WHO/Pharmas hälsodiktatur börjar ta form

Regeringsföreträdare har enats om att förhandla fram ett första utkast till ett bindande WHO-fördrag om pandemier på grundval av ett ”konceptuellt nollutkast” som redan finns tillgängligt. Det innehåller skyldigheter att ständigt söka efter eventuella nya virus, att ge subventioner till läkemedelsindustrin och att lagra vacciner, stöd till medicinska patent och rätten för WHO att bestämma över pandemisvar via expertgrupper som skickas till drabbade länder.

Världshälsoorganisationen (WHO) meddelade den 7 december:

”Världshälsoorganisationens medlemsstater har idag enats om att ta fram det första utkastet till ett rättsligt bindande avtal som ska skydda världen från pandemier. Detta ”nollutkast” till pandemiavtalet, som är förankrat i WHO:s konstitution, kommer att diskuteras av medlemsstaterna i februari 2023.”

Detta beslutades av det mellanstatliga förhandlingsorganet (INB), som består av WHO:s 194 medlemsländer, vid dess tredje möte den 5-7 december för att förhandla fram ett pandemifördrag eller ett bindande avtal av något annat slag.

INB:s presidium, som består av en representant från var och en av WHO:s sex regioner, kommer att utveckla nollutkastet baserat på det konceptuella nollutkastet. Det föreslagna pandemiavtalet, som i vissa kretsar har kopplats till hotet om en hälsodiktatur inom WHO, går nu under den oskyldiga tekniska termen WHO CA+. CA+ står för Convention, Agreement or Similar och hänvisar till artikel 19 i WHO:s konstitution, som ger Världshälsoförsamlingen fullmakt att anta konventioner, avtal eller liknande.

Det konceptuella nollutkastet har godkänts och offentliggjordes den 25 november. Det går ganska långt i att beskriva hur pandemifördraget är tänkt att se ut i slutändan. I inledningen står det att INB:s presidium utarbetade det ”med beaktande av skriftliga synpunkter på ett arbetsutkast från medlemsstaterna (30), regionala bidrag (2) och relevanta intressenter (36)”. Det borde vara säkert att anta att ”relevanta intressenter” främst innebär läkemedelsindustrin och andra globalt verksamma företag och deras stiftelser inom hälso- och IT-sektorerna, som står för merparten av finansieringen av WHO.

Läkemedelsindustrin behöver hjälp, mycket hjälp

Resultatet är ett utkast till avtal som industrin själv knappast kunde ha utformat bättre för sin egen vinnings skull. De undertecknande länderna är skyldiga att (min kursivering):

• Förbättra kapaciteten att upprätta och underhålla strategiska lager av pandemiprodukter (artikel 6.2 c);
• Tilldela leveranser, råvaror och andra nödvändiga insatsvaror för hållbar produktion av produkter mot pandemier (särskilt aktiva farmaceutiska ingredienser), även för lagerhållningsändamål (artikel 6.2 d);
• Stärka den lokala kapaciteten att tillverka produkter mot pandemier (…) bland annat genom (…) incitament för att främja överföring av teknik och kunnande (artikel 7.2 a);
• Stimulera utvecklingen av produkter för insatser vid pandemier (7(2)a,ii,a);
• Uppmuntra, stimulera och underlätta för enheter inom den privata sektorn att delta i frivillig överföring av teknik och kunnande (7(2)a,iii);
• Stödja tidsbegränsade undantag från skyddet av immateriella rättigheter som utgör ett hinder för tillverkning av pandemiprodukter under pandemier (7(2)a,iv).

Notera ”tidsbegränsad” framför undantag. Det betyder att det inte är okej att stödja en radikal patentreform, t.ex. för vacciner och läkemedel som har utvecklats med offentliga medel, direkt eller indirekt. Bortsett från detta handlar allt om incitament, dvs. subventioner, för läkemedelsföretag, och om att köpa massor av deras produkter, oavsett om de behövs eller inte. Tänk på de miljarder vaccindoser som har betalats för utan att användas (flera hundra miljoner bara i Tyskland). Samma sak hände i mindre skala under svininfluensan.

Den privata sektorn som en jämlik partner

Det konceptuella nollförslaget innehåller också regler som skulle förbjuda regeringar att göra det som en regering normalt bör göra: Ta kommandot och sätta upp de regler som alla andra aktörer ska följa (tillsammans). Nej, regeringar kommer att vara skyldiga att låta företag och deras stiftelser vara med och bestämma politiken, såsom att:

• Samarbeta, även med icke-statliga aktörer, den privata sektorn och det civila samhället, genom en allomfattande strategi som omfattar hela regeringen, flera intressenter, flera discipliner och flera nivåer, med medel som inbegriper åtgärder för att genom samarbete mellan hela regeringen och flera sektorer utveckla planer som stärker beredskapen för pandemier, förebyggande och insatskapacitet 14(2)a);
• Samarbeta med samhällsgrupper, det civila samhället, den akademiska världen och icke-statliga aktörer, däribland den privata sektorn, som en del av en samhällsövergripande strategi för förebyggande av pandemier, beredskap och insatser samt återhämtning av hälso- och sjukvårdssystem (15.2 a);
• Främja ömsesidigt engagemang från det civila samhället, lokalsamhällen och icke-statliga aktörer, däribland den privata sektorn, som en del av en samhällsövergripande insats som involverar lokalsamhällen i beslutsfattandet och använder responsmekanismer (15.2 d);
• Inrätta eller förstärka och på lämpligt sätt finansiera en effektiv nationell samordnande sektorsövergripande mekanism med meningsfull representation, engagemang, deltagande och bemyndigande av samhällen, för förebyggande av pandemier, beredskap, insatser och återhämtning av hälso- och sjukvårdssystem (15.2 e).
• Stärka och prioritera inhemsk finansiering för förebyggande av, beredskap för och insatser mot pandemier samt återhämtning av hälso- och sjukvårdssystemen, bland annat genom ökat samarbete mellan hälso- och sjukvårdssektorn, finanssektorn och den privata sektorn (18.2 a);

Låt WHO styra

Det finns också bestämmelser som stadfäster WHO:s auktoritet över hälsopolitiken i de undertecknande länderna, vilket indirekt innebär att Bill Gates och hans vänner får bestämma, eftersom de står för merparten av finansieringen av WHO:

• Stärka WHO: s centrala roll som ledande och samordnande myndighet för det internationella hälsoarbetet, med beaktande av behovet av samordning med enheter inom FN-systemet och andra mellanstatliga organisationer (13(2)e);
• Underlätta för WHO att snabbt få tillträde till utbrottsområden, bland annat genom att sända ut expertgrupper för att utvärdera och stödja insatserna mot nya utbrott (13(2)i).
• Genom nya eller etablerade internationella mekanismer finansiera regional och global kapacitetsuppbyggnad för förebyggande av, beredskap för och insatser mot pandemier samt återhämtning av hälso- och sjukvårdssystem (18.2 b).
• Det styrande organet (…) ska överväga och godkänna samarbetsförfaranden och institutionella mekanismer för att främja lydnaden av bestämmelserna i WHO:s CA+ och, om det anses lämpligt, ta itu med fall av bristande foglighet (20.1);
• Dessa åtgärder, förfaranden och mekanismer ska omfatta övervakningsbestämmelser och ansvarsåtgärder för att systematiskt hantera beredskapen för, insatserna mot och effekterna av pandemier, bland annat genom regelbundna rapporter, granskningar, rättsmedel och åtgärder (20(2)).

Det sätt på vilket fattiga länder under coronaskräcken tvingades införa extremt skadliga lockdowns och liknande åtgärder för sina medborgare som lever från hand till mun skulle alltså bli normen, kompletterad med påtryckningar som kan tillämpas även på rikare länder:

Alla regeringar kommer att behöva underkasta sig granskningar av sin efterlevnad av dessa läkemedelsvänliga regler och behandlas med användbara förslag om hur de kan bli bättre. Om de ignorerar dessa goda råd och inte följer WHO:s regler kommer de att få sitt ekonomiska stöd från Världsbanken, IMF och liknande indraget och inte få några nya stödfonder. I de fall detta inte fungerar eller inte är tillräckligt skall WHO skaffa sig verktyg för att sanktionera de regeringar som inte följer reglerna.

Låt censur och propaganda råda

Det finns också bestämmelser som skulle kunna befästa den totalitära kommunikationspolitiken under coronaskräcken, som jag har beskrivit i blogginläggen ””We own the science”: Hur FN blev sanningsministeriet” och ”Hur WHO kontrollerar sociala medier”.

• Informera allmänheten, kommunicera risker och hantera infodemi genom effektiva kanaler, inklusive sociala medier (16(2)a);
• Genomföra regelbundna analyser av sociala medier för att identifiera och förstå felaktig information, och utforma kommunikation och meddelanden till allmänheten för att motverka felaktig information, desinformation och falska nyheter (16(2)b);
• Stärka allmänhetens förtroende och motverka felaktig information och desinformation, bland annat genom att tillhandahålla snabb, enkel, tydlig, sammanhängande, korrekt, transparent och effektiv global och nationell kommunikation, baserad på vetenskap och bevisning, främja mediekunskap och etisk professionell journalistik samt stärka forskningen om felaktig information och desinformation och dess förhållande till allmänhetens förtroende för att ge underlag för politiken (16(2)e);
• Stärka forskningen om beteendemässiga hinder och drivkrafter för att följa folkhälsoåtgärder, förtroende för och användning av vacciner, användning av läkemedel och förtroende för vetenskap och statliga institutioner (16(2)f).

USA kommer inte att acceptera ett nej som svar

Parallellt med förhandlingarna om ett WHO-pandemifördrag, även kallat WHO CA+, pågår förhandlingar om en ”förstärkning” av det internationella hälsoreglementet, som innehåller bindande regler för hur man ska hantera hälsokriser. Den amerikanska regeringen hade velat inkludera omfattande nya befogenheter för WHO:s ledning att utlysa hälsokriser och att tala om för drabbade länder vad de ska göra under sådana kriser. I maj 2022 drabbades de dock av ett bakslag, eftersom ett antal afrikanska och andra fattiga länder vägrade att gå med på sådana förändringar.

Den amerikanska regeringen är dock inte den som ger upp lättvindigt. Loyce Pace, biträdande sekreterare för globala frågor (OGA), Department of Health and Human Services, citerades i ett uttalande:

”Om det inte händer den här veckan kommer vi inte att sluta, vi kommer att fortsätta att arbeta för det målet”

Och det gjorde de. Den kontroversiella skyldigheten att acceptera expertgrupper som skickas in av WHO, som fattiga länder hade vägrat att underteckna i reformerade internationella hälsoregler, återkommer nu i det konceptuella nollutkastet till pandemifördraget som artikel 13.2 i och WHO ges befogenheter att sanktionera regeringar som inte följer bestämmelserna.

En rapport om enskilda regeringars förslag till reform av det internationella hälsoreglementet ska offentliggöras i januari 2023. Detta är också den tidpunkt då nollutkastet till pandemifördraget, baserat på det konceptuella nollutkast som analyserats här, förväntas cirkulera, så att det kan diskuteras vid förhandlingsorganets möte i slutet av februari.

Under 2023 kommer förhandlingar att äga rum parallellt i IHR:s reformkommitté och i förhandlingsorganet för pandemifördraget. Beslut väntas under 2024.

Katastrofal smitta: En global utmaning

Under tiden är WHO, Bill Gates och Johns Hopkins Center for Health Security upptagna med att sätta moralisk press på afrikanska regeringar att gå med på nya hårda hälsoregler och ett pandemifördrag. Den 23 oktober tvingade de nuvarande och tidigare hälsoministrar och högre tjänstemän inom folkhälsoområdet från Senegal, Rwanda, Nigeria, Angola, Liberia, Singapore, Indien, Tyskland och USA att tillsammans med Bill Gates och företrädare för WHO och Johns Hopkins göra en repetition av hur man skulle reagera på en ny dödlig pandemi som främst drabbar barn och ungdomar.

Platsen var Grand Challenges årsmöte i Bryssel, Belgien. Grand Challenges grundades av Gates Foundation och sammanför ”finansierings- och forskningspartner”, den privata sektorn och mottagande regeringar för att arbeta med hälsa och vissa andra utmaningar. Denna inramning kommer att ha säkerställt en viss samarbetsvilja hos de inbjudna och kastar ljus över den morot och piska-strategi som används för att övertyga fattiga länder att gå med på att deras egenmakt minskas.

Gates Foundation och Johns Hopkins, tillsammans med World Economic Forum, har också varit organisatörer av det ökända Event 201, en tablåövning som övade reaktionen på ett SARS-liknande virus, ”men mer överförbart av personer med milda symtom”, några månader innan SARS-CoV-2-skräcken började.

Organisatörerna beskriver den nya tabletop-övningen på följande sätt:

”Övningen simulerade en serie möten i WHO:s rådgivande kommitté för akuta hälsofrågor som behandlade en fiktiv pandemi som utspelar sig inom en snar framtid. Deltagarna fick ta ställning till hur de skulle reagera på en epidemi i en del av världen som sedan spred sig snabbt och blev en pandemi med högre dödlighet än covid-19 och oproportionerligt drabbade barn och unga. Deltagarna utmanades att fatta brådskande politiska beslut med begränsad information och under osäkra förhållanden. Varje problem och val hade allvarliga hälsomässiga, ekonomiska och sociala konsekvenser.”

Detta är skrämmande, eftersom de drar slutsatsen att ett virus som drabbar unga skulle kunna ge nytt berättigande till skolstängningar och allmänna lockdowns, som har blivit grundligt misskrediterade i covid-sammanhang och nu mest anses vara något mellan ett allvarligt misstag och tjänstefel. Låt oss hoppas att denna övning kommer att visa sig vara mindre profetisk än Event 201.

Den första ”lektionen” från övningen lyder:

”Även en grupp av några av de klokaste och mest erfarna internationella folkhälsoledarna som genomlevde COVID-19 brottades med motsatta åsikter om huruvida länder skulle införa reserestriktioner eller stänga skolor för att försöka begränsa en allvarlig ny epidemi som oproportionerligt drabbade barn. Övningen väckte en avgörande fråga: Om framtida pandemier har en mycket högre dödlighet än covid-19, eller till exempel om de främst drabbar barn, skulle eller borde länder då vidta andra, starkare och tidigare åtgärder för att begränsa den, och vilka är dessa åtgärder?”

Budskapet är tydligt: Dessa beslut är för svåra och farliga för att du ska kunna fatta dem på egen hand. Det är bättre, enklare och säkrare att överlåta dem till experterna (som kommer att skickas in av WHO):

”Att upprätta ett internationellt nätverk av nationella folkhälsoledare, i linje med den professionaliserade ”Pandemic Corps” som vi hänvisade till i vår övning, skulle kunna hjälpa länder att rädda liv och försörjning under stora epidemier och återhämta sig snabbare. Politiska ledare, som har till uppgift att skydda sina medborgare, skulle kunna dra nytta av det samförstånd som en sådan grupp ger, i stället för att behöva fatta improviserade politiska beslut med stora konsekvenser när liv står på spel under farliga utbrott.”

De andra lärdomarna kan sammanfattas som ”det är bäst att ni godkänner pandemifördraget och de nya hälsoreglerna”. Enskilda lärdomar inkluderar mer propaganda och censur:

”Länder bör prioritera insatser för att öka förtroendet för regeringen och folkhälsan, förbättra kommunikationsinsatserna för folkhälsan, öka befolkningens motståndskraft mot vilseledande information och minska spridningen av skadlig felinformation….”

Och även att mer pengar bör satsas på läkemedelsindustrin:

”Vi behöver bygga upp kapaciteten för tillverkning, distribution och administration runt om i världen, med särskild uppmärksamhet på länder med dålig infrastruktur. (…) Mer beredskapsarbete måste göras, nya beslut måste fattas och ytterligare resurser måste avsättas.”

Budskapet uttrycktes ännu lite mer rakt på sak i den medföljande videon av Jeanne Meserve, som spelade rollen som en CNN-ankorskvinna (vilket hon har gjort tidigare):

”Hittills har 20 miljoner människor dött, varav 15 miljoner barn. Otaliga barn lever, men är förlamade eller har hjärnskador. De mest framgångsrika länderna är de som investerat i beredskap och tränat för detta ögonblick flera år i förväg. (…) Om fler länder hade deltagit och tagit hänsyn till vägledningen skulle antalet dödsoffer ha kunnat vara mycket mindre.”

Hälsa och nationell säkerhet (i USA)

Jeanne Meserve är en intressant person som uppmärksammar den starka kopplingen mellan hälsosäkerhetspolitik och nationell säkerhet som USA uppfattar den. Hon har tidigare varit korrespondent och nyhetsankare för CNN Homeland Security och är nu internationell säkerhetsanalytiker för kanadensiska CTV News. Hon kommer att vara värd för den kommande NatSec Tech-podcasten för Special Competitive Studies Project (SCSP).

SCSP grundades av den tidigare Google-bossen Eric Schmidt efter att National Security Commission on Artificial Intelligence (NSCAI), som han var ordförande för, hade presenterat sin slutrapport. SCSP har för avsikt att ta fram rekommendationer ”för att stärka USA:s långsiktiga globala konkurrenskraft inför en framtid där AI och annan framväxande teknik omformar vår nationella säkerhet, ekonomi och samhälle.” Under Schmidts ledning består SCSP:s styrelse av ett tvärpolitiskt toppskikt inom nationell säkerhetspolitik.

Det område inom internationell hälsosäkerhet som Johns Hopkins Center har i sitt namn är intimt sammanflätat med nationell säkerhet, eftersom mycket virusforskning görs för nationella säkerhetsändamål, för att studera och tillverka biovapen, uppenbarligen uteslutande för att bättre kunna försvara sig mot biovapen.

Slutsats

De två projekten med förstärkta internationella hälsoregler och ett WHO-pandemifördrag syftar till att tvinga alla länder att underkasta sig ett system med hälsorelaterad propaganda och censur, begränsningar av grundläggande mänskliga rättigheter och stora direkta och indirekta subventioner till läkemedels- och IT-företag. En regim som kontrolleras av WHO, som i sin tur kontrolleras av stora internationella företag och Washington.

Ursprungligen publicerad på Money and More av Norbert Häring

Suggest a correction