Varför beslutsfattare bör förkasta WHO:s pandemiförslag

[Thi Thuy Van Dinh (LLM, PhD) har bidragit till denna artikel. Han har arbetat med internationell rätt vid FN:s kontor för bekämpning av narkotika och brottslighet och vid FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Efter det var han vid Intellectual Ventures Global Good Fund och skötte partnerskapet med multilaterala organisationer och ledde ett initiativ för utveckling av miljöhälsoteknik för de med knappa resurser]

Sunda demokratier och samhällen bygger på rationalitet och ärlighet. Det behöver kanske inte alltid demonstreras, men dessa värderingar måste ligga till grund för viktiga beslut. Utan dem är varken demokrati eller rättvisa hållbara. De ersätts av ett system där ett fåtal bestämmer över de många och där feodalismens, slaveriets eller fascismens överdrifter dominerar. Det är därför som så många kämpade så hårt och så länge för att försvara dessa ideal. Folken i demokratiska länder väljer sedan sina företrädare till den privilegierade positionen som väktare av deras frihet.

Världshälsoorganisationen (WHO) lanserar nu ett pandemifördrag (”CA+”) och ändringar av det befintliga internationella hälsoreglementet (IHR) för att öka sin makt vid hälsokriser. Dessa förslag vill också utvidga att kriser ska omfatta potentiella snarare än faktiska hälsoskador. I utkastet till fördraget föreslås en definition av ”One Health” som omfattar alla händelser i biosfären som kan påverka människors mående. Beslutsmakten skulle läggas i händerna på en enda person; WHO:s generaldirektör. WHO kräver att de länder som undertecknar dessa avtal ska undertrycka och censurera de som ifrågasätter generaldirektörens diktat.

De två förslagen, som beskrivs i detalj på andra håll, syftar till att bygga ut en internationell byråkrati för hälsokriser med en extra årsbudget som Världsbanken uppskattar till tre gånger WHO:s nuvarande budget. Detta har ett starkt stöd från WHO:s största enskilda sponsorer och företag, de som kommer att gynnas direkt av de föreslagna produktfokuserade åtgärderna. Det kommer dock främst att finansieras av skattebetalarna.

Detta är en ny modell för WHO och för folkhälsan. WHO var ursprungligen tänkt att tjäna länderna, inte att instruera dem. De här förslagen syftar till att minska den individuella och nationella beslutanderätten, eller suveräniteten, och ersätta den med en lydnad för WHO:s uppmaningar. När WHO:s generaldirektör nyligen påstod att det här inte var sant, refererade han inte till WHO:s förslag, utan på en annan kampanj. Med WHO:s eget språkbruk så spred han desinformation.

Individuell suveränitet och mänskliga rättigheter var en gång grundläggande för folkhälsan. Dessa begrepp utövas vanligen genom valda företrädare och genom att bevara individens omistliga rättigheter när det gäller beslut om sin egen kropp. Antifascistiska avtal som Nürnbergkodexen baseras på detta. Detta är tvingande skäl att motsätta sig WHO:s förslag. Men det finns fler övertygande skäl till varför dessa förslag är löjliga och farliga.

Utveckling av en drogkartell

En stor del av WHO:s finansiering kommer från privata- och företagssponsorer, som specifierar hur deras pengar ska användas. Företagen har ett ansvar gentemot sina aktieägare att använda denna kontakt för att öka sina vinster, medan privatpersoner investerar direkt i företag som kommer att gynnas av WHO:s förslag om hälsokriser. Vi såg detta under Covid-19.

Bristen på intresse från etablerade medier, som får sina huvudsakliga privata reklamintäkter från just samma företag, bör inte tas som anledning för att ignorera detta. WHO:s sponsorer ämnar profitera på att WHO fråntar folkvalda regeringar kontrollen över potentiellt lönsamma hälsoaspekter, när deras produkter ska tvingas att användas i större utsträckning och oftare.

Att krossa demokratin

Det är rätt och riktigt att alla länder ska representeras i Världshälsoorganisationen. En stor del av världens befolkning lever dock under auktoritära regeringar och militärdiktaturer. WHO:s nuvarande generaldirektör var tidigare minister i en diktatur. Detta är ok för en organisation som sammankallar möten och ger sjukdomar namn. Men det är synnerligen olämpligt för ett demokratiskt land att överlåta makten över sina egna medborgare till en sådan organisation och till internationella tjänstemän som inte kan ställas till svars och som är utsatta för intressekonflikter, lobbyism och påverkan.

Folkhälsoåtgärder bör uteslutande baseras på befolkningens värderingar och prioriteringar, inte på utländska diktatorer eller deras utsedda personer. Det vore absurt att överlämna makten till de som är hängivna helt motsatta värderingar.

Grov inkompetens

Innan man anförtror sin egen hälsa åt andra är det viktigt att veta att de är kompetenta. Trots att WHO tidigare hade evidensbaserade riktlinjer för pandemier, gick WHO katastrofalt vilse i samband med Covid-19. De stödde politik som har förvärrat situationen. De stödde riktlinjer som har förvärrat sjukdomar som malaria, tuberkulos och undernäring och ökat skuldsättning och fattigdom för att skydda nästa generations hälsa. De här riktlinjerna har ökat barnarbete och underlättat våldtäkt av miljontals flickor som tvingats in i äktenskap, samtidigt som hundratals miljoner barn nekats formell utbildning. De sjuka äldre kunde inte tas om hand, medan de friska äldre stängdes in i sina hem. De har främjat historiens största koncentrationen av förmögenheter, och den därav följande massutarmningen.

Under två år har WHO nu lett ett projekt för att massvaccinera 70 procent av den afrikanska befolkningen, trots att hälften av befolkningen är under 20 år och med minimal risk för att få, och trots att WHO:s egen undersökning visar att den stora majoriteten redan har haft Covid-19. Detta är det dyraste program, per år, som någonsin har lanserats av WHO. Nu söker man efter ombud för att göra det möjligt att upprepa denna typ av åtgärder – ofta.

Ett hån mot de mänskliga rättigheterna

Länder som antar de föreslagna ändringarna av IHR kommer att acceptera WHO:s rekommendationer som bindande. Förteckningen av åtgärder som övervägs i IHR omfattar stängda gränser och nekande av individuella resor, isolering av ”misstänkta” personer, obligatoriska läkarundersökningar och vaccinationer, utresekontroller och krav på screening-tester. Dessa åtgärder kommer att påtvingas ett lands medborgare när en person i denna organisation, som sponsras av stora multinationella företag och rika investerare, på egen hand beslutar att ett odefinierat ”hot” mot hälsan utgör en risk för andra länder.

Det finns inga tydliga ”riskkriterier” och inget krav på att kunna påvisa skada för att införa detta drakoniska förtryck av grundläggande mänskliga rättigheter. WHO:s generaldirektör kommer inte ens att behöva samråda med någon och få ett bredare samtycke. Det pågår andra initiativ för att se till att de önskade vaccinerna inte behöver genomgå normala säkerhetstester. Ingen rannsakan finns om den förödelse som människor och ekonomier utsattes för genom liknande riktlinjer som genomfördes under Covid-19. I stället hävdar WHO och dess partners att det är bråttom och använder irrelevanta utbrott som Mpox för att rättfärdiga sin brådska. Detta är samhällsstyrd hälsa och efterkrigstidens mänskliga rättigheter vänt upp och ner.

Ett oändligt svart hål för finansiering

WHO:s föreslagna system kommer att skapa en global hälsobyråkrati som skiljer sig mycket från den byråkrati som WHO traditionellt har upprätthållit. Vartannat år kommer organisationen att utvärdera varje lands beredskap för att reagera på sällsynta händelser och kräva förbättringar. Intensiv övervakning kommer att göra det möjligt att hitta nya varianter av virus, som alltid utvecklas i naturen. I stället för att låta dessa varianter försvinna oupptäckta kommer denna byråkrati att sekvensera dem, namnge dem, besluta att de utgör ett hot och kräva att länderna inför de samhälls- och ekonomiförstörande åtgärder som WHO har finslipat sedan 2020.

Även om WHO bara har registrerat en mild ”pandemi” per generation de senaste 100 åren, gör detta system att man oundvikligt kommer att frekvent larma om nödsituationer. Denna ”framgång” kommer att vara ett viktigt argument för att behålla finansieringen av det. Responser kommer att innefatta lockouter och stängda gränser, masstester och massvaccination ”för att undvika sådana nerstängningar och rädda ekonomin”. Medierna kommer att basunera ut nyheter, räkna infektionsfall och tillgängliga sjukhussängar utan att ge något sammanhang, och hälsovårdsdepartementen kommer att framställa de vårdpersonal som hjältar internationellt, regionalt och nationellt. Covid-19 har etablerat denna modell.

I ett land med en fungerande konstitutionell demokrati skulle ett sådant perverst incitamentbaserat system inte tillåtas. Men WHO verkar inte under någon nationell jurisdiktion och står inte heller ansvarig inför någon befolkning. WHO behöver inte ta konsekvenserna av sina diktat. WHO prioriterar sina sponsorers behov och försöker tvinga dem på andra. Den har inget annat val än att acceptera denna finansiering och betala lönerna för sin personal.

Var realistisk när det gäller hälsa

WHO är inte den organisation den var för 40 år sedan. Baserat på sjukdomsbördan (det som skadar och dödar människor) är mänsklighetens stora dråpare, bortsett från ålderdom, icke smittsamma sjukdomar (dvs. de flesta cancerformer, hjärtsjukdomar, stroke, diabetes och andra ämnesomsättningssjukdomar), infektionssjukdomar som tuberkulos, hiv/aids, malaria och de många sjukdomar som orsakas av undernäring hos barn. I jämförelse har pandemier haft minimal inverkan på mänskligheten det senaste århundradet. Utan att låta sig hindras av dessa realiteter fortsätter WHO att påstå att Covid-19 (medelålder för dödsfall >75 år) och till och med apkoppor (<100 dödsfall i världen) är internationella nödsituationer.

Sättet WHO finansieras på, dess problematiska historik och de perversa pandemiresponser man rekommenderat borde vara tillräckligt för att bannlysa WHO:s nya ordning från alla demokratiska stater. Om de genomförs bör WHO diskvalificeras från att ta emot offentlig finansiering eller från att ge hälsoråd. Det internationella samfundet kan dra nytta av samordning i hälsofrågor, men det vore oklokt att anförtro denna funktion åt en organisation som uppenbarligen tjänar andra intressen.

Ursprungligen publicerad i Brownstone Institute

Suggest a correction