WHO har förändrats och är nu ett hot
Generaldirektören för Världshälsoorganisationen (WHO) försäkrar oss om att WHO:s ”pandemiöverenskommelse” (eller ”fördrag”) inte kommer att inskränka medlemsstaternas suveränitet. WHO litar på att dessa ord kommer att distrahera från verkligheten. De som driver agendan för eviga hälsokriser planerar att ge WHO mer makt och staterna mindre makt. Detta kommer att ske närhelst WHO fastställer ett ”internationellt akut hot mot folkhälsan” (PHEIC) eller anser att vi riskerar att drabbas av ett sådant hot.
WHO:s föreslagna fördrag, tillsammans med dess ”synergistiska” ändringar av det internationella hälsoreglementet (IHR), syftar till att upphäva århundraden av demokratiska reformer som bygger på att suveräniteten ligger hos individerna, och i förlängningen hos deras stater. Obehaget att inse denna sanning och de komplexa frågor som det ger upphov till används som täckmantel för att driva igenom dessa ändringar. Det är så här demokrati och frihet vissnar och dör.
Varför det är svårt att erkänna verkligheten
Vårt samhälle i väst bygger på tillit och en känsla av överlägsenhet – vi har byggt de institutioner som styr världen och de, och vi, är bra. Vi betraktar oss själva som humanister, folkhälsoförespråkare, förenare och antifascistiska frihetsälskare. Vi anser att vårt system är bättre än alternativen – vi är ”progressiva”
Det kräver rejält mycket av bekväma, vänsterorienterade yrkesverksamma med medelinkomst att inse att de institutioner och filantropiska organisationer som vi har beundrat hela våra liv nu plundrar oss. Vårt samhälle bygger på att vi har ”pålitliga källor”, och WHO är en av dem. Bland andra finns våra stora medieorganisationer. Om våra betrodda källor berättade att vi blev vilseledda och plundrade skulle vi acceptera detta. Men de säger till oss att dessa påståenden är falska och att allt är bra. WHO:s generaldirektör själv försäkrar oss om detta. Den som tror att rika företag och privata sponsorer till WHO och andra hälsoinstitutioner är egennyttiga, att de skulle kunna vilseleda och utnyttja andra till sin egen fördel, kallas för konspirationsteoretiker.
Vi är alla kapabla att tro på att de rika och mäktiga förr skulle exploatera massorna, men på något sätt är det svårt att tro detta i nutid. När det gäller bevis på deras välvilja förlitar vi oss på vad deras egna PR-avdelningar och de medier som de stöder säger. På något sätt är illgärningar i stor skala alltid ett påhitt från förr i historien, och nu är vi smartare och upplysta.
Under de senaste decennierna har vi sett enskilda personer samla på sig rikedomar som motsvarar medelstora länder. De träffar våra valda ledare bakom stängda dörrar i Davos. Vi applåderar sedan den generositet de ger till de mindre lyckligt lottade och låtsas att allt är bra. Vi ser hur företag expanderar över nationsgränserna och verkar stå över de lagar som gäller för vanliga medborgare. Vi har tillåtit deras ”offentlig-privata partnerskap” att förvandla internationella institutioner till leverantörer av deras varor. Vi ignorerade detta eftersom deras PR-avdelningar sa åt oss att göra det, och blev apologeter för uppenbara auktoritärer eftersom vi vill tro att de på något sätt gör en ”större nytta”.
Medan ett skolbarn kanske kan se igenom denna fasad till den konfliktfyllda girigheten bakom, är det mycket svårare för dem som har åratal av politiskt bagage, ett nätverk av jämlikar, ett rykte och en karriär att erkänna att de har blivit lurade. De beteendepsykologer som våra regeringar och institutioner nu anlitar förstår detta. Deras uppgift är att få oss att fortsätta tro på de pålitliga källor som de sponsrar. Vår utmaning är att sätta verkligheten före hur vi är tillsagda att tänka.
Omformningen av WHO
När WHO inrättades 1946 för att hjälpa till att samordna svaren på stora hälsoproblem var världen på väg att ta sig ur fascismens och kolonialismens sista stora prövning. Båda dessa samhällsmodeller såldes in med argumentet att centralisera makten behövdes för allas bästa. De som ansåg sig vara överlägsna skulle styra världen för de mindre värdiga. WHO hävdade en gång i tiden att man följde en annan linje.
Sedan början av 2000-talet har WHO:s verksamhet i allt högre grad dikterats av ”specificerad finansiering” Dess finansiärer, som i allt högre grad omfattar privata intressen och företagsintressen, talar om för WHO hur de ska använda de pengar de ger. Privat styrning är bra för privata organisationer som marknadsför sina investerares varor, men det är uppenbarligen en omöjlighet för en organisation som vill föreskriva mediciner, stänga gränser och spärra in människor. Alla med en grundläggande förståelse för historia och mänsklig natur kommer att inse detta. Men dessa befogenheter är precis vad ändringarna av det internationella hälsoreglementet och det nya fördraget syftar till.
I stället för att överväga alternativa tillvägagångssätt försöker WHO censurera åsikter som inte passar in i dess narrativ, och offentligt förnedra och nedvärdera dem som ifrågasätter dess politik. Detta är inte handlingar från en organisation som företräder ”vi folket” eller som är säker på att kunna rättfärdiga sina handlingar. Det är de drag som vi alltid har förknippat med intellektuell svaghet och fascism.
WHO:s inverkan på befolkningars hälsa
I sina rekommendationer för 2019 års influensapandemi konstaterade WHO att ”inte under några omständigheter” bör kontaktspårning, gränsstängningar, in- eller utresescreening eller karantän av exponerade personer genomföras vid en pandemi. De skrev detta eftersom sådana åtgärder skulle orsaka mer skada än nytta, och oproportionerligt skada fattigare människor. År 2020 stödde kommissionen, tillsammans med privata och nationella sponsorer, historiens största förmögenhetsförskjutning från låg- till höginkomsttagare genom att främja samma åtgärder.
Genom att överge sina principer övergav WHO miljontals flickor till nattliga våldtäkter genom barnäktenskap, ökade tonårsgraviditeterna och barnadödligheten, minskade barnutbildning och ökade fattigdom och undernäring. Trots att de flesta av dessa människor är för unga för att drabbas av COVID och redan har immunitet, främjade WHO massvaccinationer för miljarder dollar medan traditionella prioriteringar som malaria, tuberkulos och hiv/aids lades åt sidan. Västliga medier har mött detta med tystnad eller tom retorik. Att rädda liv ger ingen vinst, men att sälja varor gör det. WHO:s sponsorer gör vad de behöver för sina investerare, medan WHO gör vad den behöver för att behålla inflödet av pengar.
WHO:s nya befogenheter
IHR-ändringarna kommer att minska suveräniteten hos alla WHO-medlemsstater som inte aktivt förkastar dem, och ger en enda person (generaldirektören) direkt inflytande över hälsopolitiken och medborgarnas frihet. Det är vad som står i dokumentet. Länderna kommer att ”åta sig” att följa rekommendationerna, som inte längre bara är förslag eller råd.
Även om WHO inte har någon polisstyrka är Världsbanken och IMF med på tåget och kontrollerar en stor del av er penningförsörjning. Den amerikanska kongressen antog förra året ett lagförslag som erkänner att den amerikanska regeringen bör ta itu med länder som inte följer IHR. Vi bevittnar inte tandlösa hot, de flesta länder, och deras folk, kommer inte att ha något val.
Den verkliga kraften i WHO:s förslag ligger i deras tillämpning på alla hälsorelaterade frågor som de förklarar vara ett hot. I de föreslagna ändringarna anges detta uttryckligen, medan ”fördraget” utvidgar räckvidden till ”One-Health”, ett kapat folkhälsobegrepp som kan betyda allt som uppfattas påverka människans fysiska, psykiska eller sociala välbefinnande. Dåligt väder, skördebortfall eller spridning av idéer som orsakar stress hos människor, vardagliga saker som människor alltid har klarat av, blir nu skäl nog för att begränsa människor och införa lösningar som dikteras av andra.
De som sponsrar WHO tillverkar i själva verket kriser efter eget önskemål och är inställda på att bli rikare på andras elände, precis som de gjorde under COVID. Detta under förevändning att ”skydda oss”. Som WHO på ett osannolikt sätt insisterar på att ”ingen är säker förrän alla är säkra”, så måste avskaffandet av mänskliga rättigheter vara omfattande och långvarigt. Beteendepsykologin är till för att se till att vi lyder.
Inför framtiden
Vi håller på att bygga upp en framtid där man bara genom att följa auktoritära diktat kommer att få tillbaka våra stulna friheter, medan censur kommer att undertrycka oliktänkande. Människor som vill se bevis, som minns historien eller insisterar på informerat samtycke kommer att betecknas som högerextrema massmördare, enligt WHO:s språkbruk. Vi har redan gått in i denna värld. Offentliga personer som hävdar något annat är förmodligen inte uppmärksamma eller har andra motiv.
Vi kan ödmjukt acceptera denna nya sjukdomsbesatta värld, vissa kanske till och med omfamnar de löner och karriärer som den kan ge oss. Eller så kan vi ansluta oss till dem som kämpar för individens absoluta rätt att bestämma över sin egen framtid, fri från kolonialismens och fascismens falska kollektiva nyttigheter. Vi kan åtminstone erkänna verkligheten omkring oss.
