Ursprungligen publicerad på The Solari Report:

Om du bryr dig om den mänskliga artens framtida hälsa bör du läsa denna fängslande bok av den världsberömda aluminiumexperten, Dr. Christopher Exley, som har publicerat över 200 expertgranskade artiklar i ämnet. Jennifer Walters, programledare för Solari’s Health Series, valde Exley för sin första intervju 2022. Efter att ha läst den här boken förstår vi varför.

Detta är en självutnämnd ”kärlekshistoria” av en lysande forskare som är förälskad i sitt forskningsämne, även om den känslan inte besvaras av makthavarna bland världens prestigefyllda medicinska och vetenskapliga tidskrifter eller av Exleys eget Keele Universitet. Under fem år före publiceringen av hans bok svek Keele Universitet Exley genom att sluta stödja hans forskningsinsatser på något meningsfullt sätt. Genom ekonomiska mutor från Bill & Melinda Gates Foundation och att Storbritanniens största oberoende apotekskedja, Well Pharmacy, öppnade butik på universitetsområdet gick universitetet så långt att man till och med censurerade och avvisade en generös forskningsdonation från Robert F. Kennedy, Jr. I mitten av 2021 stängde Keele Universitet Exleys laboratorium helt och hållet.

I början av boken förklarar Exley:

”Jag säger att jag skriver en kärlekshistoria eftersom min strävan efter att förstå aluminiumets roll i vår tillvaro har upptagit alla mina arbetsdagar. Utan kärlek, utan passion, skulle min aluminiumförälskelse ha gått över för länge, länge sedan. Många som jag respekterar och beundrar har vid ett flertal tillfällen under årens lopp uppmuntrat mig att överväga en snabb skilsmässa från aluminium. När de gjorde så var det bara av omtanke för mitt välbefinnande och min akademiska karriär, men jag är säker på att de förväntade sig att deras råd skulle falla för döva öron. För att vara uthållig, eller rentav drivande, inom vetenskap krävs en uppskattning, om inte en kärlek, till ämnet och, för de flesta, ett erkännande från dina kolleger av dina åratals ansträngningar. Det senare visar sig vara mycket svårt att få. Även om trettiofem års kontinuerligt arbete har gett mig etiketten ”Mr Aluminium”, känns det ofta som om jag är den person som vet mest om något som få egentligen är intresserade av att veta något om. I vetenskapliga kretsar har aluminium – särskilt i förhållande till människors hälsa – gått samma väg som dinosaurierna, men till skillnad från dinosaurierna har det ännu inte skett något populärt uppsving. Kanske är nyvaket intresse på gång? Varje vaken dag fortsätter jag min strävan att förstå aluminium i allt levande, min heliga graal, eftersom jag tror att det är vetenskapens största okända historia och, ja, det är tron som fortsätter att ge näring åt min fascination och inte en fåfäng förhoppning om att mina vetenskapliga kollegor en dag kommer att belöna mina ansträngningar.

Ni kanske undrar om detta är en överdrift, men när vi får veta att aluminium är det tredje vanligaste grundämnet i jordskorpan, att det började isoleras först för ungefär 150 år sedan och att det nu finns överallt i vaccin, jord och i själva luften vi andas, förstår ni kanske vikten av Exleys varningar för detta toxin. Det har praktiskt taget inget industriellt värde annat än som en ersättning för rostfritt stål, och ingen naturlig biologisk funktion (i motsats till andra metaller som magnesium och järn). Aluminium är superreaktivt och kan ta sig in i hjärnan. 1889 hamnade det i den biologiskt reaktiva cykeln genom en kemisk extraktionsprocess som uppfanns av Charles Martin Hall, varigenom det separerades från kisel/kiselsyra. Som Exley konstaterar finns det en poetisk förklaring till vad aluminium gör – som i en orkester skapar det ”en kakafoni när [det] ersätter en väsentlig metall och, som en dirigent, styr toner från komprometterade instrument vid alla felaktiga tidpunkter”.

Läsare som är forskare eller kemiexperter kommer troligen imponeras av denna bok, men det fantastiska är att Exleys redogörelse också är mycket lättsmält för icke-forskare. De vackra färgfotografierna är fascinerande – bland annat bilder som visar ett omarbetat Charles Darwin Tree of Life som visar uppkomsten av biologiskt reaktivt aluminium under evolutionens gång; mänskliga spermier som lyser upp med aluminium; en schematisk ritning som identifierar de viktigaste faktorerna för människors upptag och utsöndring av aluminium (ledtråd: svettning är bra); och florescens mikroskopi som visar aluminium tillsammans med amyloid-β i ett plack från Alzheimers sjukdom.
En av de mest användbara, om än skrämmande, aspekterna av Exleys presentation är uppräkningen av de sätt på vilka vi dagligen exponeras för aluminium. Följande är en förkortad lista!

Kosmetika och deodoranter
Folieliknande förpackningar
Aluminiumburkar
Modersmjölksersättning
Bröstmjölk (från mödrar som har exponerats)
Köksredskap
Aluminiumsalter i många färdiglagade livsmedel
Aluminiumsulfat för att göra bröd vitt
Kontaminering av livsmedel genom aluminiummaskiner vid livsmedelsbearbetning
Kontaminering av te, kaffe, tobak, marijuana, soja och andra ätbara växtprodukter från aluminium i sur jord till följd av dåliga jordbruksmetoder (sur jord har bättre förmåga att ta upp aluminium, och glyfosat är en stark aluminiumbindare vid låga pH-nivåer)
Väderkontroll (”climate engineering”) genom ”chemtrail”-besprutning bestående av barium och aluminium
Produkter som sprutas på livsmedel, inklusive herbicider, fungicider och insekticider
Mediciner – viktiga sådana är antacida, fosfatbindare som används vid njurdialys, buffertmedel som finns i många smärtstillande medel och intravenösa preparat (för spädbarn och vuxna som vårdas på sjukhus)
Transfusionsvätska (t.ex. blod) Uppvärmningsanordningar
Proteser (inklusive höftproteser och tandvårdsprodukter)
Vulkaners rökplymer
Ofullständigt förbrända kolväten och andra bränslen, inklusive i aluminiumdrivmedel
Fisk som exponerats i förorenat havs- och sötvatten

Hans slutsats är att traditionella metoder för chelation och avgiftning är värdelösa för att avlägsna Al3+(aq) från våra kroppar. Enligt hans forskningsbaserade uppfattning är konsumtion av kiselhaltigt mineralvatten i stora mängder och av kiselhaltigt öl vårt enda hittills kända försvar (utöver naturliga kroppsliga processer som utsöndring via sperma, urin, avföring, hud, svettning, naglar etc.). Han rekommenderar 1,5 liter kiselrikt mineralvatten per dag (t.ex. Fiji Water och nyligen Acilis i USA, samt Volvic och Acilis i Europa).

Exley är noga med att skilja mellan vad han tror, baserat på åratal av forskning, och vad han kan bevisa – till den grad att han vägrar att dra några slutsatser utan nära nog perfekta bevis i form av resultat från noggrant kontrollerade laboratorieexperiment. Han delar dock med sig av sina åsikter om sjukdomar och tillstånd som kan orsakas (eller delvis orsakas) av aluminiumexponering, vilka han kategoriserar enligt den nivå av bevis som erhållits genom hans och andras laboratoriearbete och vetenskapligt baserade erfarenheter. Från en lista med 37 sådana tillstånd och sjukdomar rangordnade efter aluminiums sannolika roll i orsakssambandet (där 1=låg och 10=hög), ger han ”10” till Alzheimers sjukdom, anemi och dialysencefalopati, ”8-10” till bröstcancer och ”7-10” till immunosuppression. ”7-9” får tillstånd som astma, autism, autoimmuna tillstånd, Parkinsons sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, Crohns sjukdom (liksom irritabel tarm och ulcerös kolit) samt problem relaterade till fertilitet och reproduktion. Slutligen får artrit, andra cancerformer, diabetes, kärlsjukdomar och stroke betyget ”6-8”, medan hyperaktivitet får betyget ”5-7”.

Det är säkert att säga att läsarna i framtiden kommer att tänka två gånger när de ser eller hör ordet ”aluminium”. När de ser barn med autism, vänner med multipel skleros (MS) eller föräldrar med Parkinsons eller vars sinnen är förlorade i en Alzheimer-dimma, kommer de att tänka: ”Åh, det är aluminiumet.” Och när läsarna hör att långt över 50 procent av alla amerikanska barn lider av kroniska sjukdomar (till exempel atopiska sjukdomar som allergier, eksem och astma, beteende- och inlärningssvårigheter eller diabetes) eller att CDC (konservativt) uppskattar att 1 av 36 åttaåringar totalt – och 1 av 23 åttaåriga pojkar – har den form av toxicitet som diagnostiserats som en autismspektrumstörning (ASD) – jämfört med den redan höga autismfrekvensen på 1 av 150 för två decennier sedan – kanske en liten röst viskar: ”Det är vaccinen.” Som Exley påminner oss om i kapitlet ”Tell Me Again Why There Is Aluminum in Vaccines”, innehåller de flesta vaccin i vaccinprogrammet för barn i USA aluminiumadjuvanser, avsiktligt tillsatta för att stimulera kroppens reaktion på antigenet. Statliga bedömningar av ”säkra” nivåer är inte baserade på vetenskap. De som hävdar att den ”lilla” mängden aluminium i barnvaccin inte är tillräcklig för att orsaka utvecklingsstörningar och andra hälsoproblem tar inte hänsyn till ackumuleringen av aluminium (hela den ”kroppsliga bördan”) från de många källor som vi utsätts för.

Kapitlet ”Camelford-Anatomy of a Government Cover-up” ger i plågsam detalj ett verkligt exempel på massförgiftning genom vattenförorening med aluminium och illustrerar hur långt regeringar (genom typiska trick och komprometterade ”expertpaneler”) kan gå för att hålla bevis och forskningsresultat borta från allmänheten. Vid en incident i Cornwall i England 1988 förgiftades 20.000 personer som drack kranvatten innehållande 600 mg/L aluminium under flera veckors tid. Trots sitt rykte som världens (och Storbritanniens) främsta expert på aluminium var det ingen som kontaktade Exley för att få hans hjälp, men när han hörde talas om problemet tog han själv kontakt med de lokala myndigheterna och gav expertråd till den utsedda ”expertpanelen”. Panelen tog dock inte emot hans erbjudande om att hjälpa dem att utarbeta avsnittet i deras rapport om aluminiums miljötoxikologi, sannolikt som ett resultat av interventioner från företrädare för Aluminum Federation. Slutrapporten, som inte publicerades förrän 2005, innehöll ingen av de uppgifter som Exley hade lämnat och tog inte hänsyn till aluminiums eventuella skadliga effekter, utan drog slutsatsen att ”det inte förväntas att den ökade exponeringen för aluminium skulle ha orsakat, eller skulle förväntas orsaka, fördröjd eller bestående skada på dem som var vuxna eller småbarn vid tidpunkten för händelsen”.

Exley inkluderar i boken det brev han skrev till BMJ (tidigare British Medical Journal), undertecknat av mer än 50 aluminiumforskare från hela världen, med hänvisning till Camelford-rapportens otillräckligheter. I brevet angavs följande:

Det är vår uppfattning att kommitténs slutsatser om aluminium har dragits från en helt otillräcklig databas både när detvad gäller den litteratur som har granskats och citerats i rapporten och de analyser av vattenkvalitet som SWWA har tillhandahållit. När det gäller det förra hade det varit välkommet om kommittén hade påpekat att den brittiska regeringen genom exempelvis forskningsråden etc. inte har finansierat någon oberoende forskning om aluminium och hälsa under det senaste decenniet, om inte ännu längre, och att detta oförklarliga sammanbrott i forskningsfinansieringen kan ha bidragit till svårigheterna att granska de toxikologiska konsekvenserna av förgiftningen av Camelfords allmänna vattenförsörjning med aluminium.

Exley berättar att han kort efter det att utkastet till rapport hade offentliggjorts kontaktades av en miljötoxikolog vars 44-åriga hustru, Carole Cross, hade dött efter att ha utsatts för Camelfords dricksvatten och som ville ha en obduktion av hennes hjärna. Exley ordnade en undersökning av en av världens ledande neuropatologer, som drog slutsatsen att Cross hade dött av en aggressiv form av Alzheimers. Vid en jämförelse med fyra andra hjärnvävnader från Oxford Brain Bank uppmätte endast hennes vävnad en mycket hög nivå av aluminium. Exley publicerade resultaten 2006 (efter att de avvisats av Lancet) i Journal of Neurology, Neurosurgery and Psychiatry. I slutändan finansierade det lokala kommunfullmäktige en annan viktig studie om aluminiumhalten i sextio mänskliga hjärnor.
Cross-resultaten ledde också till en rättsmedicinsk undersökning. Även om undersökningen inte kunde koppla aluminiumet i Cross hjärnvävnad direkt till Camelford-förgiftningen (och därför inte gav någon terapeutisk intervention till andra Camelford-offer), resulterade den i en vägledande dom som gjorde det klart att bevisen pekade på att aluminium spelade en roll i hennes död. Detta skapade ett viktigt prejudikat genom att för första (och förmodligen sista) gången i en domstol drogs slutsatsen att aluminium sannolikt var skyldigt till att ha orsakat Alzheimers sjukdom. Exley sammanfattar:

Om Carole Cross död inte åstadkom något annat så var möjligheten att genomföra vår sextionde hjärnstudie på människor en milstolpe i vår forskning och forskning i allmänhet om aluminium i neurologiska sjukdomar hos människor. Det har varit en katalysator för förändring och en katalysator som nu ser aluminium i hjärnvävnad som det proverbiala hjärtat i ett antal neurodegenerativa sjukdomar.

Snilleblixt eller gudomligt ingripande? Det får ni avgöra. Exley tvivlar i alla fall på att en sådan studie skulle kunna publiceras i dagens post-Covid-klimat där oberoende medicinsk forskning förtrycks. Redan då försökte en representant för aluminiumindustrin utan framgång förhindra publiceringen av en annan artikel om 60-hjärnstudien, och rekommendationen om ytterligare forskning uppfylldes inte.

I ett kapitel om politik beskriver Exley det ökande inflytandet från annonsörer på innehållet i vetenskapliga tidskrifter och hur den vetenskapliga friheten offras och tas över av ”redaktionella maffiosi” på prestigefyllda tidskrifter som Nature och Science. Dessa grindvakter skickar sällan in seriösa oberoende artiklar för kollegial granskning, och där referentgranskning faktiskt sker tenderar ”kollegor” att granska efter ämne snarare än vetenskap. De som är bekanta med vaccinforskning kommer inte att bli förvånade över att höra att ”aluminiumindustrins lärjungar” har infiltrerat alla de mekanismer som ligger till grund för den grundläggande vetenskapliga processen, inklusive att sitta på anslagsbeslutande organ och påverka vilken forskning som publiceras och var. All forskning som finansieras av industrin är utformad som en rökridå för att avleda uppmärksamheten från de förödande effekterna av och de verkliga problemen med detta giftiga ämne. Sådan forskning kan se ut att utföras av oberoende universitetsgrupper, men finansieras i själva verket av sådana som International Aluminum Institute och är skriven av icke-experter eller bulvaner som inte är föremål för någon sakkunnig granskning.

Komprometterade författare – köpta av insiders i branschen – drar ogrundade slutsatser och underlåter att redovisa intressekonflikter, medan tidigare respekterade tidskrifter publicerar resultaten. Så ser det ut. Till sin heder (och potentiella nackdel) nämner Exley namn och datum och inkluderar exempel på sina protestbrev angående denna typ av beteende.

Att få en förståelse för aluminiumindustrin genom denna forskares detaljerade redogörelser och sin noggranna hängivenhet till sanningen inför avsiktligt vetenskapligt bedrägeri kan få vissa att dra slutsatsen: ”Om vi blev lurade om toxiciteten hos det aluminium som omger oss, kanske vi också har blivit lurade i andra frågor.” Utan tvekan utgör Exleys berättelse ett användbart ramverk för att förstå de större vetenskapliga ”bedrägerier” som vi har blivit utsatta för.

För var och en av oss kommer insikten om kraften och omfattningen av den globala elitens räckvidd och de potentiella livshotande konsekvenserna för våra familjer och andra nära och kära genom personlig erfarenhet. Vem av oss känner och älskar inte någon som är direkt drabbad av Alzheimers, autism, cancer, Parkinsons eller MS år 2023? Det är att hoppas att den utbildning som Exley tillhandahåller i denna bok och i sina många artiklar kommer att leda till ett genombrott – en som kommer att göra honom känd vida omkring som den person som fick oss att slutligen säga ”nu är det nog med detta gift”, snarare än den person som, enligt honom själv, kan hittas i en Google-sökning under ”Christopher Exley Quack”. Hans mycket viktiga artikel från 2018 med titeln ”Aluminium in Brain Tissue in Autism”, som författades tillsammans med tre andra forskare, har laddats ner över en miljon gånger. Han har också en Substack där han svarar på frågor och ger uppdateringar om utvecklingen av forskning om aluminium.

Om du, efter att ha läst den här boken, inte blir förälskad i dr Exley och vill stödja hans fortsatta forskning, är du helt hjärtlös. Och om du inte vill göra allt du kan för att få bort aluminium från ditt och din familjs liv, måste du kolla hur det står till med din hjärnkapacitet och kanske börja välja ditt dricksvatten i enlighet med detta.