EU:s rättsakt om digitala tjänster och det europeiska sanningsministeriet
”Makt är inte ett medel, makt är ett mål. Man upprättar inte en diktatur för att säkerställa en revolution; man gör revolution för att upprätta diktatur. Målet med förföljelse är förföljelse. Målet med tortyr är tortyr. Målet med makt är makt.”
O’Brien i 1984 (Orwell, 1949)
”Varhelst de bränner böcker kommer de också, i slutändan, att bränna människor.”
Heinrich Heine
”Dat veniam corvis, vexat censura columbas. – Censur frikänner korpen, men förföljer duvan.”
Juvenal
Opinion
Tidigare inlägg handlade om censurlandskapet i Australien (ACMA) och Storbritannien (OfCom), där det senare föreslog att australiensare borde bekanta sig med händelser i den norra delen av världen för att känna till sin egen framtid. Med detta i åtanke är det ännu viktigare för australiensarna att läsa om EU:s intriger än att göra en djupdykning i ACMA. Storbritannien, USA, EU och Kanada kommer att leda Australien framåt, oavsett om det beror på lathet att förnya den inhemska politiken, villighet att blidka, självdestruktiv underlägsenhet eller helt enkelt en fårskocks anda. Andra nationer på södra halvklotet är mindre socialiserade till automatisk lydnad, och andra spakar behöver dras åt. Utöver reflexmässig politisk lydnad är Australiens enda andra uppdrag (och enda andra identitet) att sälja sig till högstbjudande. Oavsett om det är den fysiska egendomen i form av fastigheter eller den intellektuella depån i form av en universitetsexamen som är till salu, är Australien världens största fastighetsutvecklingsprojekt. När landet devalverar sin egen valuta för att sälja mer av sig självt, ser dess ledare och VD:ar till att blåsa upp sina löner och kickbacks för att kompensera. Detta är hallickens företagsmodell. Han blir rikare medan den prostituerades kropp vissnar, till en början långsamt. Men vissna skall hon.
Nationella gränser och föreställningar om suveränitet är ändå bara minimalt relevanta. Globalistiska oligarkier och kontrollsystem är transnationella, den så kallade nya världsordningen är redan formad och fullt fungerande. Makten över informationsflödet är inget undantag. Ta temat för dagens blogg, EU och dess konstituerande nationer. Frankrike har en ambassad i Washington och ett representationskontor i New York vid FN. Frankrike har också konsulat utspridda över hela den amerikanska kontinenten. Men Frankrike har inget konsulat i Silicon Valley. Det är knappast någon överraskning att även EU har delegationskontor i Washington och vid FN. Men EU har också ett delegationskontor i Silicon Valley, vilket är symboliskt för dialogen mellan verkliga maktblock, som båda inte är valda av folket. Frankrike och de nationer som ingår i EU håller inte hov i Silicon Valley och har ingen förankring på world wide web. Nationalstaterna är bara rudimentära skuggor av sig själva, deras ambassader finns där bara för syns skull och för att förnya pass. De verkliga maktpolerna kopplas samman genom offentliga (Washington och EU), privata (Silicon Valley och motsvarande militärindustrier) och globalistiska (FN och WEF) partnerskap. De mänskliga resurserna och deras kontor måste vara belägna någonstans där vi får en illusion av att de finns på plats. Var som helst kan duga. Ett företag kan drivas i USA genom ett företagsnamn i Mauritius eller Irland och handla med x, y eller z i ett tredje land inom Världsbankens ramar. Många i elitklassen på båda sidor av BRICS-klyftan samlar på pass. Födda i Amerika eller Kina men de är på samma gång också malteser, colombianer, irländare, australier och så vidare. Identiteten är redan upplöst i det virtuella. Samma sak med pengar. Samma sak med politiskt styre. Fattiga människor är knutna till en plats. Eliten lever, arbetar och styr överallt.
För att göra en lång historia kort är EU:s, Australiens eller Storbritanniens sanningsministerier helt enkelt filialer som inte skiljer sig från McDonalds och dess dominans på världsmarknaden. Fasaden har lokal prägel. På samma sätt hörs olika accenter och språk från personalen. Men menyn innehåller alltid samma hamburgare. Denna kvartett av artiklar bör ses i det ljuset, inte som en rundtur i olika inhemska kök med censurlagstiftning utan snarare som en bildbok över olika fasader som serverar samma auktoritära hamburgare. I Australien är det ansiktet på ett får som kopierar och klistrar in politiken från norr. I Storbritannien är det en urholkning av principerna bakom en efterapning av det hedervärda ansiktet från en svunnen tidsålder. Eller kanske är det Janusansiktet av att vara med i EU samtidigt som man inte är med i EU. USA kommer i nästa substack-avsnitt att ha en trollkarls ansikte, som distraherar en från att se det ruttnande liket av The First Amendment. I denna tredje del kommer vi att undersöka ansiktet på EU:s teknokratiska förvaltningsmaskin. Det är en djungel av ren hyperbyråkrati. Just när man tror att man förstår något av dess intriger från de första 50 sidorna i en 200-sidig vitbok eller rättsakt eller upptäcker en ny europeisk idioti kommer det ännu en vitbok eller rättsakt och ännu en idioti. Eller en annan. Eller en till. Vi kan föreställa oss en kafkaliknande framtid där varje europé är en offentlig tjänsteman. Men vilken allmänhet kommer de att tjäna? Kanske tjänar massinvandringen det omedvetna behovet av statlig expansion för dess egen skull.
Det är svårt att spekulera och än mindre att känna till motiven eller de slutliga aktörerna bakom den europeiska maskinen. Det räcker med att veta detta – precis som USA dominerar och tjänar pengar genom att evangelisera sig själv som fredens, demokratins och liberalismens katedral, har även EU ett ytligt uppdrag. Dess uppdrag är att teoretiskt ena till varje pris och med minimal hänsyn till enskilda stater eller enskilda personer. Den terror som EU reagerar mot är den potential som finns i individualisering, etnocentrism, nationalism och försök till traditionalism. Det är inte nödvändigtvis så att något av dessa eller närliggande begrepp är högerorienterat, än mindre fascistiskt. Ännu mindre är dessa idéer nödvändigtvis direkt nazistiska. Men i den mån EU bygger på idéer som planterades för många decennier sedan kan EU-motståndare inte heller vara konservativa. År 2023 är vi alla postmodernister som kopierar imitationer av något som vi tror är aktuellt eller skulle kunna bli aktuellt.
Men det spelar ingen roll. Allt som inte är EU anses vara proto-fascistiskt eller proto-nazistiskt och placera Europa på vägen tillbaka till ugnarna. Det är försäljningsargumentet och 1900-talets historiska ankare som draggar själen mot det kollektivistiska imperativet. Eftersom allt som är lokalt/nationalistiskt/etnocentriskt/ traditionalistiskt och till och med isolerat (dvs. inte aggressivt) rasistiskt av och mot minoriteter inte nödvändigtvis är farligt, har EU inte mycket att frukta av individualiseringen i sig. Ironiskt nog riskerar rädslan för fascismen att leda till en extrem variant av dess historiska motsats. Det vill säga, nazismens verkliga fiende och dess slutliga bödel kom inte från väst utan från Moskva och Leningrad. Om allt du fruktar är nazismen och allt som ekar i ditt huvud är 1900-talet, är följaktligen allt du kan införliva och bli är en auktoritär socialist. Centraliseringen av makten, det leninistiska ledarskapet, den rabiata upplösningen av nationen genom avsiktlig massinvandring och avsiktlig förstörelse av traditionella modeller för sexualitet och familj, utvecklingen mot en Pravda på nätet, den härskande klassens enorma dachor – alla dessa saker och mer därtill är EU. Alla dessa saker pekar på ett val som gjorts inom ramen för den uteslutna mitten; det är antingen hård socialism eller nazism. Förvisso var det största offret på den europeiska krigsskådeplatsen ryssar och judar (i den ordningen). Men det näst största offret var det fullständiga avskaffandet av alla politiska ideologier som kunde betraktas som högerinriktade eller traditionalistiska eller nya manifestationer av vänstern. Överföringsreaktionen att se allt i termer från mitten av 1900-talet utgör ett slags infantil regression som hindrar Europa från att växa upp…. igen. Paradoxalt nog är den enda vägen ut ur 1900-talsfällan för Europa att medvetet glömma de senaste hundratjugo åren? Kanske är det 1789 års anda som man verkligen måste återvända till och åberopa?
Utopisk internationell socialism är inget nytt och har varit EU:s uppdrag från första början, och definitivt under det nuvarande århundradets accelererande fas. Så långt tillbaka som 2008 började EU-kommissionen arbeta mot vad den subjektivt anser vara ”hatmotiverade” brott OCH tal och satte upp ett ramverk för att ”bekämpa” (med krigsmetaforen) felaktigt tal.
”Hatmotiverade brott och yttranden är olagliga enligt EU-lagstiftningen. 2008 års rambeslut om bekämpande av vissa former av uttryck för rasism och främlingsfientlighet kräver kriminalisering av offentlig uppmaning till våld eller hat på grund av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung.”
Nu kan vi alla enas om vad som utgör ett uppviglingsbrott. ”Låt oss skada dem där borta”, där ”dem” är en grupp som definieras av den agent som uttryckligen uppmanar till våld (och därmed avslöjar målets mens rea och olikhet).
Men vad händer med hat som ett tankebrott eller felaktigt tal som ett brott i sig? Vad händer med hat som en konstruktion, något mer känslomässigt än en förnuftig tanke? Om det var fel att hata igår, är det då fel att tänka hat idag och kommer det att vara fel att känna hat imorgon? Eller om jag inte älskar, kan man då anta att jag hatar? Kommer det att finnas ett läkemedel eller en hjärnstimulator som ersätter hatet med kärlek, och kommer även detta att vara obligatoriskt? Är all kritik eller generalisering av någon grupp ett hatbrott eller antas det öka sannolikheten för att hat uppstår? Är kränkande humor nödvändigtvis passiv aggression och passiv aggression i sin tur ett uttryck för hat? På den politiska ideologins mångdimensionella spektra, är allt som har med hat att göra (eller är EU-kritiskt), i fara för att bli hatbrott? I framtiden skulle psykometriska tester kunna förutsäga att de som är emot 5G eller Pfizer är mer benägna att vara emot invandring eller global frihandel (och därmed främlingsfientliga, rasistiska och proto-nazistiska?). I händelser som framställs som nödsituationer kan försiktighetsprincipen kräva åtgärder mot människor som riskerar att hata, eller hatare som riskerar att begå hatbrott eller bara tänkare som riskerar att tänka annorlunda. Det som saknas i detta är klassklyftan. Tänk om regeringen och eliten blir sin egen grupp att skydda? De är naturligtvis en minoritet. Är hat mot en regim ett hatbrott, i så fall är vi tvungna att älska storebror?
Vi har sett framväxten av ord som felinformation och desinformation under de senaste åren, med 2020 (eller 0 AC ”efter covid”) som förebådar en djup förändring i den antagna kraften hos ord (och från detta tillverkningen av samtycke till auktoritär censur av dessa ord). I åtgärden mot mig av den australiensiska medicinska tillsynsmyndigheten – (och varför inte nämna detta? I motsats till den geografiska verkligheten har Australien blivit inbjuden till Eurovision), – som jag sa i åtgärden mot mig uppgav en klagande att mina offentliga invändningar mot nerstängningar, masker och tvångsvaccinering av covid blev för allmänt kända i ”sårbara” befolkningar med låg socioekonomisk status. Implikationen var att dessa människor kräver en noggrann herde. Min ”felaktiga information” uppfattades som att jag riskerade att skada de dumma proletärer som klagandens falska dygd riktades mot. I själva verket var målet för min attack regeringen och vad som anses vara den australiska intelligentian (nästan en oxymoron). Mitt antagande utifrån politisk princip var att denna ”sårbara” underklass har sitt eget ansvar att bestämma över sig själva. De skall inte skyddas från min påstådda felaktiga information utan snarare från det dolda budskapet att de saknar befogenhet och ansvar att själva välja vad de vill höra och vad de vill tro. När staten väljer ett sårbart objekt som den vill framstå som räddare för, är detta ett falskt motiv. I själva verket ligger dess intresse i att bevara sin egen makt, antingen genom att hetsa underklassen mot en rivaliserande intelligentia eller som en projicering av dess hat mot den vanliga människan. Har vi då i EU att göra med en principiell kärlek till auktoritär socialism, ett irrationellt hat och en rädsla för den andre som projiceras utåt på fredliga vänster- och högeranhängare som bara vill bli lämnade ifred? Eller är det det cyniska budskapet i 1984 som förkroppsligas i O’Briens skamlösa bekännelse, dvs. att makt för maktens egen skull är målet.
Förutom den ständiga rädslan för en reaktionär höger (som framställs som nazistisk), finns det andra spöken som inkluderar behovet av att skydda proletärerna från ekonomisk brottslighet på nätet, sexualbrott (särskilt mot barn) och terrorism (som allt oftare framställs som inhemsk och inte islamisk). Man vill inte att nätet ska radikalisera massorna till våldsbejakande extremism. Du vill inte att dina barn skall jagas av rovdjur på nätet. Ni vill inte bli lurade. Det är den pitch som leder fram till den nya eran av informationskontroll. Säkerhet och bekvämlighet. Vinner varje gång.
Lagen om digitala marknader och kontrollhierarkin
Lagen om digitala tjänster (DSA) måste ses som ett paket som fungerar tillsammans med lagen om digitala marknader (DMA) och ett dussintal andra lagar. Båda började byggas 2020 med sikte på att vara i full drift omkring den 16 februari 2024, och dessa datum sammanfaller både med pandemins början (2020) och med det år då WHO ska lansera sina egna skändliga pandemiplaner (2024). Det amerikanska valet kommer också att hållas 2024, och den europeiska propagandaapparaten behöver kontrolleras under upptakten till det. Nästa tyska val kommer att hållas 2025 och nästa franska val 2027. Nästa italienska val kommer troligen också att hållas 2027 och då kommer Meloni att behöva stå till svars för att ha pratat tufft och sedan gjort lite. Men låt oss inte vara alltför konspiratoriska när det gäller tidpunkten. Val kommer och går hela tiden. DSA är en uppdatering av något som kom tidigare, dvs. direktivet om elektronisk handel från 2000. Alla försöker komma ikapp den accelererande förändringen, inklusive förändringens egna arkitekter på båda sidor av censurgränsen. Internet har verkligen exploderat först under det senaste årtiondet. De etablerade aktörerna antog att de alltid skulle ha kontroll. De oliktänkande på nätet antog att nätet alltid skulle vara vilt och fritt. Båda hade fruktansvärt fel.
Digital Markets Act (DMA) handlar mer om den ekonomiska aspekten av antitrust- och konkurrenslagar och ger i princip konkurrerande företag en plats på det digitala offentliga torget (t.ex. om jag äger en widget-fabrik och Mark Zuckerberg också gör det, måste han vara försiktig när han nekar mig tillgång till att få göra reklam på Facebook). Så långt allt gott och väl, även om absolutister för privat egendom inte kommer att bli glada. Facebook är trots allt Zuckerbergs eget torg. Vi kan väl välja att gå någon annanstans, eller hur? DMA sägs på samma sätt göra det möjligt för företag och konsumenter att röra sig mellan de olika digitala strukturerna utan problem och utan exploaterande programvara som inte enkelt kan raderas eller digitala förvecklingar som inte kan lösas upp (t.ex. jag bör inte vara bunden att använda meta eller X och ska kunna rikta mina kunder till konkurrerande oberoende betalnings- och leveranssystem). DMA uppmuntrar juridiskt även plattformar att gå mot interoperabilitet mellan plattformar. All denna övervakning av efterlevnad och fair play är granskad och dyr, och kostnaden bärs till stor del av de mycket stora plattformarna själva. I den mån dessa behöver gränssnitt mot nya funktioner inom EU-maskinen kommer hela företaget utan tvekan att delvis finansieras offentligt och delvis överföras till konsumenten på annat sätt. Detta eller den vara som skall bytas ut är integritet och big data i sig. Det finns ett talesätt i dissidentgruppen. Om onlinetjänsten är gratis är det DU och din integritet som är föremål för konsumtion.
Vad DMA (och DSA) tillåter är att EU ingår ett symbiotiskt förhållande med de största privata plattformarna, utser dem till ”grindvakter” och konsoliderar deras förhållande till makten (och framgång på marknaden) i utbyte mot att de står till svars inför EU. Dessa kallas de mycket stora onlineplattformarna (VLOP) och de mycket stora online-sökmotorerna (VLOSE).
Vad krävs då för att vara en ”mycket stor plattform”? Hit hör operativsystem, sökmotorer och mycket stora företag som definieras som företag med ca 45 miljoner användare per månad. Namn som hittills finns med på denna lista (för DMA) är alphabet/google apps (inklusive YouTube), facebook/meta, apple och amazon app platforms, Bytedance/tiktok och samsung. Det finns en mängd andra kandidater som kan utses till grindvakter för DMA.
Mindre aktörer som använder dessa plattformar och system befrias i viss mån från efterlevnadskostnader. De mycket stora kommer att övervaka efterlevnaden för de mindre aktörernas räkning i enlighet med EU-reglerna. Det ser ut som om bördorna flyttas uppåt, men skenet bedrar. Med stor makt kommer stort ansvar och med stor makt kommer statligt stöd som belöning för ett väl utfört lydigt arbete. Det perspektiv man lätt kan anlägga är att den nya lagstiftningen skapar ett dubbelskiktat skyddssystem. Det är uppenbart att marknaden och konsumentpsykologin bara tillåter ett begränsat antal plattformar i toppskiktet. Precis som vanligt folk inte kan konkurrera sig in i en aristokrati, är konkurrensen i sig en bluff. Mindre aktörer kommer alltid att konkurrera om dominans på lägre nivåer under grindvaktsregeln. Även på den förmodat fria marknaden i USA ser vi stora aktörer som utnyttjar systemet, ofta integrerade från första början med den djupa staten.
En annan fara ligger i utvecklingen mot interoperabilitet, för även om det är ”bekvämt” ställer det krav på alla att arbeta som en enhet och mot ett framtida enda system. Ytterligare en fara är att EU:s övervakning av efterlevnaden gör det möjligt för EU att få tillgång till uppgifter om 400 miljoner konsumenter. EU kommer då att ha perfekt ekonomisk kunskap enligt lagens övervakningsbestämmelser. Och om DMA inte tar bort slöjan av integritet, kommer DSA att göra det. EU använder visserligen retoriken om integritet och döljer datainsamlingen bakom mål som ”forskning” och ”övervakning av efterlevnad”. Men det är vad det är och det är inte vad det inte är. Japan jagade en gång valar för ”forskning” som utfördes på lyxiga laboratorier. Ord är deras funktion i världen.
Lagen om digitala tjänster
Nu till lagen om digitala tjänster (DSA). Vi kommer att vara mest bekymrade över den eftersom DSA kommer att vara det lagstiftningsinstrument genom vilket EU styr och censurerar informationsinnehåll på nätet. Jag ska inte gå igenom alla de 155 inledande paragraferna, för att inte tala om alla 93 artiklar i själva lagen. Dokumentet omfattar drygt 100 tråkiga sidor. I likhet med lagen om digitala marknader (DMA) definierar och stratifierar DSA online-enheter med avseende på omfattningen av deras makt och deras förmåga att påverka massorna.
DSA:s visuella skärpa: Från förmedlingstjänster till mycket stora plattformar
DSA är pragmatiskt uppbyggd och dess arkitekter är medvetna om att de inte kan se in i alla hörn av Winston Smiths rum. Åtminstone för tillfället får marginella aktörer, mikroaktörer och gammal teknik lite utrymme att röra sig i sina egna ekokammare utan något hopp om att åstadkomma förändringar på stor skala. För tillfället kan DSA som censurinstrument åtminstone inte röra privata e-postmeddelanden eller personliga zoom-samtal. Aktivistgrupper kommer förmodligen även i fortsättningen att komma undan med massutskick av e-post och liknande onlineaktiviteter på marginella chattsajter. På samma sätt kan VPN-användare buktala sig ut ur Europa.
Sedan finns det ”mellanhänder” såsom internetleverantörer och domännamnsregister. Det finns andra former av mellanhänder som cacher för automatiskt innehållsflöde och leverans (t.ex. betalningssajter). Dessa lagrar data endast temporärt och är inte direkt involverade i spridningen av subversiva idéer. Följaktligen är kontrollen också mindre intensiv på denna nivå. Regleringen börjar komma igång hårdare med enkla värdtjänster som moln och delad hosting som lagrar information för mottagare och som diskriminerar vilken information som lagras. Vi börjar nu övergå till onlineplattformar med mer sofistikerad informationsdelning och lagring. Tanken är att dessa wannabe-YouTube och dissident-nyhetsmediesajter kan vara hur stora som helst, med den största kontrollen över mycket stora aktörer som tidigare nämnts. Twitter/X, Wikipedia, Linkedin, Instagram, Bing och Zalando är också tillräckligt stora för att vara mycket stora onlineplattformar (VLOP) enligt DSA, liksom booking.com, Airbnb och Alibaba m.fl. Hela landskapet av media och kultur, sociala medier, HR, produktköp och mänskliga rörelser täcks av DSA. Och om massorna börjar misstro en VLOP och gå mot mindre aktörer kommer de att bli stora för en dag bara för att krossas nästa dag. Selektionstrycket går mot att följa etableringsreglerna. Saurons öga bryr sig inte om insekter utan snarare bara om rivaliserande makter. Saurons öga ser allt det behöver se.
Men det blir värre. Relativ frihet från övervakning (och ansvar) innebär inte att mindre funktionärer och förmedlingstjänster är immuna mot statlig kontroll. Det beror på hur små de är och vilka data de lagrar. De kan förstöras av de stora plattformar på vilka de publicerar innehåll. Enligt artiklarna 9 och 10, om staten ger ordern, kan små aktörer instrueras att agera snabbt mot ”olagligt innehåll” och tillhandahålla användarinformation. Om aktörer på lägre nivåer väljer att övervaka olagligt och skadligt innehåll är de dessutom skyldiga att agera på det om de hittar det. Man kan bara spekulera i de bakomliggande incitamenten för att fler små aktörer ska välja att fiska och belönas för vad de fångar och dödar. Som vi skall se handlar det inte bara om olagligt innehåll.
Artiklarna 11 och 12 ålägger små förmedlingstjänster att upprätta kontaktpunkter med både förbundet självt och kundbasen, inte bara genom användning av automatiserade robotar. Båda dessa krav är rimliga och triviala.
Artikel 13 introducerar oss till begreppet juridisk representation. Även vissa små aktörer måste ha en juridisk representant eller fysisk person i en EU-medlemsstat som är redo att tala (och vara ansvarig) å deras vägnar. Juridiska eller fysiska personer skall inte ses som likvärdiga med professionella jurister, vad EU säger är att de vill försäkra sig om att de har någon som de kan skada.
Artikel 14 är ett liknande trivialt omnämnande av öppenhet kring villkor och bestämmelser för alla tjänster, förmedlare eller andra.
Artikel 15 börjar definiera övervaknings-, modererings- och rapporteringsskyldigheter som kommer att vara årliga för icke undantagna små aktörer och två gånger per år för VLOP och VLOSE. Artikeln kräver specifikt en offentligt tillgänglig rapport som beskriver resultaten av innehållsmoderering enligt andra artiklar.
I artikel 16 beskrivs skyldigheten ytterligare med krav på att tjänsterna snabbt ska utreda och vidta åtgärder vid klagomål från enskilda personer och återkoppling till dessa.
Artikel 17 definierar skyldigheten att meddela de som klagomålet riktas mot om klagomålet i sig och vidtagna åtgärder, inklusive avstängning, de-platforming och demonetisering. De åtgärder som vidtagits sträcker sig bortom brottslighet som sådan, och in i den nebulösa sfären av brott mot ”användarvillkoren”.
Vi har påbörjat en hård och brant klättring uppför den byråkratiska komplexitetens stege. Med detta kommer a) det selektiva trycket på kapaciteten att möta kostnaderna för konformitet, b) signalerna till EU om vilka webbplatser som är mer befolkade av problematiska användare och vilka som är regimlojala, c) skapandet av ett urvalstryck för tjänster att självcensurera snarare än att belastas med olönsamma distraktioner och d) lagstadgandet för användare att på liknande sätt självcensurera för att hålla sig borta från trubbel. Begreppet brott mot användarvillkoren ges rättslig legitimitet utan att det görs någon avvägning mellan detta och principerna om mänskliga rättigheter.
Artikel 18 definierar skyldigheterna att informera europol och/eller medlemsländerna om en tjänst kommer över
”information som ger upphov till misstanke om att ett brott som innebär ett hot mot en eller flera personers liv eller säkerhet har ägt rum, håller på att äga rum eller sannolikt kommer att äga rum”.
Kommer detta att uppmuntra eller avskräcka onlinetjänsten från att leka detektiv? Hur kan de avgöra sannolikheten för att ett brott kommer att äga rum? Det kommer bara tiden att utvisa.
Om vi hoppar fram ett ögonblick så introducerar artiklarna 61-63 den nya ”Europeiska nämnden för digitala tjänster”, som bildats speciellt för att hantera de förmedlingstjänster som tidigare nämnts (internetleverantörer, enkla meddelandetjänster, domännamnsregister, cacheverktyg, enkla betalningsprocessorer och de enklaste funktionerna inom värdtjänster). Denna styrelse är ett sätt för EU att ta in externa experter och icke-statliga organisationer (dvs. motstridiga aktörer) till EU-möten och ytterligare försvaga medlemsländernas och dess medborgares lokala styre.
Trusted flaggers – betrodda rapportörer
”Quis custodiet ipsos custodes? – Vem ska vakta de som vaktar?”
Juvenal
Artikel 22 är särskilt oroande, eftersom den utvidgar begreppet ”trusted flaggers” som nominellt introducerades i artikel 16. Trusted flaggers definieras utanför lagen som (påstått) oberoende av de plattformar som flaggaren undersöker. De väljs baserat på bevisad ”expertis” när det gäller att upptäcka ”olagligt” onlineinnehåll, där olagligt definieras som
olagligt innehåll: all information som, i sig eller i samband med en verksamhet, inklusive försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller med lagstiftningen i en medlemsstat som är förenlig med unionsrätten, oberoende av det exakta föremålet för eller arten av den lagstiftningen.”
Urvalet innebär att rapportören ansöker hos en samordnare för digitala tjänster i en EU-medlemsstat, vilket bara är en av flera platser där begreppet oberoende omedelbart börjar brytas ned.Rapportörerna kan vara statliga enheter, icke-statliga organisationer och enligt skäl 46 …….
” Organisationer som åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck på nätet. När det gäller immateriella rättigheter kan branschorganisationer och rättighetshavare tilldelas status som trusted flaggers, om de har visat att de uppfyller de tillämpliga villkoren och respekterar undantag och begränsningar för immateriella rättigheter.”
Artikel 23 kräver ett proportionerligt svar när onlineanvändare stängs av från en plattform (detta inkluderar de-platforming och demonetisering av innehållsskapare).
Om man tar 22 och 23 tillsammans ligger proportionaliteten i betraktarens öga och i verkställarens händer. Vi kan inte som en trosartikel anta att trusted flaggers har ädla intressen som delas av medborgarna, vilket är fallet (till exempel) med arbetsgrupp Argos och INHOPE:s ansträngningar att söka på nätet efter sexuella övergrepp mot barn eller de regeringsfunktionärer som letar efter bevis online för planerade våldsamma terroristhandlingar.
Vi ser redan nu och i framtiden hur gränsen suddas ut mellan vad som är formellt olagligt och vad som är politiskt inkorrekt, mellan lag och uppförandekoder (inklusive den befintliga EU CoC från 2016 om hatpropaganda), lag och ”användarvillkor” och kränkande uttalande vs hatpropaganda. Från brott till förbrott. Från olaglig onlineaktivitet till politiskt inkorrekt. Rävarna kommer att övervaka rävarna och kalasa på hönsen.
Vi har redan starkt ideologiskt färgade och statligt kontrollerade ”faktagranskare”, ”trusted flaggers”, ”betrodda partners” och ”säkerhetspartners” som arbetar med befintliga webbplatser, och frågan är vem som faktagranskar faktagranskarna och vem som finansierar faktagranskarna. Kommer trusted flaggers att vara det sätt på vilket EU kommer att tilltvinga sig frihet från plattformen? Eller kommer det att vara det sätt på vilket plattformen (och staten) båda samarbetar för att ta ifrån medborgarna deras frihet? Vad innebär ”oberoende” när mycket stora plattformar kan ha mycket lönsamma och ideologiskt inriktade kontakter som ligger en eller två grader från plattformen som sådan, men ändå faller under plattformens inflytande? Du kommer aldrig att få veta vilka pengar och mänskliga resurser som kommer att flöda mellan betrodda icke-statliga organisationer, företagsintressen och EU i en cykel där man betalar tjänster framåt samtidigt som man upprätthåller illusionen av oberoende.
Rapportörer möjliggör mer subtila former av kontroll. Vi har redan strategin med ”överblockering” som används för att avskräcka innehållsskapare och delningstjänster från att gå för långt. Det vill säga, flaggare kan konstruera ett klagomål för att sakta ner verksamheten för en politisk fiende, både ta bort deras innehåll på kort sikt och avskräcka dem från att uttrycka sig i framtiden. Rivaliserande minoriteter kan konkurrera om flaggningsvolymer för att ge sken av att vara mer utsatta och ytterligare insinuera sig i både politik för att förhindra hat och finansiering av icke-statliga organisationer och nyttiga idioter för att bekämpa det. EU självt kanske vill öka flaggningen för att rättfärdiga sin egen politiska agenda och den byråkratiska viljan att utvidga sig själv. Vi får inte glömma bort det faktum att rapportörer finns till för att leta efter det som borde censureras. Det finns ingen armé av organisationer som har befogenhet att proaktivt skydda yttrandefriheten mot flaggare på jakt. På en metanivå är kanske det största såret att de betrodda rapportörerna existerar innan de gör vad de gör. Det normaliserar en kultur av misstro och ständig övervakning. Även kontrollsystemen i den kapitalistiska styrningsmodellen med offentlig-privata partnerskap/aktieägare normaliseras. Mörkare motiv ligger fortfarande och väntar. När omfattningen av kontroll, flaggning och moderering når tiotals miljoner kommer automatisering att behöva ta över för att uppfylla målet om total säkerhet på nätet. I slutändan kommer människan att ge vika för AI, för att sedan återgå till en AI som styrs av en liten grupp oligarker som utnyttjar den för egen vinning.
Särskilda skyldigheter för mycket stora plattformar
Jag vill nu hoppa till artikel 33 och framåt och VLOP:er. Artiklarna från och med då är en mardröm av byråkratiska skyldigheter som läggs på de stora aktörerna att införa riskreduceringsstrategier inklusive riskbedömning av sina webbplatser, införa algoritmer etc, övervaka nätet för brott och agera snabbt med ad hoc och periodisk rapportering tillbaka till de lokala medlemsstaternas DSA-samordnare och EU-kommissionen själv. (34-35). Kontrollen av efterlevnaden sker årligen och på webbplatsens egen bekostnad. Eftersom alla dessa skyldigheter måste vara kopplade till EU-baserad kompletterande infrastruktur, återspeglas webbplatsens privata kostnad i den offentliga kostnad som ligger bakom EU-finansieringen.
Artikel 40 Data entry and Scrutiny lägger till det stall av trojanska hästar som är DSA eftersom den fastställer att EU-utnämnda granskande ”forskare” ska få tillgång till webbplatsdata. Detta är utöver delningsskyldigheterna för normal efterlevnad och funktion och för ändamål ”som bidrar till att upptäcka, identifiera och förstå systemrisker i unionen……”. Lager på lager kommer trepartssamarbetet mellan EU, big data och storföretag att skapa perfekt kunskap om de ekonomiska och ideologiska rörelserna i medlemsstaterna och deras medborgare.
Artikel 41 definierar kravet på att stora webbplatser ska ha ett kontor för efterlevnad med dubbla rapporteringsskyldigheter till EU och webbplatsens verkställande direktör själv. Artiklarna 42 och 43 handlar om insyn, där EU vill att insyns- och tillsynsavgifterna ska överföras till de stora plattformarna (och från de stora plattformarna till konsumenterna?). Artikel 44 ger en komisk paus, eftersom den hänvisar till ”frivilliga” standarder, där den frivilliga agenten är EU och dess gynnade internationella standardiseringsorgan.
Artiklarna 45-47 handlar om uppförandekoder, där budskapet är att ad hoc-uppförandekoder kan konstrueras efter behov med (icke akuta) framväxande risker. Ytterligare en trojansk häst genom vilken DSA är mer än sina egna sidor när det gäller att hantera vad den, och inte dess medborgare, ser som risk. När man talar om uppförandekoder hänvisar man till artikel 34 för att beskriva risker. Ingen kan argumentera för barnets rätt till mänsklig värdighet, för att inte tala om mediernas mångfald och integritet. Alla dessa grundläggande rättigheter ingår teoretiskt sett i artikel 34. Men, och detta är ett stort ”men”, rättigheter och avvägningar av rättigheter ligger i det subjektiva ögat på betraktaren med makt. När artikel 34 också talar om
”alla faktiska eller förutsebara negativa effekter på medborgardiskursen och valprocesserna samt den allmänna säkerheten”
och
”alla faktiska eller förutsebara negativa effekter i förhållande till könsbaserat våld, skydd av folkhälsan och minderåriga och allvarliga negativa konsekvenser för personens fysiska och psykiska välbefinnande”
……öppnar vi dörren för alla överdrifter av politisk korrekthet och folkhälsotyrannierna från covid eran. Jag skulle vilja påstå att EU saknar den intellektuella och moraliska förmågan att ens förstå begreppet rättigheter, än mindre att försöka balansera dem i praktiken och i god tro. Allt och alla som strider mot regimens intressen kan framställas som farliga för allmänhetens intressen och den abstrakta medborgarens rättigheter.
Artiklarna 49-51 utvidgar särskilt rollen för samordnaren för digitala tjänster (DSC). Varje EU-medlemsstat ska utse en DSC, som måste vara på plats senast i februari 2024 för att både administrera EU:s censur i medlemsstaten själv, utöver att samordna med och rapportera tillbaka till den centraliserade kommissionen. I och med att DSCV måste bemannas och tilldelas resurser i enlighet med det centrala diktatet, innebär detta ytterligare ett sätt för medlemsländerna att förlora kontrollen över sin egen budget och suveränitet. DSC kommer att ha omfattande befogenheter att kräva att information lämnas ut, att gå in i lokaler, att införa interimistiska (dvs. utan vederbörligt förfarande) åtgärder för gottgörelse och bestraffning och mer..
Påföljder och det globala sammanhanget
Vad händer med mycket stora plattformar som inte följer EU-lagstiftningen och vad EU:s klagande och vad samordnarna för digitala tjänster anser vara felaktigt tänkande/ uttalande? Kan Silicon Valley och stora plattformar baserade i andra länder bara säga nej och hoppas på att fortfarande kunna sända information till mainstream-Europa? Tja, artikel 52 beskriver precis hur mycket stora plattformar inte bara kan säga nej. EU kommer att reagera med böter på upp till 6% av plattformens globala omsättning. Inte lokal omsättning, global omsättning! Och inte nettovinsten, utan själva bruttoomsättningen. Dagsböter kan följa om tributen inte betalas. En fullständig avkristning av plattformen och avstängning från EU-marknaden är det sista steget.
Här är det viktigt att betona den globalistiska karaktären hos EU:s diktat. Nätjättarna kan inte bara komma runt problemen genom att dela upp sig i intra- eller extraeuropeiska lokala sajter vid nationsgränserna. Om Twitter/X till exempel vill göra affärer i EU, måste dess innehåll överallt överensstämma. Det kan inte vara så att Twitter Italien censurerar annorlunda än Twitter Frankrike som i sin tur censurerar annorlunda än Twitter USA. EU har redan förutsett och täppt till detta potentiella kryphål.
Vi konfronteras av två fakta, den första är a) att stora teknikföretag nästan universellt finns på andra sidan Atlanten i USA, med rivaliserande mindre aktörer baserade i BRICS-länderna och b) att EU är en 400 miljoner stark marknad som inte bara kan överges av missnöjda amerikanska företag med ett engagemang för yttrandefrihet. Mina egna spekulationer är att en av två möjligheter är i spel.
Den första är att EU såg kaoset och oförutsägbarheten i populismen i Trump och både vänster- och högerpopulism överallt och vill isolera sig mot yttrandefrihet som hotar sina egna kontinentala intressen. Större kontroll kan sedan ge EU mer frihet i informationskriget att välja sin egen suveränitet och framtida partner, inklusive det som USA fruktar mer än något annat, en paneuropeisk allians mellan Ryssland och Europa. Det är knappast kontroversiellt att påstå att den förment europeiska stämningen mot Ryssland i stort sett är skapad i Washington och Langley. Detta innebär knappast att EU är heligt och har goda avsikter, i motsats till att söka fullständig kontroll över sin egen propagandaapparat och att utnyttja denna för att utöva större makt i världen.
Den andra spekulationen är dystrare. Jag skulle vilja påstå att USA redan har uppnått fullständig dominans i Europa och vill ha lagen om digitala tjänster mer än Europa självt. I den mån det är utformat för marknadsdominans för de stora plattformarna OCH censur av desamma, är det det sätt på vilket USA kan se till att dess teknikjättar behåller oligarkisk makt samtidigt som det ger anledning hemma att döda det första tillägget. När Facebook och X/Twitter tar bort inläggen och YouTube tar bort videorna är det inte yttrandefriheten som inskränks, utan det är bara en kostnad för att göra affärer.
Nödläge i nödstater
Låt oss för ett ögonblick uppehålla oss vid ingressens punkt 91 och artiklarna 36 och 48. Jag har tidigare skrivit att faran med begreppet undantagstillstånd (SOE) inte ligger i dess missbruk som om det vore SOE, utan snarare i SOE självt. Det vill säga, en makt som kan utlysa ett SOE är konstitutivt farlig. Dess användning kommer alltid, ALLTID, att gravitera mot tyranni. Detta är särskilt fallet i nominella demokratier där det krävs smart tillverkning av samtycke. Romarna hade mycket bättre kontroll över användningen av SOE än någon modern västerländsk demokrati som grundades på klassiska liberala linjer.
https://rmachine.substack.com/p/the-once-and-forever-state-of-emergency
Jag citerar här i sin helhet avsnitt 91
”(91) I kristider kan det finnas ett behov av att leverantörer av mycket stora onlineplattformar snabbt vidtar vissa specifika åtgärder, utöver de åtgärder som de skulle vidta med hänsyn till sina övriga skyldigheter enligt denna förordning. I detta avseende bör en kris anses inträffa när extraordinära omständigheter inträffar som kan leda till ett allvarligt hot mot den allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller betydande delar av den. Sådana kriser kan uppstå till följd av väpnade konflikter eller terroristhandlingar, inbegripet framväxande konflikter eller terroristhandlingar, naturkatastrofer såsom jordbävningar och orkaner, samt pandemier och andra allvarliga gränsöverskridande hot mot folkhälsan. Kommissionen bör, på rekommendation av Europeiska styrelsen för digitala tjänster (nedan kallad styrelsen), kunna kräva att leverantörer av mycket stora onlineplattformar och leverantörer av mycket stora sökmotorer snarast inleder en krishantering. Åtgärder som dessa leverantörer kan identifiera och överväga att tillämpa kan exempelvis omfatta anpassning av innehållsmodereringsprocesser och ökning av de resurser som avsätts för innehållsmoderering, anpassning av villkor, relevanta algoritmiska system och annonssystem, ytterligare intensifiering av samarbetet med trusted flaggers, medvetandehöjande åtgärder och främjande av betrodd information samt anpassning av utformningen av deras onlinegränssnitt. De nödvändiga kraven bör föreskrivas för att säkerställa att sådana åtgärder vidtas inom en mycket kort tidsram och att krishanteringsmekanismen endast används när och i den utsträckning det är absolut nödvändigt och att alla åtgärder som vidtas enligt denna mekanism är effektiva och proportionerliga, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen. Användningen av mekanismen bör inte påverka tillämpningen av de andra bestämmelserna i denna förordning, t.ex. bestämmelserna om riskbedömningar och riskreducerande åtgärder och tillämpningen av dessa samt bestämmelserna om krisprotokoll.”
Vi kan sluta här. Även om DSA inte behöver anspela på maktens verklighet för att makten ska vara verklig, har regimen meddelat oss att de kan ändra kurs när som helst i kölvattnet av en ”kris”. De åtgärder som en regering vill vidta för att hantera en kris inkluderar hantering av medborgarnas informationstillstånd. Propaganda och censur är åtgärder. Vad som utgör en kris är propaganda. Den har en subjektiv kvalitet som endast delvis eller inte alls bestäms av objektiva händelser i världen. Det bestäms helt eller delvis av incitamenten hos dem som har makten att hävda att en kris har uppstått. Både medborgare och elitintressenter kan hamna i konflikt om vad som utgör en kris. Men vem har makten att avgöra det? Inte folket!
Tänk på alla de frågor där orden ”felaktig information”, ”desinformation” och ”kris” enkelt kan placeras in. Det finns utvärdering av de senaste påstådda pandemierna och ”skildringar” om framtida pandemier, den risk som smittan utgör och motiven och kapaciteten hos WHO etc. Miljöhot är kriser, inklusive men inte begränsat till klimatförändringar om de vill det. Så det finns krig mot virus och krig mot koldioxid. Det finns också konventionella varma och kalla krig inom Europa och utomlands, båda med risk för eskalerande spänningar och kris inom EU. Cyberbrottslighet är alltid ett hot. Är illegal massinvandring en kris? Det kan den verkligen vara, liksom hotet från nationalistiska reaktionärer och de förreaktionära frustrationerna på nätet. Integrering eller upplösning av raser och sexualiteter kan lätt framställas som en kris. Allmänhetens uppfattning om ekonomin och konsumenternas beteende som en reaktion på själva ekonomin (inflation och obetalbara statsskulder till exempel) är också potentiella kriser. Alla dessa och fler är de rådande frågor som människor kommer att söka diskussion om online. Och därför ser du att alla är kriser som väntar. Liksom den tröskel som definierar den mycket stora onlineplattformen eller rapportörens pålitlighet, kommer kriser också att avgöras godtyckligt. Kriser kommer att avgöras av makt. När temperaturen stiger kommer DSA:s ordinarie verksamhet att upphöra, liksom DSA självt. EU:s mjuka och försåtliga tyranni kommer då att träda fram. I sin potentialitet är den redan här. Ergo är inte DSA det. Och därför finns det egentligen ingenting att läsa….
Ursprungligen publicerad av Robert Against The Machine
De åsikter som uttrycks i denna artikel är författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis åsikterna från Children’s Health Defense Europe.
Suggest a correction
