EU:s pilotprojekt för digitala identitetsplånböcker rullas ut i hemlighet

Under 2023 verkar EU kommissionen vara upptagen med att utveckla och genomföra ett pilotprojekt för sin EU Digitala ID plånbok, EU Digital Identity Wallet (EUDI), med avsikt att den ska göras tillgänglig för alla EU-medborgare inom en snar framtid. Men medan EU kommissionen (EC) skryter om EUDI:s bekvämlighet, säkerhet och ett brett spektrum av potentiella användningsområden i det dagliga livet, är det som diskuteras mindre verktygets potential för en mängd oetiska och övervakningsrelaterade frågor.

Vad är EU:s digitala identitetsplånbok (EUDI)?

EU:s digitala plånbok, ofta kallad EU Digital Identity Wallet (EUDI), är planerad att erbjudas den europeiska allmänheten under de kommande åren. Enligt Europeiska kommissionen är ”EU:s digitala identitetsplånböcker personliga digitala plånböcker som gör det möjligt för medborgarna att identifiera sig digitalt, lagra och hantera identitetsuppgifter och officiella handlingar i elektroniskt format. Dessa kan omfatta körkort, medicinska recept eller utbildningskvalifikationer.”

I takt med att lagstiftningen som effektiviserar den planerade användningen av EUDI i hela Europa färdigställs, fortsätter Europeiska kommissionen sina ansträngningar att lansera EUDI bland allmänheten i Europa, där över 250 privata företag och offentliga myndigheter deltar i fyra storskaliga pilotprojekt. I skrivande stund har EU investerat 46 miljoner euro i dessa pilotprojekt.

Ett brett spektrum av testfall provas redan i EUDI-pilotprojekten. Bland annat används plånböckerna för att få tillgång till myndighetstjänster, registrera och aktivera SIM-kort för mobila nätverkstjänster, underteckna avtal, underlätta resor och visa upp utbildningsbevis. Sammantaget tyder dessa användningsfall på att de digitala identitetsplånböckerna kan användas för ett brett spektrum av tjänster som är viktiga i det dagliga livet.

Bekvämlighet, men för vem?

EU kommissionen framhåller ofta den digitala plånbokens bekvämlighet, med meddelanden som skryter om att användare kommer att kunna använda plånböckerna för att checka in på hotell, deklarera, hyra bil och öppna bankkonton på ett säkert sätt. EU kommissionens ordförande Ursula von der Leyen lyfte fram följande i ett tal om tillståndet i unionen 2020, där hon föreslog konceptet med en ”säker europeisk e-identitet.”

Varje gång en app eller webbplats ber oss att skapa en ny digital identitet eller att enkelt logga in via en stor plattform, har vi ingen aning om vad som händer med våra data i verkligheten. Det är därför kommissionen kommer att föreslå en säker europeisk e-identitet. En som vi litar på och som alla medborgare kan använda var som helst i Europa för att göra allt från att betala skatt till att hyra en cykel. En teknik där vi själva kan kontrollera vilka uppgifter som används och hur.

Von der Leyen har förvisso rätt i att ”vi har ingen aning om vad som händer med våra uppgifter” när vi skapar konton på nätet eller loggar in på privata tjänster, och menar att Digital ID kan bidra till att lösa ett centralt problem som många människor har när de använder internet.

Men den europeiska ”e-identiteten”, och digitala identifieringsmetoder i allmänhet, skapar en mängd nya problem för civilbefolkningen på både kort och lång sikt. Digitala ID kan ge användare tillgång till tjänster, men i en WEF-rapport från 2018 om digitala ID medges verktygets benägenhet att exkludera; ”för individer öppnar [verifierbara ID] upp (eller stänger av) den digitala världen, med dess jobb, politiska aktiviteter, utbildning, finansiella tjänster, sjukvård och mer.”

Och för en korrumperad stat eller andra styrningsstrukturer verkar Digital ID:s förmåga att kunna ”stänga av” den digitala världen verkligen vara som gjord för felanvändning eller missbruk. Forskaren Eve Hayes de Kalaf skriver till exempel i The Conversation att ”stater kan använda internationellt sponsrade ID-system som vapen” mot utsatta befolkningar. Hon lyfter fram ett exempel från Dominikanska republiken, där långvarig diskriminering av personer med ursprung i Haiti ledde till att de 2013 fråntogs sitt dominikanska medborgarskap och blev statslösa.

Samtidigt är det inte svårt att föreställa sig att andra faller mellan de digitala ”stolarna” när digitala ID-system blir vanliga och sammankopplade med, om inte en förutsättning för, tillgång till viktiga sociala och finansiella tjänster och stöd.

Som Jeremy Loffredo och Max Blumenthal beskriver i sin rapport för Grayzone 2021 ledde till exempel införandet av Aadhaar 2017, Indiens biometriska ID-system, ”som spårar användarnas rörelser mellan städer”, till en mängd dödsfall på den indiska landsbygden eftersom svårigheter att få tillgång till Aadhaar-systemet funktionellt blockerade varor och förmånstagare från att få tillgång till landets ransoneringsbutiker, vilket ledde till att de till och med fick svälta. India’s Scroll rapporterade att i ett slumpmässigt urval av 18 byar i Indien där biometrisk autentisering hade krävts för att få tillgång till statligt subventionerade livsmedelsransoner, kunde 37 procent av kortinnehavarna inte få sina ransoner.

Trots den förödelse som Aadhaar har orsakat har det i slutändan ändå marknadsförts som en framgång, och Rest of World rapporterar att Indien upprättar internationella partnerskap för att exportera sitt populära Unified Payments Interface (UPI), ett system för direktbetalning som använder det biometriska ID-systemet Aadhaar som bas, till andra länder.

Det är uppenbart att digitala ID-handlingar kan leda till betydande samhällsskador om de genomförs för snabbt. Trots dessa möjliga skador, som jag noterar för Unlimited Hangout, verkar ett nästan universellt införande av digitala ID-system alltmer oundvikligt, där ”Juniper Research [uppskattar] att regeringar kommer att ha utfärdat cirka 5 miljarder digitala ID-handlingar till 2024, och en Goode Intelligence-rapport från 2019 [föreslår] att digital identitet och verifiering kommer att vara en marknad på 15 miljarder dollar till 2024.”

Dessutom har lagstiftningsåtgärder vidtagits för att göra den digitala plånboken interoperabel i hela EU. Med andra ord blir viktiga tjänster hypercentraliserade över gränserna och digitaliserade på sätt som är mer spårbart än vad motsvarigheter på papper hade kunnat vara – allt nu snart i myndigheternas ivriga händer.

Riktigt allvarligt är att EUDI-plånboken tydligen ska kopplas till eller på annat sätt inkludera finansiella tjänster, där EU-medborgare kommer att kunna använda sitt EUDI för att öppna bankkonton och till och med ansöka om lån. Vidare framgår det av en policybrief från Europeiska centralbanken om det europeiska ramverket för digital identitet att ”EUDI-plånboken kommer att ge fördelar för alla intressenter i betalningsekosystemet”, även inklusive ”planerat stöd för den digitala euron.”

Medan EU kommissionen är angelägen om att belysa EUDI:s påstådda fördelar för ”intressenterna i betalningsekosystemet”, verkar kommisionen mindre angelägen om att diskutera farorna kring den troliga, för att inte säga sannolika, kopplingen mellan digital identitet och pengar, och särskilt digitala valutor, där elitens kapacitet att spåra, eller till och med manipulera eller blockera civilbefolkningens förmåga att acceptera eller göra betalningar, skulle kunna vara utan motstycke.

Kort sagt, EU:s digitala identitetsplånböcker är tänkta att vara praktiska för civilbefolkningens vardagsanvändning. Samtidigt kan dessa plånböcker, och andra närliggande digitala ID-system som växer fram på andra håll, också vara än mer praktiska för regeringar och styrande strukturer som vill övervaka, kontrollera eller på annat sätt manipulera eller kontrollera kritiska aspekter av medborgarnas liv en masse.

Kopplingen till DIIA

Trots att Ukraina inte är medlem i EU och dessutom är fullt upptagna med sitt krig, är landet involverat i EU:s pilotprojekt för digitala plånböcker. Som jag skrivit på min Substack hjälper nämligen DIIA, Ukrainas hypercentraliserade staten-i-en-smarttelefon-app, EU:s Digital Wallet att lanseras. Faktum är att den ukrainska ministern för digital förvandling, Mykhailo Fedorov, i ett Telegram-inlägg från juli betonade att DIIA-representanter till och med hade visat upp DIIA-appens funktioner vid POTENTIAL (Pilots for European Digital Identity Wallet) Consortium i somras.

I synnerhet är många av användningsexemplen för EU:s digitala plånbok som testas i pilotprojekten redan verklighet med Ukrainas DIIA-app. Ukrainare använder DIIA för en rad dagliga aktiviteter, bland annat för att verifiera identitet för att använda banktjänster, inneha en mängd olika digitala ID-handlingar (som körkort och biometriska pass) och till och med betala vissa skatter och få tillgång till sociala tjänster för familjen. Ukrainas myndighet för digital omvandling har betonat sin avsikt att göra alla offentliga tjänster tillgängliga online: DIIA ska vara en ”one-stop-shop” för dessa tjänster.

Och som jag har nämnt i tidigare rapporter på min Substack och Unlimited Hangout, fortsätter DIIA:s utvidgning i takt med att konflikten fördjupas, genom att appen tillhandahåller krigsrelaterade tjänster. Ukrainska civila som drabbats av kriget har till exempel fått stipendier genom appen och kan också verifiera sin identitet genom DIIA för att logga in på e-Vorog (”e-enemy”), en chatbot som låter ukrainska medborgare rapportera information om var ryska militärer befinner sig till staten.

Sammantaget tyder dessa förhållanden på att DIIA kan fungera som en slags mall för eller föregångare till Europas snarlika digitala plånbok, där EU Digital Wallet, som redan är en centraliserad applikation avsedd att hjälpa medborgarna med ett antal viktiga dagliga tjänster, kan ta sig an ett växande antal statliga tjänster i hela Europeiska unionen. Även om det återstår att se vad som händer med den digitala plånboken i Europa, innebär plånbokens EU-omfattande implementering och smartphone-appformat, där funktioner enkelt kan introduceras, tas bort eller redigeras efter behag, att scope creep, en okontrollerad tillväxt av projektet, inte kan uteslutas.

Slutsats

Många människor är av förståeliga skäl intresserade av digitala dokument och andra enkla sätt att få tillgång till offentliga tjänster och att utföra uppgifter i en digital tidsålder. Men dessa tjänster och verktyg, när de underlättas av stater och angränsande styrningsstrukturer, och oansvariga medlemmar av den privata sektorn, kommer med betydande etiska och övervakningsmässiga problem som bör diskuteras och debatteras ingående av allmänheten. I detta avseende verkar det som om EU:s framtida digitala identitetsplånbok inte är något undantag.

Men debatt eller inte, pilotutrullningar av digitala plånböcker och EU-medlemsländernas respektive antagande av digitala ID pågår, med ett pressmeddelande från kommissionen som förklarar att ”alla kommer att ha rätt att ha en digital EU-identitet” som accepteras i alla EU-medlemsstater.

Och även om EU kommissionen meddelar att ”det inte kommer att finnas någon skyldighet” att använda en plånbok med EU:s digitala ID, innehåller kommissionens rapport Communication 2030 Digital Compass: The European Way for the Digital Decade klargör att ett mål för EU 2030 är att 80 procent av medborgarna ska använda en ”elektronisk identifieringslösning.” I slutändan lämnar de motstridiga budskapen utrymme för spekulationer om att, även om digitala ID-kort inte är obligatoriska när de införs, att allmänheten på något sätt kan knuffas eller så småningom till och med tvingas att anta digitala ID-kort för att få tillgång till viktiga offentliga tjänster.

Medan förespråkarna för digitala ID-kort betonar verktygens förmåga att skapa bekvämlighet och säkerhet i en alltmer uppkopplad värld, signalerar de etiska och integritetsrelaterade frågor som jag har lyft fram här att EU:s digitala identitetsplånböcker i slutändan kan få katastrofala och bestående konsekvenser för integritet och medborgerliga fri- och rättigheter om de införs förhastat. Och när de väl har genomförts verkar det som om digitala ID-kort kan vara svåra att rulla tillbaka även om de är impopulära, vilket i slutändan leder människor in i en teknokratisk mardröm som de kan få mycket svårt att ta sig ur.

Kort sagt, farorna med framväxande digitala ID-system som EUDI-plånboken kan inte förringas när Europa växer in i sitt ”digitala decennium.”

Ursprungligen publicerad av Brownstone Institute

Suggest a correction