Shedding från mRNA-vaccin till mottagliga individer och öppet i miljön innebär okontrollerad spridning av biologiskt aktivt material – DEL 1

Källa: Siguna Mueller Ph.D. Ph.D., Siguna’s Substack, 04 mars 2024

I min bok diskuterade jag ingående farorna med persistens och spridning av mRNA-vaccinderiverade nukleinsyror och deras proteinprodukter, både relaterat till Covid-19-vaccinen och en Moderna-vaccinkandidat från 2017. Förutom de allvarliga negativa effekterna på varje vaccinerad person betonade jag också faran med ”shedding” – att olika ämnen från vaccin och tillhörande material (vaccinhärledda mRNA, mikro-RNA, det förväntade spikproteinet, oavsiktliga proteiner) sprids horisontellt till mottagliga individer och ut i miljön.

Detta ämne har undvikits av MSM, tillsynsorgan, PH-tjänstemän och till och med många forskare, även om riskerna erkändes öppet före pandemin.

Under de senaste åren har alternativa medier rapporterat om viktiga aspekter, främst relaterade till smittspridningen från vaccinerade till ovaccinerade personer. I denna serie i två delar kommer jag att analysera dessa problem (sammanfattade i figuren).

Denna första del fokuserar främst på effekterna på människor, medan nästa del kommer att ge flera skäl till varför bristen på medvetenhet, erkännande och reglering skapar farliga experiment av typen ”gain-of-function”, funktionsförstärkning, öppet ute i miljön vilket i sin tur kan missbrukas för att stödja One Health-agendan och underlätta en pågående exploatering av människor och allt liv via (1) sådana mRNA-vaccinderiverade storskaliga föroreningar med biologiskt aktivt material, (2) det syntetiskt härledda genetiska materialet som främjar utvecklingen av nya patogener, och (3) hyperövervakning av ”miljö” patogener, otillräcklig kunskap och bristfälliga modeller som driver på lansering av nya vaccin.

Långvarig förekomst och stor spridning av vaccinets mRNA och/eller spik-protein

För att det injicerade materialet och dess produkter ska kunna utgöra ett problem för individer och i miljön i stort måste de finnas närvarande i tillräcklig mängd och under tillräckligt lång tid. Tyvärr vet vi nu att så är fallet, och detta är grunden för de skadliga effekterna på dem som har fått sprutorna.

Bred distribution av det injicerade materialet och dess produkter

Det är nu väl belagt att det syntetiska mRNA:t på grund av pseudouridin och olika kodoptimeringsmekanismer som används av både Pfizer och Moderna är oväntat stabilt och att dess proteinprodukter inte heller kan brytas ned på normalt sätt. Till exempel (de tre första punkterna beskrivs närmare i min bok).

• Studien av Ogata et al. ger belägg för systemisk upptäckt av produktion av spik- och S1-protein från vaccinet mRNA-1273.
• Bansal et al. fann en mycket långvarig persistens av vaccinets spikprotein BNT162b2, och överraskande nog cirkulerande exosomer som uttryckte spik-protein i minst fyra månader efter den andra injektionen (men se även nedan).
• Omfattande biodistribution av Modernas ”vaccin”-kandidat mot influensa 2017 (men notera att de framställde detta på olika sätt – se min undersökning av deras argument i kapitel 9)
• Brogner et al. utvecklade inte bara en proteomisk detektionsmetod för att skilja det virala spikproteinet från det som induceras av mRNA-injektionerna. (Det senare rekombinanta Spik-proteinet, kallat PP-Spike, skiljer sig från det naturliga genom en dubbel aminosyraförändring som introducerar två prolin-aminosyror för att stabilisera Spik-konformationen i ett inaktivt prefusionstillstånd). De kunde påvisa förekomsten av det specifika PP-Spike-fragmentet i blodomloppet hos 50 procent av de vaccinerade. Den minimala och maximala tid då PP-Spike detekterades efter vaccination var 69 respektive 187 dagar, även oberoende av SARS-CoV-2 IgG-antikroppstiter.
• Vaccin-mRNA är koncentrerat i extracellulära vesiklar (EV) i bröstmjölk (BM). Författarna betonar att ”COVID-19-vaccinets mRNA inte är begränsat till injektionsstället utan sprids systemiskt och packas i bröstmjölks EVs.” (Medan författarna kunde upptäcka spårmängder av mRNA 45 timmar efter injektion, upptäckte de inte LNP i bröstmjölken).
• Patterson et al. kunde visa att CD16-monocyter från covid-19-vaccinerade patienter innehöll S1-protein flera månader efter vaccination. Dessutom fann de att dessa celler också innehöll peptidsekvenser av S2 samt muterade S1-peptider. Observationen att dessa mycket mobila celler innehåller spikprotein-relaterade peptider har hittills endast publicerats som en förstudie, men på grund av deras benägenhet att transporteras genom blodkärlsväggen och migrera bortom endotelet verkar det vara mycket relevant i detta sammanhang för mRNA-vaccinmaterial och därav härledda produkter.

Flera mekanismer leder till en reservoar av vaccinprodukter

Den långvariga persistensen av de vaccinderivata nukleinsyrorna (det avsedda mRNA:t eller avvikande arter), det resulterande spikproteinet eller andra proteinprodukter kan underlättas av flera mekanismer.

• De genetiska injektionernas potential att hitta väg in i kärnan och till och med leda till vissa (retro)integrationshändelser i mänskligt DNA har diskuterats intensivt, och ännu mer censurerats. En stor del av min bok handlar om dessa viktiga frågor (detta var innan DNA-kontamineringen blev känd, så de frågor om genotoxicitet som jag diskuterar gäller enbart de ursprungliga tillverkningsprocesserna 1). Några punkter som är värda att notera är följande:
  • Flera studier har visat att vaccin-mRNA har potential att retrointegreras i det mänskliga genomet. Detta underlättas av olika mekanismer för omvänt transkriptas som finns i mänskliga celler.
  • Det finns många sätt på vilka vaccinderivata dsRNA har en betydande genotoxisk potential.
  • Den här typen av resultat har fått mycket kritik och vissa har dragits tillbaka.
  • Potentialen hos mRNA-vaccinets spikproteinsekvens att integreras fortsätter dock att bekräftas av nyare studier (se t.ex. artikeln av Dhuli & Medori med kollegor).

• Det verkar också möjligt att pseudo-uridiner (eller andra kodonoptimeringar), som gjorts för Covid-19-mRNA-vaccinen, inducerar bildandet av ett spik-protein som alltid är aktivt.
• Involvering av mikrobiomet:
  • I min bok utvecklar jag flera hypoteser om hur vaccinderivata RNA, i synnerhet dsRNA och andra fragmenterade korta RNA (olika mikro-RNA), kan (a) överföras till det mänskliga mikrobiomet, som (b) i sin tur kan ge upphov till olika genotoxicitetsproblem, störa RNA-regleringen och på annat sätt bidra till sjukdomsutveckling.
  • Oberoende av detta resonerar Brogna med kolleger att det borde vara möjligt att ”den mRNA-innehållande nanopartikeln kommer att plockas upp av bakterier som normalt finns på basal nivå i blodet. Faktum är att förekomsten av blodmikrobiota hos kliniskt friska individer har bevisats under de senaste 50 åren.”
  • I min bok utvecklade jag också hypotesen att mRNA-vaccin har potential att avsevärt störa mikrobiella arter i miljön (t.ex. jordbakterier). Även om vi inte har några avgörande bevis för detta kan effekterna av en sådan störning i stor skala bli katastrofal och kan i vissa fall till och med vara ärftliga.

SARS-CoV-2 och det mänskliga mikrobiomet

När man diskuterar problem med injektionerna är motargumentet ofta att det analoga problemet för infektionen är mycket värre. SARS2 kan visserligen vara farligt för mottagliga individer, men riskerna med viruset bleknar i jämförelse med riskerna med injektionerna, och ännu mer i större skala.

Bakterier i människans tarmmikrobiom kan producera toxiner och kan också bli mer patogena när de utsätts för selektivt tryck från antibiotika och andra kemikalier. Även samspelet mellan prokaryota celler och virala patogener är fortfarande dåligt känt.

Överraskande nog verkar SARS-CoV-2 bete sig som en bakteriofag eller inducera aktiviteten hos andra bakteriofager. Dessutom finns det nu allt fler bevis för att bakterier är inblandade i spridningen och överföringen av SARS-CoV-2, särskilt via den orala-fekala infektionsvägen. Det finns starka indikationer på att detta inte bara bidrar till SARS-CoV-2-infektionens svårighetsgrad utan också kan underlätta dess mutagena potential.

Även om dessa farliga aspekter av SARS-CoV-2 måste belysas bättre, är det viktigt att notera att samma problem uppstår vid vaccination, om än på ett drastiskt ökat sätt.

1. Detta beror inte bara på den vansinnigt stora omfattningen av mRNA-vaccin jämfört med det begränsade antalet infektioner, särskilt som de flesta redan har exponerats för viruset och haft möjlighet att utveckla någon form av immunitet.
2. Dessutom är det viktigt att notera skillnaden mellan virusets vävnadstropism och de genetiska injektionerna. Medan de förstnämnda är luftvägsvirus som endast undkommer slemhinnebarriärerna vid allvarligare och långt gångna infektioner (och ännu mindre med Omicron än de tidigare SARS2-varianterna), verkar injektionerna via LNP vara omnitropiska (men, som Maria Gutschi betonade, vet vi inte hur många celler som transfekteras med LNP och i vilka vävnader).
3. Även om SARS2 verkar kunna infektera bakterieceller, störa sammansättningen av friska tarmbakterier och relaterade metaboliska processer, har en mängd off label-läkemedel och många andra behandlingsalternativ, inklusive enkla probiotiska tillskott, identifierats som avsevärt kan minska SARS-CoV-2-infektionen och sjukdomens svårighetsgrad. De genetiska injektionerna utsätter däremot alla vaccinerade för risk och gör dem också mottagliga för shedding, horisontell smittspridning.

Bevis för shedding

Den nedslående verkligheten med shedding har bekräftats av många. Chockerande nog är detta inte något nytt.

Pfizers kliniska protokoll

Pfizers protokoll för sin ”A PHASE 1/2/3, PLACEBO#CONTROLLED, RANDOMIZED, OBSERVER-BLIND, DOSE-FINDING STUDY TO EVALUATE THE SAFETY, TOLERABILITY, IMMUNOGENICITY, AND EFFICACY OF SARS-COV-2 RNA VACCINE CANDIDATES AGAINST COVID-19 IN HEALTHY INDIVIDALS” berör sannolikt några av de mest avslöjande fakta. När jag skrev min bok publicerades dessa fortfarande under följande länk. Men när jag just kontrollerade denna URL fick jag inte bara felmeddelandet ”AccessDenied” Filen verkar till och med ha raderats från Wayback Machine med texten ”Denna sida är inte tillgänglig för arkivering. Servern returnerade kod: eftersom åtkomst är förbjuden” trots att det bekräftar att denna URL har funnits under en längre tid. Lyckligtvis finns samma dokument fortfarande tillgängligt här, och de mest avgörande aspekterna av detta dokument beskrivs i det följande:

Uppenbarligen var Pfizer oroade över miljöexponering genom inandning eller hudkontakt. Och sådana händelser skulle rapporteras till Pfizer.

FDA:s dokument ”Guidance for Industry”, publicerat 2015

Tom Renz hävdar i sin senaste substack att detta är ”rykande bevis som visar att de visste att de genterapiprodukter som de maskerade som ’vaccin’ hade förmågan att skada”. Faktum är att själva inledningen av FDA-dokumentet säger allt (betoning tillagd):

”Center for Biologics Evaluation and Research (CBER)/Office of Cellular, Tissue, and Gene Therapies (OCTGT) utfärdar denna vägledning för att ge er, sponsorer av virus- eller bakteriebaserade genterapiprodukter (VBGT-produkter) 1) och onkolytiska virus eller bakterier (onkolytiska produkter) 2) rekommendationer om hur man genomför shedding-studier under preklinisk och klinisk utveckling. I denna vägledning avser termen ”shedding” frisättning av VBGT eller onkolytiska produkter från patienten på ett eller flera av följande sätt: utsöndring (avföring), sekret (urin, saliv, nasofaryngeal vätska etc.) eller genom huden (blåsor, utslag, sår). Utsöndring skiljer sig från biodistribution eftersom den senare beskriver hur en produkt sprids i patientens kropp från administreringsstället medan den förra beskriver hur den utsöndras eller frigörs från patientens kropp. Shedding ökar risken för överföring av VBGT eller onkolytiska produkter 3) från behandlade till obehandlade individer (t.ex. nära kontakter och hälso- och sjukvårdspersonal).”

Det är viktigt att notera att även om detta dokument inte uttryckligen nämner mRNA-vaccin, inkluderas de på grund av fotnot 1, som säger (min understrykning):

”Produkter för genterapi är alla produkter som förmedlar sina effekter via transkription och/eller translation av överfört genetiskt material och/eller genom integrering i värdgenomet och som administreras som nukleinsyror, virus eller genetiskt modifierade mikroorganismer.”

I dokumentet beskrivs många kriterier i detalj, med möjliga mekanismer för hur shedding kan ske och vad det kan innebära. Fokus ligger på den prekliniska och kliniska utvecklingen av sådana produkter för att bedöma deras potential ”för överföring till obehandlade individer”. Notera dock uteslutningen: ”Även om bedömning av shedding kan användas för att förstå den potentiella risken för miljön, omfattar denna vägledning inte shedding som den kan relatera till potentiella miljöproblem.”

Klinisk erfarenhet

Den nedslående verkligheten med frisättandet av ämnen från mRNA-vaccinr från vaccinerade till ovaccinerade individer har bekräftats av betydande anekdotisk erfarenhet och analyserats t.ex. av Dr Pierre Kory och av EN LÄKARE FRÅN MIDWESTERN som beskrev många patientresultat och skisserade en bred teori, huvudsakligen om exosommedierad shedding till specifikt mottagliga individer.

Potentiella mekanismer och aspekter av shedding

Via EV

Extracellulära vesiklar (EV) i nanostorlek, inklusive exosomer, mikrovesiklar och andra typer av vesiklar, frisätts av de flesta däggdjursceller och bakterier. Som framgår ovan, och som beskrivs i detalj på andra ställen (t.ex. av The Midwestern Doctor, Maria Gutschi, Hélène Banoun), finns det starka bevis för att shedding till stor del underlättas av olika typer av EVs.

Den grundläggande artikeln av Bansal et al. som visade att spik-proteinet fanns och fanns kvar i exosomer, ledde till ett brev som hävdade olika fel i artikeln. I ett svar på detta brev medgav Bansal och kollegor att de inte kunde hävda att cirkulerande exosomer som genererats efter den första vaccindosen kvarstod till 4 månader efter den andra vaccindosen. Det är dock avslöjande att ta del av de påstådda motargument som förs fram i brevet:

• ”[F]örfattarna uppgav att S2-proteiner hittades från dag sju till 4 månader efter den första vaccinationen. Detta är inte i linje med en annan rapport som visade förekomsten av spike S1 i plasma omedelbart efter vaccination (mRNA-1273), men som knappt detekterade dem på dag 14 och därefter.” Här hänvisar Masaharu Somiya till publikationen av Ogata et al. som beskrivs ovan. Men som jag hävdar i min bok finns det en mekanistisk förklaring som kan förklara skillnaderna i tid. Dessutom, tack vare den enorma variabiliteten hos själva vaccinprodukten, i kombination med olika vävnadstropism och cellulär transfektion samt betydande skillnader i individuell respons på detta läkemedel med stora tillverknings- och kvalitetsproblem, borde det inte vara en överraskning att de första få studierna som analyserar sådana nya fenomen inte är helt i linje med varandra.
• ”Den biologiska förväntningen är att mRNA-vaccin översätts till Ag och omedelbart bryts ned.” Tja, som de senaste åren har visat är ”förväntan” inte detsamma som verklighet.
• ”Det är högst osannolikt att mRNA-vaccin finns kvar i flera månader och kontinuerligt producerar Ags. Den korta varaktigheten av mRNA-vaccinets funktionalitet har redan rapporterats.” Återigen, som endast kortfattat sammanfattats ovan, är påståendet att detta skulle vara ”osannolikt” direkt felaktigt . Även om tillverkningsproblem, produktvariabilitet och relaterade problem säkert kan leda till fall där mRNA-vaccinen endast leder till en kort varaktighet av deras funktionalitet, överensstämmer vissa befintliga rapporter (som vi inte får några detaljer om) faktiskt inte med de många demonstrationer som visar motsatsen (se t.ex. resultaten från Brogna et al. som specifikt kunde övervaka närvaron av det injektions-inducerade spikproteinet och först upptäckte den endast 69 dagar efter injektionen).

Exosomer är små membranvesiklar och är välkända för sin förmåga att transportera molekyler, inklusive proteiner och mRNA, och att överföra sin last och information mellan (a) olika celler eller (b) till och med olika organismer.

Med mRNA-vaccin är det inte säkert att vi tydligt kan skilja på mängden och typen av last (fullängds-mRNA eller avvikande/fragmenterade arter, kontamination av RNA-DNA-hybrider, och om dessa genetiska element är bara eller i nanopartiklar). Var och en av de olika möjligheterna kan dock resultera i biologiskt relevanta aktiviteter.

• De vaccinderiverade nukleinsyrorna inuti celler som transfekterats med injektionerna kan tas upp av olika virus och därigenom spridas vidare i enlighet med deras livscykel. I synnerhet coronavirus är benägna till genetisk rekombination. Även om de inte skulle ha några konkurrensfördelar inom den enskilda mänskliga värden, skulle dessa nya chimära virus sprida genetiska föroreningar med oförutsägbara effekter på den större miljön.
• Tack vare cellulär nedbrytning samt den enorma variabiliteten och därmed instabiliteten hos de syntetiska LNP:erna kommer en del av dem att brytas ned i blodomloppet och deras vaccinlast att frigöras.
• Materialet i mRNA-vaccin, även om dessa hade kunnat transfektera celler, stannar inte kvar i cellen. Via cellulär utsöndring kommer cellerna att utsöndra åtminstone en viss andel av det injicerade materialet.

Den senare punkten betonades av Maria Gutschi i hennes farmakokinetiska analys av Pfizers genterapiprodukt Patisaran (Onpattro) från 2018 : denna LNP-produkt, vars genetiska aktiva ingrediens snarare än mRNA för Covid-19-vaccinet är något litet interfererande RNA (siRNA), avslöjar många viktiga fakta om biodistributionen/metabolismen/sheddingen av lipiderna.

Gutschi framhåller att författarna under studien av Patisirans farmakokinetik diskuterade både (1) leverupptag av Patisiran LNP och (2) frisättning från levern och konstaterade:

”Avbildningsstudier har visat att endast en liten del av siRNA i LNP släpps ut i cytosolen och att cirka 70% av det siRNA som kommer in i hepatocyter genomgår exocytos genom att LNP från sena endosomer/lysosomer återgår till cirkulationen… men inte som intakta LNP.”

Eftersom en del av de internaliserade LNP:erna genomgår exocytotisk utsöndring från sena endosomer/lysosomer tillbaka in i cirkulationen, och eftersom vissa av LNP:erna kan vara uppdelade, kan detta komplettera exosomtrafiken och upptaget av det vaccin/LNP-frigjorda godset.

Gutschi misstänker att exosomer som flyter runt i den extracellulära vätskan kan transfektera ytterligare vävnader, inklusive ögon, hjärna och perifera nerver, och, utöver de negativa effekterna på de vaccinerade, därigenom öka deras utsöndringspotential. (Dessutom verkar det möjligt att de överför sin last till celler i den mänskliga mikrobiotan).

Detta verkar stödjas av följande:

• Även om EV till en början ansågs vara mekanismer för avyttring av specifika membranfunktioner och utsläpp av cellulärt avfall, har bevis under årens lopp visat att EV är ett viktigt medel för intercellulär kommunikation via överföringen av deras lastinnehåll mellan celler. Mekanismer som styr EV:s transport, målsökning och bindning samt upptag i mottagarceller har kartlagts.
• EV undersöks för behandling och läkemedelstillförsel på grund av deras förmåga att leverera bioaktiva molekyler och korsa biologiska barriärer, och flera EV-baserade terapier är under klinisk utveckling. De har fått ökad uppmärksamhet som nya diagnostiska verktyg.
• mRNA som är inkapslade i EV kan överföras till mottagarceller och översättas till proteiner där de kan förändra cellernas beteende både under normala fysiologiska förhållanden och under avvikande patologiska förhållanden.
• På samma sätt har det länge varit känt att miRNA som finns i vesiklar som exosomer, mikrovesiklar och apoptotiska kroppar kan utsöndras i extracellulära vätskor och vara funktionellt aktiva i mottagarceller.

Via det mänskliga mikrobiomet

IMHO är mRNA-vaccinens inverkan på mikrobiomet till stor del underskattad. De skadliga konsekvenserna gäller inte bara vaccinerade individer utan kommer sannolikt också att påverka den större miljön (en snabb upprepning: Jag talade kort om detta under ”1. Kärntner Gesundheitstage” den 22. Oktober 2023 och har försökt att varna så många som möjligt; jag kunde dock bara knappt skrapa på ytan av detta viktiga ämne och har verkligen inte väckt de som kan göra skillnad).

Tack för att du har läst. Mer kommer i del II.

Suggest a correction