1 av 9 barn diagnostiseras med ADHD säger CDC – men varför?

En ny CDC-studie visar att 11,4% av amerikanska barn i åldern 3-17 år någon gång har diagnostiserats med ADHD – en ökning från 9,9% 2016. Experter kritiserar den utbredda normaliseringen av trenden och forskarnas ovilja att göra en koppling till kemisk exponering och skadliga ingredienser i barnvaccin.

Publicerad i The Defender 30 maj 2024 av John-Michael Dumais

Ett av nio barn i USA har diagnostiserats med ADHD (attention-deficit/hyperactivity disorder) – en ökning med cirka 1 miljon sedan 2016 – enligt en ny studie från Centers for Disease Control and Prevention (CDC).

Studien, som publicerades denna månad i Journal of Clinical Child & Adolescent Psychology, visaf att 11,4% av barnen i åldrarna 3-17 år (7,1 miljoner) någon gång har fått diagnosen och att 10,5% (6,5 miljoner) för närvarande lever med ADHD.

År 2016 hade 9,9% av alla barn någon gång i livet fått diagnosen ADHD och endast 8,9% av alla barn levde med sjukdomen.

Under ledning av Melissa L. Danielson, MSPH från CDC:s National Center on Birth Defects and Developmental Disabilities, använde studien data från 2022 års National Survey of Children’s Health (NSCH) för att beräkna sina uppskattningar.

Forskarna analyserade data från 45 169 barn i åldrarna 3-17 år, med fokus på förekomsten av ”någonsin diagnostiserad” och ”aktuell ADHD”. De undersökte också skillnader i prevalens mellan olika demografiska undergrupper, inklusive ålder, kön, ras, etnicitet, hushållsinkomst och försäkringsstatus.

Författarna lyfte fram den höga förekomsten av måttlig till svår ADHD, samtidiga psykiska störningar och suboptimal behandling.

Studien kommer samtidigt som Sverige nyligen rapporterat en explosion av ADHD-fall under 2022, med 10,5% av pojkarna och 6% av flickorna diagnostiserade med tillståndet.

Studien kopplar inte ADHD till vaccin eller giftiga kemikalier

Som svar på studiens resultat säger dr. Paul Thomas, författare till ”The Vaccine-Friendly Plan” och medgrundare av KidsFirst4Ever, till The Defender att hans vaxxed-unvaxxed-studie visade ”noll ADHD hos de ovaccinerade jämfört med signifikant ADHD bland de varierande vaccinerade.”

Medan forskare och folkhälsotjänstemän ofta citerar genetisk predisposition som en orsaksfaktor i ADHD, säger Thomas att genetisk sårbarhet relaterar mer till en ökad känslighet för toxiner som ogräsmedel glyfosat och aluminium i vaccin.

”Det som vissa kanske kallar genetiskt är bara en toxisk effekt av exponeringar i livmodern”, säger han och citerar MTHFR-polymorfismen med en enda nukleotid som ”kan göra det svårare att få ut gifter ur kroppen.”

Paul säger att MTHFR också påverkar förmågan att producera tillräckligt med dopamin och noradrenalin, de signalsubstanser som anses vara involverade i mental fokusering – en fråga som är central vid ADHD.

”Vaccin är den överlägset största källan till aluminiumtoxicitet”, säger han. ”De stora doserna av aluminium kringgår tarmepitelet som kan avlägsna 99,9% av [normalt] inmundigat aluminium.”

Brian Hooker, Ph.D., vetenskaplig chef för Children’s Health Defense och medförfattare till ”Vax-Unvax: Let the Science Speak”, citerar en studie som han genomförde med Neil Miller 2021 som visade att fullt vaccinerade barn var 20,8 gånger mer benägna att diagnostiseras med ADD / ADHD jämfört med ovaccinerade barn.

Studien använde ett utredningsbaserat instrument men alla fall av ADD / ADHD verifierades med hjälp av medicinsk diagramabstraktion, säger Hooker.

Hooker berättar för The Defender:

”Det är svårt att begränsa en enda mekanism för sambandet mellan ADHD och vaccinkomponenter – även om kvicksilver och aluminium båda är neurotoxiner.

”Men den neuroinflammation som uppstår särskilt av tidiga barndomsvaccin skapar ett tillstånd där hjärnans immunceller[astrocyter och mikroglia] befinner sig i ett konstant tillstånd av immunaktivering, vilket orsakar skador på nervceller.”

En våg av nya studier kopplar ADHD till toxiska exponeringar

I en artikel som publicerades den 24 maj i tidskriften Surgical Neurology International utvecklar dr Russell Blaylock, en pensionerad neurokirurg, Hookers avhandling.

Han visar att aluminiumexponering från livsmedel, kemiska exponeringar, läkemedel och vaccin inducerar immunoexcitoxicitet i hjärnan och ryggmärgen, vilket resulterar i neurodevelopmentala och neurodegenerativa störningar.

”Denna mekanism innebär aktivering av hjärnans medfödda immunsystem, främst mikroglia, astrocyter och makrofager, med en frisättning av neurotoxiska koncentrationer av excitotoxiner och proinflammatoriska cytokiner, kemokiner och immunmediatorer”, skriver Blaylock.

I en studie som publicerades i mars i Journal of Xenobiotics konstaterades att föräldrars exponering för giftiga kemikalier leder till en ökad risk för ADHD och autism hos deras barn.

En studie som publicerades i januari i Frontiers in Public Health visade att prenatal och tidig barndomsexponering för pyretroidinsekticider var förknippat med ökad risker för ADHD, autism och endokrin störning.

I april föreslog den amerikanska miljöskyddsmyndigheten ett förbud mot bekämpningsmedlet acefat i livsmedelsproduktionen på grund av dess negativa hälsoeffekter hos barn, inklusive ADHD och autism.

Trots denna växande mängd bevis underlät CDC-studien att dra någon koppling mellan den ökade förekomsten av ADHD och vaccination eller exponering för giftiga kemikalier.

Förekomst av ADHD-diagnoser

Förekomsten av ADHD-diagnoser i CDC-studien varierade beroende på åldersgrupp. 2,4% av barnen i åldern 3-5 år, 11,5% av barnen i åldern 6-11 år och 15,5% av ungdomarna i åldern 12-17 år hade någon gång fått en diagnos.

Det var mer sannolikt att pojkar hade en ADHD-diagnos än flickor, med en prevalens på 1,8:1 år 2022, en liten minskning från den kvot på över 2:1 som rapporterats i tidigare studier.

I studien fann man högre uppskattningar av ADHD-diagnoser bland vita och svarta barn utan latinamerikanskt ursprung jämfört med asiatiska och latinamerikanska barn utan latinamerikanskt ursprung.

ADHD-diagnoser var vanligare bland barn som levde i hushåll med lägre inkomst, barn med offentlig sjukförsäkring och barn som bodde på landsbygden.

Författarna identifierade flera faktorer som kan ha bidragit till den observerade ökningen av ADHD-prevalensen, bland annat ökad medvetenhet om sjukdomen bland föräldrar, lärare och vårdpersonal.

Författarna föreslog också att covid-19-pandemirelaterade stressfaktorer, såsom ändrade skolrutiner och ökad social isolering, kan ha förvärrat ADHD-symtomen hos vissa barn och lett till fler diagnoser.

I januari rapporterade en JAMA Psychiatry-undersökning att förskrivningen av ADHD-läkemedel ökat med 14% under de första två åren av COVID-19-pandemin, särskilt för unga vuxna och kvinnor, vilket ledde till läkemedelsbrist.

CHD författaren Anne Dachel, som ger en respons på studiens resultat och författarnas teorier om orsakssamband – som media i stor utsträckning upprepade – skriver på sin Substack om den ökande normaliseringen av sådana tillstånd.

”Vi är så vana vid personer med ADHD att det inte spelar någon roll att höra om fler barn med en diagnos. … Precis som med autism kommer det bara att bli värre. … Varför skulle det inte bara fortsätta växa? Vad kommer att stoppa det? … Oavsett, det är inte en stor sak. Det finns mediciner för detta, även om de inte riktigt har testats för sina biverkningar.”

Ungefär 1 av 7 barn med ADHD har också diagnosen autism

Bland de barn som lever med en ADHD-diagnos visade studien att 41,9% hade mild ADHD, 45,3% måttlig ADHD och 12,8% svår ADHD.

Studien visade också på en hög förekomst av samtidiga psykiska störningar, beteendestörningar och utvecklingsstörningar bland barnen. Nästan 80% hade minst en samtidig störning, varav 63,6% hade en mental, emotionell eller beteendemässig störning och 46,3% hade en utvecklings-, inlärnings- eller språkstörning.

De vanligaste samtidiga mentala eller emotionella störningarna var beteende- eller uppförandestörningar (44,1%) och ångestproblem (39,1%), medan de vanligaste samtidiga utvecklings-, inlärnings- eller språkstörningarna var inlärningssvårigheter (36,5%) och utvecklingsförseningar (21,7%).

Cirka 1 av 7 barn med ADHD (14,4%) hade också en samtidig autismspektrumstörning.

1.9 miljoner barn får inte någon form av behandling

I studien undersöktes det aktuella läget för ADHD-behandling bland amerikanska barn, med fokus på medicinering och beteendeinriktade insatser. Trots att det finns effektiva behandlingar tyder resultaten på att många barn med ADHD kanske inte får optimal vård.

År 2022 tog 53,6% av barnen med aktuell ADHD, eller cirka 3,4 miljoner barn, ADHD-läkemedel – en minskning från de 62% som rapporterades i NSCH 2016.

Studieförfattarna föreslår flera orsaker till denna nedgång, bland annat potentiella störningar i tillgången till hälso- och sjukvård under covid-19-pandemin och rapporterad brist på ADHD-läkemedel 2022.

Andelen barn som fick beteendeterapi var relativt stabil: 44,4% av barnen med aktuell ADHD hade fått beteendeterapi under det senaste året, jämfört med 46,7% 2016.

Med en bredare definition som inkluderade all behandling eller rådgivning inom psykisk hälsa ökade dock andelen barn som fick beteendeinriktade insatser till 58,3%.

Omkring 30% av barnen med aktuell ADHD – cirka 1,9 miljoner – fick varken medicinering eller beteendeterapi för sitt tillstånd.

Dr Max Wiznitzer, professor i pediatrisk neurologi vid Case Western Reserve University School of Medicine, säger till NPR att han är bekymrad över att ”mindre än hälften [av barnen med ADHD-diagnos] får beteendeterapi”

Wiznitzer betonar behovet av både mediciner för att kontrollera symtom på hyperaktivitet och uppmärksamhet och terapi för att lära barn och deras föräldrar strategier för hem och skola.

Metodologiska begränsningar

Även om studien ger insikter i det aktuella läget när det gäller förekomst och behandling av ADHD i USA, fanns det vissa metodologiska begränsningar.

Studien baserades på föräldrarapporterade data, som kan vara föremål för minnesbias eller felaktigheter i rapporteringen. Behandlingsfrågorna var dessutom breda och gjorde ingen åtskillnad mellan evidensbaserade interventioner och andra typer av behandlingar.

Undersökningen fångade inte heller upp uppgifter om skolbaserade insatser, som är vanliga för att hantera ADHD-symtom.

En annan begränsning var den relativt låga svarsfrekvensen på 39,1%, även om författarna noterar att detta liknar tidigare år och att statistiska vikter tillämpades för att justera för bortfall.

Vissa demografiska undergrupper hade små urvalsstorlekar, vilket begränsade tillförlitligheten i vissa uppskattningar.

Suggest a correction