Varför gör WHO falska påståenden om förslag att beslagta staters suveränitet?

Generaldirektören (DG) för Världshälsoorganisationen (WHO) säger:

Inget land kommer att avstå någon suveränitet till WHO,

och hänvisar till WHO:s nya pandemiavtal och föreslagna ändringar av det internationella hälsoreglementet (IHR), som för närvarande förhandlas. Hans uttalanden är klara och entydiga och helt oförenliga med de texter han hänvisar till.

En rationell granskning av texterna i fråga visar följande:

1. I dokumenten föreslås en överföring av beslutanderätt till WHO när det gäller grundläggande aspekter av samhällets funktion, som länderna åtar sig att utföra.
2. WHO:s generaldirektorat kommer att ha ensamrätt att besluta om när och var de skall tillämpas.
3. Förslagen är avsedda att vara bindande enligt internationell rätt.

De fortsatta påståendena upprepade av politiker och media om att suveräniteten inte går förlorad väcker därför viktiga frågor om motiv, kompetens och etik.

Avsikten med texterna är att överföra den beslutsprocess som för närvarande ligger hos nationer och enskilda personer till WHO, när dess generaldirektör beslutar att det finns ett hot om ett betydande sjukdomsutbrott eller annat hälsohot som sannolikt kommer att korsa flera nationella gränser. Det är ovanligt att nationer åtar sig att följa externa enheter när det gäller deras medborgares grundläggande rättigheter och hälso- och sjukvård, särskilt när detta får stora ekonomiska och geopolitiska konsekvenser.

Frågan om huruvida suveränitet verkligen överförs, och den rättsliga statusen för ett sådant avtal, är därför av avgörande betydelse, särskilt för lagstiftarna i demokratiska stater. De har en absolut skyldighet att vara säkra på vilken grund de står på. Vi ska systematiskt gå igenom denna grund här.

De föreslagna ändringarna av IHR och suveränitet i hälsorelaterade beslut

Att ändra 2005 års IHR kan vara ett enkelt sätt att snabbt införa och genomdriva ”nya normala” hälsokontrollåtgärder. Den nuvarande texten gäller praktiskt taget hela världens befolkning och omfattar 196 fördragsslutande stater, inklusive alla WHO:s 194 medlemsstater. Godkännande kan kräva eller inte kräva en formell omröstning i Världshälsoförsamlingen (WHA), eftersom den senaste ändringen 2022 antogs genom konsensus. Om samma godkännandemekanism ska användas i maj 2024 kan många länder och allmänheten förbli omedvetna om den nya textens breda tillämpningsområde och dess långtgående konsekvenser för nationell och individuell suveränitet.

IHR är en uppsättning rekommendationer inom ramen för en fördragsprocess som har verkan enligt internationell rätt. De syftar till att ge WHO viss moralisk auktoritet att samordna och leda insatser när en internationell hälsokris, till exempel en pandemi, inträffar. De flesta är icke-bindande, och dessa innehåller mycket specifika exempel på åtgärder som WHO kan rekommendera, bland annat (artikel 18):

• kräva läkarundersökningar;
• granska bevis på vaccination eller annan profylax;
• kräva vaccination eller annan profylax;
• placera misstänkta personer under hälsoövervakning;
• genomföra karantän eller andra hälsoåtgärder för misstänkta personer;
• vid behov genomföra isolering och behandling av drabbade personer;
• genomföra kontaktspårning av misstänkta eller drabbade personer;
• vägra misstänkta och drabbade personer inresa;
• vägra icke-drabbade personer tillträde till drabbade områden, och
• genomföra utresekontroller och/eller restriktioner för personer från drabbade områden.

Dessa åtgärder, när de genomförs tillsammans, kallas sedan början av 2020 i allmänhet för ”lockdowns”, nerstängningar och ”mandat”, befallningar. ”Lockdown” var tidigare en term som reserverades för kriminella personer som fängslats, eftersom det tar bort grundläggande universellt accepterade mänskliga rättigheter och sådana åtgärder ansågs av WHO vara skadliga för folkhälsan. Sedan 2020 har det dock blivit standard för folkhälsomyndigheter att hantera epidemier, trots att det strider mot flera bestämmelser i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (UDHR):

• Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som anges i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, inklusive inget godtyckligt frihetsberövande (artikel 9).
• Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens (artikel 12).
• Var och en har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom varje stats gränser och var och en har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt land (artikel 13).
• Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att ha åsikter utan inblandning och att söka, ta emot och sprida information och idéer genom alla medier och utan hänsyn till gränser (artikel 19).
• Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster och till föreningsfrihet (artikel 20).
• Folkviljan skall utgöra grundvalen för regeringsmakten (artikel 21).
• Var och en har rätt till arbete (artikel 23).
• Var och en har rätt till utbildning (artikel 26).
• Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som anges i denna förklaring kan förverkligas fullt ut (artikel 28).
• Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för någon stat, grupp eller person att bedriva en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att förstöra någon av de rättigheter och friheter som anges här (artikel 30).

Dessa bestämmelser i UDHR ligger till grund för det moderna begreppet individuell suveränitet och förhållandet mellan myndigheter och deras befolkningar. De anses vara den främsta kodifieringen av individens fri- och rättigheter under 1900-talet, men kan snart komma att monteras ned bakom stängda dörrar i ett mötesrum i Genève.

De föreslagna ändringarna kommer att ändra ”rekommendationerna” i det nuvarande dokumentet till krav genom tre mekanismer:

• Strykning av termen ”icke-bindande” (artikel 1),
• Infogande av frasen att medlemsstaterna ska ”åta sig att följa WHO:s rekommendationer” och erkänna WHO, inte som en organisation under ländernas kontroll, utan som den ”samordnande myndigheten” (ny artikel 13A).

Konventionsstaterna erkänner WHO som den vägledande och samordnande myndigheten för internationella folkhälsoinsatser vid folkhälsokriser av internationell betydelse och åtar sig att följa WHO:s rekommendationer i sina internationella folkhälsoinsatser.

Som framgår av artikel 18 ovan omfattar dessa flera åtgärder som direkt begränsar den individuella friheten. Om överföring av beslutanderätt (suveränitet) inte är avsikten här, kan IHR:s nuvarande status som ”rekommendationer” kvarstå och länderna skulle inte åta sig att följa WHO:s krav.

• Konventionsstaterna åtar sig att utan dröjsmål anta det som tidigare endast var rekommendationer, inklusive WHO:s krav på icke-statliga enheter under deras jurisdiktion (artikel 42):

Hälsoåtgärder som vidtas i enlighet med dessa föreskrifter, inklusive rekommendationerna enligt artiklarna 15 och 16, ska inledas och slutföras utan dröjsmål av alla konventionsstater och tillämpas på ett öppet, rättvist och icke-diskriminerande sätt. Konventionsstaterna ska också vidta åtgärder för att säkerställa att icke-statliga aktörer som är verksamma inom deras respektive territorier följer sådana åtgärder.

Enligt artiklarna 15 och 16 som nämns här får WHO kräva att en stat tillhandahåller resurser i form av ”hälsoprodukter, teknik och kunskap”, och WHO får sända personal till landet (dvs. ha kontroll över inresa över nationsgränserna för dem de väljer ut). De upprepar också kravet på att landet ska tillse att medicinska motåtgärder (t.ex. testning, vaccin, karantän) genomförs på deras befolkning där WHO kräver det.

Det bör noteras att den föreslagna ändringen av artikel 1 (där ”icke-bindande” tas bort) faktiskt är överflödig om den nya artikel 13A och/eller ändringarna i artikel 42 kvarstår. Detta kan (och kommer sannolikt) att tas bort från den slutliga texten, vilket ger sken av en kompromiss utan att förändra överföringen av suveränitet.

Alla folkhälsoåtgärder i artikel 18, och ytterligare sådana som att begränsa yttrandefriheten för att minska allmänhetens exponering för alternativa synsätt (bilaga 1, ny 5 (e); ”…motverka felaktig information och desinformation”) står i direkt konflikt med UDHR. Även om yttrandefriheten för närvarande är förbehållen nationella myndigheter och dess begränsningar i allmänhet ses som negativa och kränkande, har FN:s institutioner, inklusive WHO, förespråkat censur av inofficiella åsikter för att skydda vad de kallar ”informationsintegritet.”

Ur ett människorättsperspektiv verkar det upprörande att ändringsförslagen kommer att göra det möjligt för WHO att diktera för länder att kräva individuella läkarundersökningar och vaccinationer närhelst WHO utlyser en pandemi. Även om Nürnbergkodexen och Helsingforsdeklarationen specifikt hänvisar till experiment på människor (t.ex. kliniska prövningar av vaccin) och Universal Declaration on Bioethics and Human Rights även till förhållandet mellan vårdgivare och patient, kan de rimligen utvidgas till folkhälsoåtgärder som innebär begränsningar eller förändringar av människors beteende, och specifikt till alla åtgärder som kräver injektion, medicinering eller läkarundersökning som innebär en direkt interaktion mellan vårdgivare och patient.

Om vaccin eller läkemedel fortfarande är under utprovning eller inte har testats fullt ut, är frågan om att vara föremål för ett experiment också verklig. Det finns en tydlig avsikt att använda CEPI:s ”100-dagars” vaccinprogram, som per definition inte kan slutföra meningsfulla säkerhets- eller effektivitetsstudier inom den tidsperioden.

Tvångsundersökning eller tvångsmedicinering, utanför en situation där mottagaren uppenbarligen inte är mentalt kapabel att följa eller avvisa information, är oetiskt. Att kräva lydnad för att få tillgång till vad som enligt UDHR anses vara grundläggande mänskliga rättigheter, skulle utgöra tvång. Om detta inte stämmer överens med WHO:s definition av kränkning av den individuella suveräniteten och den nationella suveräniteten, måste DG och hans anhängare offentligt förklara vilken definition de använder.

WHO:s föreslagna pandemiavtal som ett verktyg för att hantera överlåtelse av suveränitet

Det föreslagna pandemiavtalet kommer att leda mänskligheten in i en ny era som är märkligt organiserad kring pandemier: pre-pandemisk, pandemisk och inter-pandemisk. En ny styrningsstruktur under WHO:s kontroll kommer att övervaka IHR-ändringarna och relaterade initiativ. Den kommer att förlita sig på nya finansieringskrav, inklusive WHO:s förmåga att kräva ytterligare finansiering och material från länder och att driva ett distributionsnätverk för att stödja sitt arbete i hälsokriser (artikel 12):

Vid en pandemi ska WHO i realtid ha tillgång till minst 20% (10% som donation och 10% till överkomliga priser för WHO) av produktionen av säkra, ändamålsenliga och effektiva pandemirelaterade produkter för distribution på grundval av folkhälsorisker och behov, med förbehållet att varje part som har tillverkningsanläggningar som producerar pandemirelaterade produkter inom sin jurisdiktion ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att underlätta export av sådana pandemirelaterade produkter, i enlighet med de tidsplaner som WHO och tillverkarna ska enas om.

Och artikel 20 (1):

…på begäran ge stöd och hjälp till andra parter för att möjliggöra stävjandet av smittspridning från källan.

Hela strukturen kommer att finansieras genom ett nytt pengaflöde som är skilt från WHO:s nuvarande finansiering – ett ytterligare krav på skattebetalarna utöver nuvarande nationella åtaganden (artikel 20.2). Finansieringen kommer också att omfatta en fond av frivilliga bidrag från ”alla relevanta sektorer som drar nytta av internationellt arbete för att stärka pandemiförberedelser, beredskap och insatser” och donationer från filantropiska organisationer (artikel 20 (2)b).

För närvarande beslutar länder om utländskt bistånd på grundval av nationella prioriteringar, bortsett från begränsad finansiering som de har gått med på att fördela till organisationer som WHO enligt befintliga skyldigheter eller fördrag. Det föreslagna avtalet är anmärkningsvärt inte bara genom att det kraftigt ökar det belopp som länderna måste ge enligt fördragskraven, utan också genom att det inrättar en parallell finansieringsstruktur som inte är kopplad till andra sjukdomsprioriteringar (raka motsatsen till tidigare idéer om integrering i finansieringen av hälso- och sjukvård). Det ger också en ansvarsbefriad extern grupp, som inte kan ställas till svars, befogenhet att kräva eller förvärva ytterligare resurser närhelst den anser det nödvändigt.

I en ytterligare inskränkning av vad som normalt ligger inom nationalstaternas legala jurisdiktion, kommer avtalet att kräva att länderna inrättar (artikel 15) ”…, no-fault vaccine injury compensation mechanism(s),…”, vilket ger läkemedelsföretagen effektiv immunitet för skador på medborgarna till följd av användning av produkter som WHO rekommenderar enligt tillstånd vid nödsituationer, eller som länderna faktiskt kräver att deras medborgare skall använda.

Allteftersom det blir alltmer accepterat av makthavarna kommer de ratificerande länderna att gå med på att begränsa allmänhetens rätt att motsätta sig WHO:s åtgärder och påståenden om en sådan nödsituation (artikel 18):

…och bekämpa falsk, vilseledande, felaktig information eller desinformation, bland annat genom effektivt internationellt samarbete och samverkan..

Som vi har sett under Covid-19-responsen kan definitionen av vilseledande information vara beroende av politiskt eller kommersiellt ändamål, inklusive konkret information om vacciners effektivitet och säkerhet och ortodox immunologi som kan försämra försäljningen av hälsoprodukter. Det är därför öppna demokratier lägger så stor vikt på att försvara yttrandefriheten, även om den ibland riskerar att vara vilseledande. Genom att underteckna detta avtal kommer regeringarna att gå med på att upphäva denna princip när det gäller deras egna medborgare på WHO:s uppmaning.

Tillämpningsområdet för detta föreslagna avtal (och IHR-ändringarna) är bredare än pandemier, vilket kraftigt utökar det område under vilket en överföring av beslutanderätt kan krävas. Andra miljöhot mot hälsan, såsom klimatförändringar, kan förklaras vara nödsituationer helt efter generaldirektörens gottfinnande, om breda definitioner av ”One Health” antas enligt rekommendationen.

Det är svårt att tänka sig något annat internationellt instrument där sådana befogenheter över nationella resurser överförs till en icke vald extern organisation, och det är ännu svårare att föreställa sig hur detta kan ses som något annat än en förlust av suveränitet. Den enda motiveringen för detta påstående verkar vara om utkastet till avtal ska undertecknas på grundval av bedrägeri – att det inte finns någon avsikt att behandla det annat än som ett irrelevant dokument eller något som endast bör gälla för mindre betydande stater (dvs. ett kolonialistiskt verktyg).

Kommer ändringarna av IHR och det föreslagna pandemiavtalet att vara rättsligt bindande?

Båda texterna är avsedda att vara rättsligt bindande. IHR har redan en sådan status, så de föreslagna ändringarnas inverkan på behovet av ett nytt godkännande av länderna är komplicerade frågor om nationell jurisdiktion. Det finns för närvarande en mekanism för att förkasta nya ändringar. Men om inte ett stort antal länder aktivt uttrycker sina invändningar och avslag kommer antagandet av den nuvarande publicerade versionen från februari 2023 sannolikt att leda till en framtid som skuggas av de permanenta riskerna med WHO:s lockdown- och lockstep-diktat.

Det föreslagna pandemiavtalet är också tydligt avsett att vara rättsligt bindande. WHO diskuterar denna fråga på webbplatsen för det internationella förhandlingsorganet (INB) som arbetar med texten. Samma rättsligt bindande avsikt anges uttryckligen i G20-ledarnas deklaration från Bali 2022:

Vi stöder arbetet i det mellanstatliga förhandlingsorganet (INB) som ska utarbeta och förhandla fram ett rättsligt bindande instrument som bör innehålla både rättsligt bindande och icke-rättsligt bindande element för att stärka pandemisk PPR…,

upprepas i G20-ledarnas deklaration från New Delhi 2023:

…en ambitiös, rättsligt bindande WHO-konvention, ett rättsligt bindande WHO-avtal eller andra internationella instrument om pandemisk PPR (WHO CA ) senast i maj 2024,

och av Europeiska unionens råd:

En konvention, ett avtal eller ett annat internationellt instrument är rättsligt bindande enligt internationell rätt. Ett avtal om förebyggande av, beredskap för och insatser mot pandemier som antas inom ramen för Världshälsoorganisationen (WHO) skulle göra det möjligt för länder världen över att stärka den nationella, regionala och globala kapaciteten och motståndskraften mot framtida pandemier.

IHR har redan erkänd status enligt internationell rätt.

WHO:s tjänstemän, som tidigare beskrev det föreslagna avtalet som ett ”fördrag”, insisterar nu på att inget av instrumenten påverkar suveräniteten. Att det är staternas representanter vid WHA som kommer att godkänna överföringen, snarare än WHO, är en nyansering som är irrelevant för WHO:s påståenden om den efterföljande effekten.

WHO:s ståndpunkt väcker en genuin fråga om huruvida dess ledning verkligen är okunnig om vad som föreslås, eller aktivt försöker vilseleda länder och allmänhet för att öka sannolikheten för acceptans. Den senaste versionen daterad den 30 oktober 2023 kräver 40 ratificeringar för att det framtida avtalet ska träda i kraft, efter en två tredjedels omröstning inom WHA. Det kommer därför att krävas motstånd från ett betydande antal länder för att projektet ska gå i stöpet. Eftersom det stöds av mäktiga regeringar och institutioner kommer finansiella mekanismer, inklusive instrument från IMF och Världsbanken samt bilateralt stöd, sannolikt att göra det svårt att upprätthålla ett motstånd från låginkomstländer.

Konsekvenserna av att ignorera frågan om suveränitet

Den relevanta frågan när det gäller dessa två WHO-instrument borde egentligen inte vara om suveräniteten är hotad, utan varför demokratiska stater skulle avstå suveränitet till en organisation som (I) till stor del är privatfinansierad och bunden att lyda diktat från företag och självutnämnda filantroper och (II) styrs gemensamt av medlemsstater, av vilka hälften inte ens gör anspråk på att vara öppna representativa demokratier.

Om det verkligen är sant att regeringar medvetet ger upp sina länders suveränitet utan folkets vetskap och samtycke, och på grundval av falska påståenden från regeringar och WHO, så är följderna oerhört allvarliga. Det skulle innebära att ledarna arbetade direkt mot sitt folks eller sitt lands intressen och till stöd för externa intressen. De flesta länder har särskilda grundläggande lagar som behandlar sådan praxis. Därför är det verkligen viktigt att de som försvarar dessa projekt antingen förklarar sina definitioner av suveränitet och demokratisk process, eller uttryckligen söker informerat samtycke från allmänheten.

Den andra frågan som bör ställas är varför folkhälsomyndigheter och medier upprepar WHO:s försäkranden om att pandemiinstrumenten är ofarliga och välmenande. WHO hävdar att påståenden om minskad suveränitet är ”falsk information” eller ”desinformation”, något de på andra håll hävdar är de största dödsorsakerna för mänskligheten. Även om sådana påståenden är något löjeväckande och verkar vara avsedda att nedvärdera oliktänkande, är WHO helt klart självt skyldig till ett sådant brott. Om WHO:s ledning inte kan visa hur dess påståenden om dessa pandemiska instrument inte är avsiktligt vilseledande, skulle ledningen av etiska skäl vara tvungen att avgå.

Behovet av förtydligande

WHO listar tre stora pandemier under det senaste århundradet – influensautbrotten i slutet av 1950-talet och 1960-talet samt covid-19-pandemin. De två första ledde till färre dödsfall än vad som idag sker årligen av tuberkulos, medan de rapporterade dödsfallen från covid-19 aldrig nådde samma nivå som cancer eller hjärt-kärlsjukdomar och förblev nästan irrelevanta i låginkomstländer jämfört med endemiska infektionssjukdomar som tuberkulos, malaria och hiv/aids.

Inget annat utbrott än influensautbrott som registrerats av WHO och som uppfyller definitionen av en pandemi (t.ex. snabb spridning över internationella gränser under en begränsad tid av en patogen som normalt inte orsakar betydande skada) har orsakat större total dödlighet än några dagar av tuberkulos (cirka 4 000/dag) eller fler förlorade levnadsår än några dagar av malaria (cirka 1 500 barn under 5 år varje dag).

Så om det verkligen är så att våra myndigheter och deras anhängare inom folkhälsoområdet anser att befogenheter som för närvarande ligger inom nationell jurisdiktion bör överlåtas till externa organ på grundval av denna nivå av registrerade skador, skulle det vara bäst att ha ett offentligt samtal om huruvida detta är en tillräcklig grund för att överge demokratiska ideal till förmån för ett mer fascistiskt eller på annat sätt auktoritärt synsätt. Vi talar trots allt om att begränsa grundläggande mänskliga rättigheter som är nödvändiga för att en demokrati ska fungera.

Denna artikel publicerades ursprungligen av Brownstone Institute

Suggest a correction