Du bör vara mycket orolig över lagen om digitala tjänster

Artikel 11 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som återger en del av artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, skyddar EU-medborgarnas rätt att ”ha åsikter och att ta emot och sprida information och idéer utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av gränser”, och bekräftar att ”mediernas frihet och mångfald ska respekteras.” Tyvärr står yttrandefrihetens öde i Europa nu på spel, eftersom Europeiska unionen just har antagit en lag som ger kommissionen befogenhet att avsevärt begränsa medborgarnas möjligheter att använda digitala plattformar för att delta i en robust och uppriktig demokratisk debatt.

Enligt den nyligen antagna lagen om digitala tjänster kan Europeiska kommissionen utöva betydande påtryckningar på digitala plattformar för att stävja ”hatpropaganda”, ”desinformation” och hot mot ”medborgerlig diskurs”, som alla utgör notoriskt vaga och hala kategorier, kategorier som historiskt har använts för att förstärka den härskande klassens narrativ. Genom att ge Europeiska kommissionen breda diskretionära befogenheter att övervaka Big Techs policyer för innehållsmoderering, håller denna lagstiftning yttrandefriheten som gisslan för de ideologiska tendenserna hos icke valda europeiska tjänstemän och deras arméer av ”trusted flaggers.”

Syftet med lagen om digitala tjänster

Det uttalade syftet med lagen om digitala tjänster (DSA) som just har trätt i kraft i Europa är att säkerställa en bättre ”harmonisering” av de villkor som påverkar tillhandahållandet av ”förmedlande” digitala tjänster, i synnerhet onlineplattformar som är värdar för innehåll som delas av deras kunder. Lagen täcker en förvirrande mängd frågor, från konsumentskydd och reglering av reklamalgoritmer till barnpornografi och innehållsmoderering. Bland andra syften som framgår av lagtexten hittar vi främjandet av ”en säker, förutsägbar och pålitlig onlinemiljö”, skyddet av medborgarnas yttrandefrihet och harmoniseringen av EU-regler som påverkar digitala onlineplattformar, som för närvarande beror på lagarna i de enskilda medlemsstaterna.

DSA är inte så oskyldig som den verkar

Vid en ytlig anblick kan lagen om digitala tjänster (DSA) se ganska oskyldig ut. Den ställer ganska formella krav på ”mycket stora onlineplattformar” som Google, Twitter/X, Facebook och TikTok att ha tydliga klagomålsprocedurer och att vara transparenta när det gäller deras reglering av skadligt och olagligt innehåll. Till exempel är avsnitt 45 i lagen ett ganska lätt krav på att leverantörer av digitala onlinetjänster (”förmedlingstjänster”) ska hålla kunderna informerade om villkor och företagspolicyer:

Leverantörer av förmedlingstjänster bör i sina villkor tydligt ange och hålla uppdaterad information om de skäl på grundval av vilka de kan begränsa tillhandahållandet av sina tjänster. De bör särskilt inkludera information om alla policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmoderering, inklusive algoritmiskt beslutsfattande och mänsklig granskning, samt arbetsordningen för deras interna system för hantering av klagomål. De bör också tillhandahålla lättillgänglig information om rätten att avsluta användningen av tjänsten.

Men om man börjar gräva i lagen upptäcker man mycket snart att den är ett gift för yttrandefriheten och inte i linje med artikel 11 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som garanterar medborgarna ”frihet att ha åsikter och att ta emot och sprida information och idéer utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av gränser.” Nedan redogör jag i detalj för vissa aspekter av lagen som tillsammans utgör ett aldrig tidigare skådat hot mot yttrandefriheten i Europa:

1. DSA (Digital Services Act) skapar enheter som kallas ”trusted flaggers” för att rapportera ”olagligt innehåll” som de identifierar på stora onlineplattformar. Onlineplattformar är enligt lagen skyldiga att omedelbart svara på rapporter om olagligt innehåll som tillhandahålls av dessa ”trusted flaggers” som nominerats av statligt utsedda ”samordnare för digitala tjänster.” Lagen kräver att stora onlineplattformar ”vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anmälningar som lämnas av trusted flaggers, som agerar inom sitt angivna expertområde, genom de mekanismer för anmälan och åtgärder som krävs enligt denna förordning behandlas med prioritet.”

2. Även om digitala plattformar är skyldiga att svara på rapporter om olagligt innehåll som lämnats in av ”trusted flaggers”, framgår det av lagtexten att plattformarna har rätt att bestämma exakt hur de ska agera på sådana rapporter. De kan till exempel vara oense om den juridiska bedömningen från en ”trusted flagger” och besluta att inte ta bort flaggat innehåll. De kommer dock att utsättas för regelbundna granskningar av sina handlingars överensstämmelse med lagen av revisorer som arbetar på uppdrag av Europeiska kommissionen, och dessa granskningar kommer knappast att se positivt på ett mönster av passivitet när det gäller flaggat innehåll.

3. Digital Services Act kräver också att ”mycket stora onlineplattformar” (plattformar som Google, YouTube, Facebook och Twitter) genomför regelbundna ”riskreducerande” bedömningar, där de tar itu med ”systemrisker” som är förknippade med deras plattformar, inklusive men inte begränsat till barnpornografi, ”könsrelaterat våld” (vad det än betyder), ”desinformation” och de ”faktiska eller förutsebara negativa effekterna på demokratiska processer, samhällsdebatt och valprocesser, samt allmän säkerhet.” Plattformar har enligt lagen en skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att hantera dessa risker. Till skillnad från en frivillig uppförandekod är det inte möjligt att avstå från att delta, och underlåtenhet att uppfylla dessa ”due diligence”-skyldigheter kommer att bli föremål för kraftiga sanktioner.

4. De påföljder som är kopplade till bristande efterlevnad av lagen är anmärkningsvärda. Om kommissionen anser att en stor onlineplattform som X/Twitter inte har följt DSA, kan den bötfälla plattformen med upp till 6 procent av dess årliga globala omsättning. Eftersom begreppet bristande efterlevnad är svårt att kvantifiera och ganska vagt (vad exakt krävs för att uppfylla ”skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet” vid hantering av systemrisker?), verkar det troligt att företag som vill undvika juridiska och ekonomiska problem föredrar att vara försiktiga och visa upp en ”efterlevnad” för att undvika att få böter.

5. De regelbundna revisioner som planeras i denna lag kommer att fungera som ett verktyg för kommissionen att pressa stora onlineplattformar att vidta åtgärder för att ”hantera” ”riskerna” med desinformation och hot mot ”samhällsdebatten och valprocesser”, risker som är notoriskt vaga och förmodligen omöjliga att definiera på ett politiskt opartiskt sätt. Det hot som lurar i bakgrunden av dessa revisioner och deras tillhörande ”rekommendationer” är att kommissionen kan ålägga onlineplattformar böter på flera miljarder dollar för bristande efterlevnad. På grund av den ganska vaga idén om bristande efterlevnad av ”skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet” och den godtyckliga karaktären hos de finansiella sanktioner som hotar i DSA, kommer denna lag att skapa en atmosfär av rättslig osäkerhet både för onlineplattformar och för deras användare. Den ger onlineplattformar starka incitament att kontrollera yttranden på ett sätt som godkänns av EU-kommissionen, kring vaga kategorier som ”desinformation” och ”hatpropaganda,” och detta kommer uppenbarligen att få återverkningar för slutanvändarna.

6. Enligt EU-kommissionen är ”hatmotiverade brott och yttranden olagliga enligt EU-lagstiftningen. Enligt 2008 års rambeslut om bekämpande av vissa former av uttryck för rasism och främlingsfientlighet ska offentlig uppmaning till våld eller hat på grund av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung kriminaliseras.” Det är viktigt att påpeka att EU-kommissionen föredrar att utvidga kategorierna för olaglig hatpropaganda på europeisk nivå till att inte bara omfatta ”ras, hudfärg, religion, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung”, utan även nya kategorier (förmodligen inklusive saker som könsidentitet). Olaglig hatpropaganda är alltså ett ”rörligt mål” och kommer sannolikt att bli allt bredare och mer politiskt laddat med tiden. Enligt Europeiska kommissionens egen webbplats,

Den 9 december 2021 antog Europeiska kommissionen ett meddelande som föranleder ett rådsbeslut om att utvidga den nuvarande förteckningen över ”EU-brott” i artikel 83(1) i EUF-fördraget till att omfatta hatbrott och hatpropaganda. Om detta rådsbeslut antas skulle Europeiska kommissionen i ett andra steg kunna föreslå sekundärlagstiftning som gör det möjligt för EU att kriminalisera andra former av hatpropaganda och hatbrott, utöver rasistiska eller främlingsfientliga motiv.

7. Den mest oroande aspekten av DSA är den enorma makt och det handlingsutrymme som ges till Europeiska kommissionen – i synnerhet en icke folkvald kommission – att övervaka efterlevnaden av DSA och besluta när onlineplattformar inte uppfyller sina ”due diligence-skyldigheter” att hantera risker vars betydelser är notoriskt vaga och manipulerbara, såsom hatpropaganda, desinformation och anti-civilt tal. Europeiska kommissionen ger sig också befogenhet att utlysa en Europatäckande nödsituation som skulle göra det möjligt för den att kräva extra insatser från digitala plattformar för att motverka ett allmänt hot. Det kommer inte att finnas någon rättslig säkerhet om när EU-kommissionen kan utlysa ett ”nödläge.” Det finns inte heller någon rättslig säkerhet om hur EU-kommissionen och dess revisorer kommer att tolka ”systemrisker” som desinformation och hatpropaganda, eller bedöma tjänsteleverantörernas insatser för att minska sådana risker, eftersom dessa befogenheter är diskretionära.

8 Det är inte heller klart hur kommissionen skulle kunna genomföra en revision av ”systemrisker” för desinformation och risker för samhällsdebatten och valprocesser utan att ha en särskild syn på vad som är sant och osant, hälsosam och skadlig information, och därmed föregripa den demokratiska process genom vilken medborgarna själva bedömer dessa frågor.

9. Det är inte heller klart vilka kontroller och avvägningar som kommer att finnas på plats för att förhindra att DSA blir ett vapen för EU-kommissionens favoritändamål, vare sig det gäller kriget i Ukraina, vaccinupptagning, klimatpolitik eller ett ”krig mot terrorismen.” Den breda fullmakten att förklara ett allmänt nödläge och kräva att plattformar gör ”bedömningar” av sin policy som svar på detta, i kombination med den breda diskretionära befogenheten att bötfälla onlineplattformar för ”bristande efterlevnad” av i sig vaga ”due diligence-krav”, ger kommissionen mycket spelrum att bestämma över onlineplattformar och pressa dem att främja sin favoriserade politiska skildring.

10. En särskilt lömsk aspekt av denna lag är att kommissionen effektivt gör desinformation olaglig *genom en bakdörr,* så att säga. Istället för att tydligt definiera vad de menar med ”desinformation” och göra det olagligt – vilket förmodligen skulle orsaka uppståndelse – ställer de ett ”due dilegence”-krav på stora onlineplattformar som Twitter och Facebook att vidta diskretionära åtgärder mot desinformation och att minska ”systemiska risker” på sina plattformar (vilket inkluderar risken för ”desinformation om folkhälsan”). Förmodligen skulle de regelbundna granskningarna av dessa företags efterlevnad av lagen inte se med blida ögon på policyer som knappt tillämpade reglerna för desinformation.

Så nettoeffekten av lagen skulle vara att utöva ett nästan oemotståndligt tryck på sociala medieplattformar att spela spelet ”mot desinformation” på ett sätt som skulle godkännas av kommissionens revisorer, och därmed undvika att drabbas av höga böter. Det råder stor osäkerhet om hur strikta eller slappa sådana revisioner skulle vara, och vilka typer av bristande efterlevnad som skulle kunna leda till ekonomiska sanktioner. Det är ganska märkligt att en rättslig bestämmelse som utger sig för att försvara yttrandefriheten skulle låta yttrandefrihetens öde vara beroende av icke valda tjänstemäns godtyckliga och till sin natur oförutsägbara bedömningar.

Det enda hoppet är att denna fula, komplicerade och bakåtsträvande lagstiftning hamnar inför en domare som förstår att yttrandefrihet inte betyder någonting om den hålls som gisslan för Europeiska kommissionens åsikter om pandemiberedskap, kriget mellan Ryssland och Ukraina eller vad som räknas som ”stötande” eller ”hatiskt” tal.

P.S. Betrakta denna analys som ett preliminärt försök av någon som inte är specialiserad på europeisk lagstiftning att ta itu med de besvärande konsekvenserna av lagen om digitala tjänster för yttrandefriheten, baserat på en första läsning. Jag välkomnar korrigeringar och kommentarer från juridiska experter och de som har haft tålamod att själva gå igenom lagen. Detta är den mest detaljerade och rigorösa tolkning av DSA som jag hittills har tagit fram. Den innehåller viktiga nyanser som inte ingick i mina tidigare tolkningar och rättar vissa feltolkningar – i synnerhet är plattformar inte juridiskt skyldiga att ta ner allt flaggat innehåll, och de personer som flaggar upp olagligt innehåll kallas ”trusted flaggers”, inte ”fact-checkers.”).

Ompublicerad från författarens Substack

Suggest a correction