Centraliserad kontroll av information! EU:s senaste förslag om att censurera medierna

Europeiska kommissionen har föreslagit en ny lag som syftar till att centralisera EU:s mediesektor till en inre marknad som övervakas av kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter genom en ny europeisk nämnd för medietjänster.

Europeiska mediefrihetsakten (EMFA), som föreslogs av kommissionen den 16 september 2022, presenteras som ett försök att främja mediernas oberoende, pluralism och samtidigt skydda medierna från desinformation och utländsk inblandning i mediesektorn genom att fastställa en uppsättning regler i form av EU-lagstiftning.

En central del av EMFA är inrättandet av Europeiska rådet för medietjänster, som kommer att bestå av företrädare för nationella tillsynsmyndigheter och en företrädare för Europeiska kommissionen. Rådet kommer bland annat att ansvara för att övervaka mediesektorn i EU, avge yttranden om marknadskoncentrationer, ge särskild rådgivning och säkerställa en enhetlig tillämpning av förordningen.

Även om EMFA-förslaget har fått en del beröm för sina uttalade mål – nämligen att skydda mediernas frihet – granskas det fortfarande av olika pressorganisationer och ledamöter av Europaparlamentet för de kryphål som det skulle möjliggöra för övervakning av journalister samtidigt som det banar väg för exempellösa ingripanden på den inre mediemarknaden från Europeiska kommissionens sida.

Trots denna kritik fortsätter EMFA att gå framåt i EU:s lagstiftningsprocess. Den 21 juni 2023 fick Europeiska rådet ett förhandlingsmandat från Europaparlamentet. En månad senare, den 20 juli, antog utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) sitt yttrande om den föreslagna lagstiftningen, vilket förde förordningen ett steg närmare att bli EU-lagstiftning, eftersom kommissionen avser att slutföra förhandlingarna före nästa EU-val.

Den nuvarande ramen

För att förstå betydelsen av den föreslagna EMFA-förordningen är det nödvändigt att se över det nuvarande ramverket som kommer att utvidga EMFA: direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD). Kommissionens nuvarande rådgivande organ, Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (ERGA), kommer att ersättas av det nya Europeiska rådet för audiovisuella medietjänster (rådet).

Det nuvarande regelverket, DSPCA, gäller endast audiovisuella medietjänster, som definieras som ”en tjänst som tillhandahåller program, under redaktionellt ansvar av en leverantör av medietjänster, till allmänheten i syfte att informera, underhålla eller utbilda, med hjälp av elektroniska kommunikationsnät, antingen i broadcast eller on-demand”

EMFA gäller dock den bredare definitionen av ”leverantör av medietjänster” (MSP), som beskrivs som ”en fysisk eller juridisk person vars yrkesverksamhet består i att tillhandahålla en medietjänst och som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i medietjänsten och bestämmer hur den ska organiseras”

Detta innebär därför att rådet, till skillnad från ERGA, inte bara kommer att övervaka audiovisuella medietjänster utan även presssektorn. I ERGA:s ståndpunktsdokument från november 2022 om EMFA-förslaget föreslogs att rådets befogenhet att reglera pressen kan vara problematisk för medlemsstaterna.

”Med tanke på hur känsliga pressfrågor är, liksom nationella särdrag (inklusive konstitutionella sådana), vill ERGA uttryckligen och otvetydigt slå fast att det varken är dess kallelse eller avsikt att reglera presssektorn.”

Utdrag ur ERGA:s positionspapper om EMFA

Ilias Konteas, verkställande direktör för European Magazine Media Association (EMMA) och European Newspaper Publishers Association (ENPS), vars juridiska specialisering är europeisk medierätt, berättade för Children’s Health Defence Europe att styrelsens jurisdiktion över press-sektorn skulle undergräva en viktig del av pressfriheten: principen att den fria pressen ensam är ansvarig för sitt innehåll inför lagen och domstolarna.

”Pressen måste förbli fri från all europeisk tillsyn”, sade Konteas. ”Eftersom pressen i de allra flesta medlemsländer är självreglerad, skulle rådets delegater få uppgifter på EU-nivå som faller utanför deras nationella mandat.”

Reglering av media, bokstavligen

Den mest uppenbara skillnaden mellan direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD) och förslaget till förordning om den europeiska mediefrihetsakten (EMFA) ligger i själva namnet. Den nuvarande lagstiftningen, AVMSD, är ett direktiv som måste införlivas och genomföras på nationell nivå, medan EMFA är en förordning som inte kommer att omfattas av samma nivå av tillsyn från Europaparlamentet.

Det finns flera typer av lagar i EU: direktiv, förordningar, beslut, rekommendationer och yttranden. För att förstå EMFA-förslaget kommer detta avsnitt att kortfattat fokusera på skillnaderna mellan ett direktiv och en förordning.

En förordning är en typ av EU-lagstiftning som fastställer ett mål och definierar hur det ska uppnås. När den har antagits träder den omedelbart i kraft i alla EU:s medlemsstater. Den är rättsligt bindande, ersätter nationella lagar och begränsar medlemsstaternas möjligheter att bestämma hur de ska uppnå det fastställda målet.

Ett direktiv är en typ av EU-lagstiftning som fastställer ett mål men inte hur det ska uppnås. Medlemsstaterna kan avgöra hur de ska uppnå det uppsatta målet genom att fastställa nationella lagar.

Konteas säger att mediepolitiken i första hand har varit en fråga för medlemsländerna. ”Detta utlöste en viss debatt om huruvida kommissionen hade befogenhet att föreslå reglering av medierna”.

Historia

Initiativet till en ny lag om mediefrihet nämndes först av EU-kommissionens ordförande Ursula von Der Leyen under hennes tal om tillståndet i unionen i september 2021, där hon sa: ”Medieföretag kan inte behandlas som bara ett annat företag. Deras oberoende är avgörande. Europa behöver en lag för att skydda detta oberoende, och kommissionen kommer att lägga fram en lag om mediefrihet nästa år.”

Flera månader senare, i december 2021, tillkännagav kommissionen en uppmaning att lägga fram bevis för att skydda mediefriheten i EU, som var öppen för allmänheten och för kommentarer och samråd fram till mars 2022.

I maj samma år utarbetade kommissionen sin konsekvensbedömningsrapport och överlämnade den till kommissionens nämnd för lagstiftningskontroll (RSB), vars funktion är att tillhandahålla ”kvalitetssäkring”, stödja kommissionen och tillhandahålla bedömningar under de tidiga stadierna av lagstiftningsprocessen.

Det bör noteras att RSB presenterar sig som en rådgivande nämnd till kommissionen och beskriver sig som ”ett oberoende organ”, enligt sin webbplats. RSB består dock av nio medlemmar, varav fem kommer från kommissionen själv, inklusive fyra högre kommissionstjänstemän och en generaldirektör från kommissionen som RSB:s ordförande. De återstående fyra ledamöterna är rekryterade utanför kommissionen.

En av RSB:s uppgifter är att granska och avge yttranden om konsekvensbedömningsrapporter. En konsekvensbedömningsrapport måste innehålla de socioekonomiska och miljömässiga effekterna av initiativet, vem och vad som kommer att påverkas av det och hur, samt resultaten och den strategi som antagits under samrådsprocessen.

RSB kan avge ett av tre yttranden om en konsekvensbedömningsrapport: ”positivt”, ”positivt med reservationer” eller ”negativt”. Ett föreslaget initiativ kan endast antas om det får ett ”positivt” eller ”positivt med reservationer” yttrande. Om ett ”negativt” yttrande avges måste utkastet till rapport revideras och lämnas in på nytt till RSB.

Dessutom är det viktigt att komma ihåg att RSB är en teknisk grupp, vars huvudsakliga funktion är att slutföra och verifiera konsekvensbedömningsrapporterna. I detta fall var förmodligen ett viktigt mål att se till att alla områden av den inre mediemarknaden behandlades och därför var föremål för kommissionens tillsyn. Följande avsnitt bör förstås i detta sammanhang.

impopulärt från början?

Knappt en månad efter det att kommissionen lämnat in sin konsekvensbedömningsrapport om EMFA-initiativet avgav RSB ett negativt yttrande den 2022 juni.

I RSB:s inledande yttrande angavs att EMFA:s konsekvensbedömningsrapport inte förklarade den inre marknadens misslyckanden och luckorna i regelverket. Den förklarade inte med tillräckliga bevis de problem som EMFA avser att ta itu med, hur åtgärderna kommer att ta itu med dessa problem och förekomsten av sådana problem på de olika mediemarknaderna och medlemsstaterna.

Vidare angavs det i yttrandet att rapporten inte tydligt visade att vissa åtgärder var nödvändiga och effektiva och att den saknade insyn när det gäller intressenternas olika synpunkter under samrådsprocessen.

Efter det negativa yttrandet lämnade kommissionen in en reviderad konsekvensbedömningsrapport den 11 juli 2022. Flera veckor senare avgav RSB sitt andra yttrande: ”positivt med reservationer”

I det andra yttrandet angavs att den reviderade konsekvensbedömningen av EMFA fortfarande hade betydande brister och, i synnerhet, saknade bevis för att definiera eller beskriva det problem som den var avsedd att lösa. Dessutom angavs i den tredje punkten att ”analysen av effekterna på den inre marknaden och distributionen, mellan olika medietjänster och mellan medlemsstater, inte är tillräckligt utvecklad”

Trots detta kunde kommissionen gå vidare och den 16 september 2022 offentliggjorde den sitt förslag om att ”inrätta en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden”, som den kallade European Media Freedom Act (EMFA).

I den förklarande folkomröstningen om utkastet till EMFA anges att lagstiftningen ”syftar till att ta itu med ett antal problem som påverkar den inre marknaden för medietjänster och verksamheten för leverantörer av medietjänster”

Enligt förslaget kommer EMFA att följa och utvidga befintlig politik, samtidigt som luckor i lagstiftningen åtgärdas. Dessutom bygger det på fyra mål:

1. ”Uppmuntra gränsöverskridande verksamhet och investeringar i medietjänster genom att harmonisera vissa delar av divergerande nationella ramverk som rör mediepluralism, i synnerhet för att underlätta gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.”

2. ”Förbättra regleringssamarbetet och konvergensen genom gränsöverskridande samordningsinstrument och yttranden och vägledning på EU-nivå.”

3. ”Underlätta tillhandahållandet av medietjänster av hög kvalitet genom att minska risken för otillbörlig offentlig och privat inblandning i den redaktionella friheten”

4. ”Säkerställa en transparent och rättvis fördelning av ekonomiska resurser på den inre mediemarknaden genom att stärka transparensen och rättvisan i publikmätningar och i fördelningen av statlig reklam.”

Den utökade texten om vart och ett av de fyra målen kan läsas i det ursprungliga utkastet till EMFA-förslaget.

Vid en första anblick kan det språk som används i förslaget ge ett positivt intryck på den genomsnittliga EU-medborgaren, invånaren, journalisten, redaktören eller parlamentsledamoten. Användningen av fraser som ”medietjänster av hög kvalitet”, ”rättvis fördelning av ekonomiska resurser”, ”redaktionell frihet”, tillsammans med namnet på lagstiftningen, ”Europeiska lagen om mediefrihet”, kan tyda på att detta förslag kan stärka och skydda journalister och mediearbetare från olika undersektorer. Detta är dock bara möjligt om man inte tittar närmare på texten.

Bakom de ord och slagord som vävs in i inledningar, medieframträdanden och tal som hyllar EMFA-förslaget, avslöjar en djupgående granskning av texten i den föreslagna förordningen ett aldrig tidigare skådat försök att upprätta en enhetlig EU-mediesektor under central kontroll av ett nyligen inrättat europeiskt råd för medietjänster, som har befogenhet att censurera och begränsa pressen.

EMFA i detalj

Utskottet för kultur och utbildning (CULT) är det utskott som ansvarar för EMFA. Utskotten för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) och för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) fungerar som partner. Förfarandet leds av den särskilda föredraganden Sabine Verheyen, en kristdemokratisk parlamentsledamot från Tyskland.

Eftersom EMFA-förslaget fortfarande befinner sig i lagstiftningsprocessen finns det flera yttranden och ändrade versioner av förslaget. I den efterföljande texten kommer rådets förhandlingsmandat att analyseras.

Europeiska rådet för medietjänster

(Författarens anmärkning: Fet text i bilderna anger ändringar i det ursprungliga utkastet till EMFA-förslaget)

Genom EMFA inrättas Europeiska rådet för medietjänster (rådet), som ska ersätta den befintliga Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (ERGA). Enligt kommissionens ursprungliga förslag till EMFA saknar ERGA resurser och kapacitet att lösa gränsöverskridande frågor, hantera regleringsfrågor och har en begränsad räckvidd.

Rådet presenteras som ett oberoende organ. I artikel 9 bekräftas ”styrelsens fullständiga oberoende” och det anges att styrelsen ”… varken skall begära eller ta emot instruktioner från någon institution, person eller något regeringsorgan. Detta skall inte påverka kommissionens eller de nationella tillsynsmyndigheternas eller organens befogenheter i enlighet med denna förordning”

Detta innebär att styrelsen skall agera självständigt, men detta oberoende skall inte påverka de områden där kommissionen och/eller de nationella tillsynsmyndigheterna enligt lagstiftningen är involverade i styrelsens funktion, förvaltning och utförande av sina uppgifter.

Av granskningen av nämndens struktur, dess sekretariat och dess uppgifter, som beskrivs i artiklarna 10-12, framgår det tydligt att kommissionen spelar en viktig roll för nämndens funktion och övergripande sammansättning.

Detta har gett upphov till tvivel om legitimiteten i rådets oberoende enligt artikel 9. Även i ERGA:s ståndpunktsdokument påpekas denna motsägelse i följande utdrag:

”Rådets oberoende såsom det formuleras i artikel 9 motsägs i praktiken av flera bestämmelser i följande artiklar om rådets interna funktion, sekretariatet och rådets uppgifter.”

ERGA:s positionspapper om EMFA

”Styrelsens struktur”

Styrelsen ska bestå av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheterna och varje ledamot ska ha en röst. Ordföranden och vice ordföranden ska väljas av styrelseledamöterna och får sitta i högst två mandatperioder på ett år. Ordföranden ska hålla kommissionen underrättad om styrelsens verksamhet och samråda med den vid utarbetandet av dess arbetsprogram.

Kommissionen skall dessutom utse en företrädare till rådet som skall delta i rådets ”överläggningar”, men som inte skall ha rösträtt.

”Under ett evenemang för några månader sedan sade kommissionen att den planerar att utse åtta till tio personer till rådet, vilket är ganska betydande även utan rösträtt”, sade Konteas.

Dessutom måste rådet anta sin arbetsordning och utarbeta sitt arbetsprogram först efter att ha rådfrågat kommissionen. Medan rådet kan bjuda in experter att delta i möten, kan permanenta assistenter endast godkännas om kommissionen samtycker.

”Om regeringen i någon medlemsstat skulle utse en person att delta i den nationella medietillsynsmyndighetens alla möten och aktiviteter, skulle detta omedelbart få varningsklockorna att ringa om risken för statlig inblandning”

Dessutom utses även rådets personal av kommissionen. Såsom anges i artikel 11 kommer sekretariatet att tillhandahållas av kommissionen.

Sekretariatet skall bistå rådet i dess administrativa och organisatoriska verksamhet och skall i nära samarbete med rådet och dess ordförande ”förbereda resultaten”

I yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE ) försöker man dock i viss mån begränsa kommissionens roll.

I artikel 11 i IMCO:s yttrande stryks bestämmelsen om att kommissionen skall tillhandahålla sekretariatet, och i stället anges att ”rådet skall stödjas av en oberoende byrå”. Båda kommittéerna behåller dock artikel 10.5, enligt vilken kommissionen får utse en företrädare till rådet.

Huruvida dessa yttranden kommer att antas kommer att avgöras i ett senare skede av lagstiftningsförfarandet.

Rådets uppgifter

I likhet med ERGA fungerar rådet som ett rådgivande och stödjande organ till kommissionen. Till skillnad från ERGA har rådet ett mycket bredare ansvarsområde och regleringsbefogenheter när det gäller presssektorn.

Enligt artikel 12.1 ska rådet ge kommissionen råd i mediefrågor inom dess behörighetsområde och främja och säkerställa en konsekvent tillämpning av förordningen. Det hänvisas ofta till kommissionen i texten i artikel 12.

”På begäran av kommissionen” skall rådet avge yttranden i tekniska och sakliga frågor. ”I samråd med kommissionen skall rådet utarbeta yttranden om begäran gällande samarbete mellan tillsynsmyndigheter och begäran om framställningsåtgärder i händelse av oenighet mellan naturliga tillsynsmyndigheter om nationella åtgärder. ”På begäran av kommissionen skall rådet utarbeta yttranden om koncentrationer på mediemarknaden”.

Det bör noteras att ERGA i sitt positionspapper visserligen välkomnar de nya uppgifter som tilldelats rådet, men kräver att kommissionens roll ska minskas:

”Det är därför olämpligt att EMFA enbart eller huvudsakligen föreskriver att rådets uppgifter ska utföras ’i samförstånd med’ eller ’på begäran av kommissionen’. I positionspapperet uppmanas till att stryka förfrågningar med ’i samförstånd med kommissionen'”

Utdrag ur ERGA:s ståndpunktsdokument om EMFA

Enligt artikel 12 h är det dessutom rådets enda uppgift att ”bistå kommissionen vid utarbetandet av riktlinjer för tillämpningen av förordningen”, inklusive artikel 23.1, 23.2, 23.3 och 23.4, samt de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av koncentrationer på mediemarknaden.

En ny bestämmelse som lagts till av rådet gör det möjligt för kommissionen att fastställa tidsfrister när den begär råd eller yttranden från rådet.

Rådet kommer också att medla vid meningsskiljaktigheter mellan nationella tillsynsmyndigheter och säkerställa harmonisering av regler som rör utformningen av utrustning eller användargränssnitt. Rådet kommer att organisera en dialog mellan mycket stora onlineplattformar (VLOP) och leverantörer av medietjänster (MSP) och rapportera resultaten till kommissionen för att säkerställa bästa praxis för publikmätningssystem.

Ett av de viktigaste målen för EMFA är att främja mediepluralism. Detta väcker frågor om hur rådet kommer att se till att nyhetskonsumenter har tillgång till ett brett spektrum av åsikter och perspektiv från en mängd olika källor. En granskning av artiklarna 12 k och 16 ger ytterligare insikt i hur rådet kommer att hantera medietjänster som är etablerade utanför EU.

En ”allvarlig och djupgående risk” för den allmänna säkerheten

I artikel 12.k är det rådets uppgift att ”samordna nationella åtgärder som rör sändning av eller tillgång till innehåll i medietjänster från länder utanför unionen som är riktade till eller når publik i unionen”

Rådet får därför begränsa tillgången till innehåll i medietjänster från länder utanför EU som riktar sig till EU-publik genom ”nationella åtgärder” om den medietjänsten anses ”utgöra en allvarlig och överhängande risk för skada på den allmänna säkerheten.”

Om rådet, i samråd med kommissionen, anser att en medietjänst från ett land utanför EU utgör en ”allvarlig och överhängande risk” för allmänheten, kommer nyhetskonsumenter i EU inte att kunna få tillgång till det innehållet. Även om detta redan sker genom förbudet mot medier som RT och Sputnik, skulle EMFA-förordningen ge en ytterligare rättslig grund för att begränsa tillgången till innehåll från länder utanför EU som anses utgöra ett hot mot den allmänna säkerheten.

Detta förefaller vara en viktig del av EMFA-förordningen, vilket framgår av artikel 16.

Här föreskrivs att medietjänster eller leverantörer av medietjänster som är etablerade utanför EU, ”oavsett distributions- eller åtkomstsätt, riktar sig till eller når publik i unionen om de, bland annat mot bakgrund av den kontroll som tredjeländer kan utöva över dem … utgör en allvarlig risk för att skada den allmänna säkerheten.” Detta innebär att om en leverantör av medietjänster har sitt ursprung utanför EU anses den vara föremål för kontroll av tredjeländer och utgör därför en risk för att skada den allmänna säkerheten.

I artikel 16.3 anges att rådet i samråd med kommissionen ska fastställa kriterier som ska användas av de nationella tillsynsmyndigheterna ”när de utövar sina tillsynsbefogenheter i fråga om leverantörer av medietjänster.”

Detta är ett tydligt erkännande av att de nationella tillsynsmyndigheter som övervakar mediesektorn under ledning av rådet och kommissionen kommer att ha tillsynsbefogenheter över leverantörer av medietjänster.

Kort sagt, samtidigt som kommissionen är oroad över att medietjänster från länder utanför EU kan utgöra en risk för den allmänna säkerheten eftersom de kan kontrolleras av tredjeländer, försöker den samtidigt kontrollera EU:s inhemska mediesektor genom rådet.

Den stora ironin

Många organisationer har uttryckt tvivel om EMFA-förslaget. Hundratals pressutgivare och pressutgivarorganisationer från flera europeiska länder har undertecknat ett öppet brev till EU:s medlagstiftare den 27 juni 2023.

Det öppna brevet, som uppmanar EMFA att ”leva upp till sitt namn”, tar upp många frågor relaterade till förslaget. Det inleds med en bred observation om att flera bestämmelser i EMFA i själva verket är kontraproduktiva för skyddet av pressfriheten.

En av de många frågor som tas upp handlar om censur, som har blivit ett stort problem efter lagen om digitala tjänster (DSA), som gav sociala medieföretag och onlineplattformar rätt att ta bort och begränsa innehåll som inte överensstämmer med deras villkor.

”EMFA går inte tillräckligt långt för att skydda yttrandefriheten och pluralismen på nätet och förhindra censur från mycket stora digitala plattformar (VLOP), vilket håller på att bli ett utbrett problem. Skyddet av yttrandefriheten måste stärkas avsevärt för att säkerställa obehindrad distribution av lagligt europeiskt pressinnehåll och för att säkerställa att pluralistisk information förblir fritt tillgänglig online utan otillbörlig inblandning från VLOPs….”

Utdrag från det öppna brevet ”EMFA måste leva upp till sitt namn”

Mer makt till onlineplattformar

I artikel 17 fastställs drift och innehållshantering för leverantörer av medietjänster i förhållande till mycket stora leverantörer av onlineplattformar (VLOP). Enligt det ursprungliga utkastet till förslag definieras en VLOP-leverantör som ”en leverantör av en onlineplattform som har utsetts till en mycket stor onlineplattform i enlighet med artikel 25.4” i DSA.

I april 2023 utsåg kommissionen ett antal enheter till VLOP:er, däribland Amazon Store, Facebook, Twitter, YouTube, TikTok och andra.

Innan en leverantör av medietjänster publicerar innehåll på en VLOP måste den ingå ett avtal med VLOP-leverantören som bekräftar att den är en MSP, att den är redaktionellt oberoende av medlemsstater och tredjeländer och att den omfattas av rättsliga krav och följer en policy för sam- eller självreglering.

Till skillnad från det ursprungliga utkastet till förslag innehåller rådets förhandlingsmandat en ytterligare bestämmelse som skulle tvinga SMP att tillhandahålla kontaktuppgifter till den relevanta nationella tillsynsmyndigheten, så att leverantören av VLOP kan kontakta den nationella tillsynsmyndigheten för att få bekräftelse i fall där det misstänks att en SMP inte har uppfyllt kraven.

Enligt artikel 17.6 ska ”kommissionen utfärda riktlinjer för att underlätta ett effektivt genomförande av den funktionalitet som avses i punkt 1”, i syfte att säkerställa en konsekvent tillämpning av artikeln.

Därför måste SMP förklara sitt oberoende från medlemsstater och tredjeländer, samtidigt som de är föremål för kontroll och reglering av nationella tillsynsmyndigheter och kommissionen genom rådet.

”All märkning och/eller tillåtelse för VLOP:er eller ”civilsamhällesorganisationer, faktagranskningsorganisationer och andra relevanta yrkesorganisationer” att ifrågasätta medieföretagens självdeklarationer är problematisk, eftersom det tillåter tredje part att begränsa medieföretagens rättigheter”, sade Konteas.

Avstängningar och begränsningar

Om det fanns några tvivel om att VLOP-leverantörer skulle censurera eller begränsa innehåll, klargör artikel 17(2) detta.

VLOP-leverantörer kommer att stänga av SMP för bristande efterlevnad av förordningen och begränsa synligheten för innehåll som publiceras av SMP och som anses vara oförenligt med deras villkor.

Om detta inträffar måste VLOP-leverantören varna MSP före perioden för avstängning eller uppsägning och ge MSP en möjlighet att svara. Om en MSP anser att den upprepade gånger har stängts av utan motivering bör de två parterna inleda en diskussion om frågan i god tid, på begäran av MSP.

Även om det är oklart vilka specifika aspekter som skulle motivera avstängning, begränsning eller borttagning av innehåll, kan det antas att MSP som anses vara producenter av ”skadligt” och ”desinformativt” innehåll kan bli föremål för upprepade åtgärder.

I artikel 18 anges att rådet regelbundet ska träffa leverantörer av VLOP, företrädare för MSP och medlemmar av det civila samhället för att säkerställa bästa praxis för genomförandet av artikel 17 ”och för att övervaka efterlevnaden av självreglerande initiativ som syftar till att skydda samhället från skadligt innehåll, inklusive desinformation och manipulation och påverkan av utländsk information.”

Hur är det med mediefriheten?

Även om mycket i EMFA verkar innebära fler restriktioner för MSP och medietjänster, både inom och utanför EU, kommer många att undra var ”friheten” finns i den europeiska lagen om mediefrihet.

Artikel 4 beskriver PSM:s rättigheter och är den enda artikel som ägnas åt denna fråga. Där står att MSP har rätt att utöva sin ekonomiska verksamhet inom EU så länge som MSP följer EU:s lagstiftning. Medlemsstaterna måste respektera den faktiska redaktionella friheten för leverantörer av medietjänster och, tillsammans med sina nationella tillsynsmyndigheter, får de inte försöka störa eller påverka MSP:s redaktionella riktlinjer eller beslut och måste respektera skyddet av journalistiska källor.

I artikel 4.2a behandlas dessutom MSP:s rättigheter i samband med vad medlemsstaterna och de nationella regleringsmyndigheterna inte får göra. Mycket av kontroversen kring EMFA är dess kryphål, som gör det möjligt för medlemsstaterna att spionera på journalister, PSM och deras föreningar om de anses vara ett hot mot den nationella säkerheten.

En av de mest förbisedda aspekterna av EMFA är förmodligen att MSP inte har något skydd mot potentiellt maktmissbruk från kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter, som ges en aldrig tidigare skådad kontroll över medierna.

”Efter att ha insett risken för politiska påtryckningar på redaktionella beslut, skulle det vara naivt att utesluta möjligheten att detta händer på europeisk nivå”, sade Konteas. På EMMAs och ENPS vägnar sade han att de är mycket oroade över att det inte finns något skydd mot risken för inblandning från kommissionens sida.

”Vi föreslår faktiskt att skyddet i artikel 4.2, och särskilt 4.2.a, utvidgas till potentiella hot som härrör från Europeiska unionen, dess byråer och organ, som bör vara lika skyldiga att respektera mediernas frihet och oberoende som medlemsstaternas regeringar och myndigheter.”

När det gäller de rättigheter som ges till MSP är EMFA:s strategi att skydda mot potentiellt missbruk av medlemsstaterna, men inte av kommissionen, samtidigt som medlemsstaternas roll minskas och kommissionen ges betydande befogenheter.

Framtidsutsikter

Om EMFA skulle införlivas i EU-lagstiftningen kan man bara föreställa sig de otaliga sätt på vilka EU:s mediesektor skulle förändras. En en gång självreglerande sektor skulle komma under kontroll, om än indirekt, av Europeiska kommissionen, ett icke-valt och i stort sett oansvarigt organ.

”Europa är en region med mångfald. Europa har alltid byggt på sin kulturella mångfald, på sin geografiska mångfald, på sin språkliga mångfald, och mediemarknaderna i hela unionen har byggts på dessa element. Vi anser därför inte att det finns en gemensam marknad som rättfärdigar att Europeiska kommissionen ingriper genom lagstiftning. …. Tillsyn av en central myndighet, detta Europeiska råd, saknar motstycke för vår sektor. Vad vi också finner problematiskt är Europeiska kommissionens direkta ingripande. Det är som att ha en europeisk regering som övervakar medierna. Jag tycker inte att det passar så bra

Utdrag från Ilias Konteas under en debatt på France24, november 2022

Kommissionen, genom rådet och de nationella tillsynsmyndigheterna, har för avsikt att övervaka medierna, men det är mediernas uppgift att övervaka dem. Även om EMFA-förordningen skulle gälla för alla personer eller enheter som uppfyller kriterierna i den breda definitionen av ”leverantör av medietjänster”, är det viktigt att överväga hur journalistiken, som är avsedd att vara en kontroll av de mäktiga, kommer att påverkas.

En journalists plikt är inte gentemot någon regering, myndighet eller företag. En journalists plikt är gentemot allmänheten. Denna sedan länge omhuldade princip kan bli allvarligt hotad om EMFA blir lag, särskilt i sin nuvarande form.

EMFA innehåller emellertid inte bara bestämmelser som begränsar och kontrollerar journalister och ”leverantörer av medietjänster”, utan också bestämmelser som syftar till att kontrollera dig, läsaren, nyhetskonsumenten.

Under de senaste tre åren har folkhälsans språk använts för att förstöra vår hälsa under sken av att skydda den. Nu används mediefrihetens språk för att kontrollera och förstöra medierna under sken av att skydda dem.

EMFA kommer att reglera din tillgång till information, under förevändning att skydda dig från ”skadlig desinformation” och ”utländsk manipulation”. Bör Europeiska kommissionen och Europeiska rådet för medietjänster avgöra vad som är sant eller lögn, vad du bör läsa eller vad du inte bör titta på? De bör låta dig, läsaren, bestämma själv.

Utskottet för kultur och utbildning (CULT) förväntas avge sitt yttrande om förslaget i september i år, varefter det kommer att inleda en trepartsförhandling med rådet. Kommissionen, parlamentet och rådet strävar efter att slutföra förhandlingarna om EMFA-förordningen före valet till Europaparlamentet våren 2024.

(Författarens anmärkning: Ledamöterna Gwendoline Delbos-Corfield och Sabine Verheyen kontaktades för en kommentar men svarade inte)

Suggest a correction