är förvisso juridiskt diskutabelt. Enligt min mening skulle det åtminstone ha varit nödvändigt att diskutera det i detta fall för att komma fram till en lämplig slutsats om vad som är rätt.

Särskilt en beskrivning läkaren gör är så mänskligt rörande att den bokstavligen kräver olydnad:

”En mycket ung mamma kom plötsligt till mitt kontor utan att ha bokat tid, gråtande och knappt talbar, så upprörd var hon. När hon hade lugnat ner sig berättade hon att hon för 48 timmar sedan hade fött sitt friska barn på sjukhuset, och att hon idag bara hade varit i sin lägenhet i en timme för att hämta något till barnet. ’Nu får jag inte återvända till sjukhuset för att träffa mitt barn eftersom jag inte är vaccinerad’, snyftade hon.”

– Dr. Rudolf Habig, vittnesmål i domstol

Det är just i en situation av den typen som ”hjärtats lag” behövs, och handling måste vägledas av den i den utsträckning som ens egna möjligheter tillåter. Och här kommer vi till frågan: Hur skulle fru Jauch, fru Harndt och fru Schönebeck ha agerat om de hade varit i dr Habigs ställe? Och för att gå ännu längre: Skulle de, precis som den kvinnliga läkaren, ha anmält en kollega från Recklinghausen till polisen eller åklagarmyndigheten, och kanske även till läkarförbundet, för de påstått lagstridiga handlingar som utförts av en kollega från Recklinghausen? Och skulle någon av de tre kvinnorna, om de levde idag och var åklagare eller domare, också ha undersökt Dr. Habig så noggrant och sedan pläderat för en fällande dom, eller skulle de ha dömt honom?

Laglydnad innehåller alltid ett element av tvivel i kombination med övervägande om en högre lagordning. Detta inkluderar att titta på den enskilda människan vid en utredning av motiven för hans eller hennes handlingar. Att enbart tillämpa lagar och förordningar för deras egen skull är förbjudet enligt proportionalitetsprincipen. Och denna princip är som bekant inskriven i konstitutionen.

Dr. Heinrich Habig uttryckte det så här i sitt fall:

”Läkaren måste inrikta sina handlingar på patientens bästa; i synnerhet får han inte sätta tredje parts intressen framför patientens bästa. Om jag blir kriminaliserad för att jag har hjälpt människor, så är det det pris man måste betala för att försvara mänskligheten.”

–Dr. Heinrich Habig

Kanske kommer den kvinnliga läkaren, som jag inte känner till vid namn, den allmänna åklagaren Linnenbank och domaren Breywisch-Lepping en dag att inse vilken mänsklig storhet de personer var som ställdes inför rätta här i Bochum. För Dr. Habig kan mycket väl nämnas i samma andetag som Ida Jauch, Emma Harndt och Maria Schönebeck. I Kaptenen av Köpenick säger skomakaren Wilhelm Voigt att ”först kommer människan och sedan kommer den mänskliga ordningen”. Eller för att ytterligare citera George Washington: ”Labour to keep alive in your Breast that Little Spark of Ce[les]tial fire Called Conscience” (Arbeta för att hålla liv i den lilla gnistan av överjordisk eld som kallas samvete i ditt bröst.”) Kanske kommer en gata i framtiden att uppkallas efter Dr. Heinrich Habig och en minnestavla avtäckas för honom. Idag hoppas jag åtminstone på statlig rättvisa för denna läkare.

Thomas Willi Völzke
Polisman (pensionerad)
Son och sonson till överlevande från Shoa
Tyskland

Ursprungligen publicerad av Never Again Is Now Global

Suggest a correction